Om att leva

Maj, en löftesrik månad

Maj är en av mina favoritmånader. Ofta fint väder även om det kan vara rätt kallt. Jag älskar ljuset. Kvällar som sträcks ut med skymningsrosa himlar. Än sen att jag lägger mig innan det är mörkt. Jag vet att det finns där. Ljuset. Sommaren. Som väntar. Maj har något löftesrikt över sig.

Första veckan av maj har tyvärr varit präglad av trötthet. Gick från ett piggt avslut i april till att ha oturen att sova mycket dåligt första natten i maj. Och det hängde med, sömnbristen, och påverkade hela veckan. Med t.ex. lite för lite redigerat, lite för lite städat.

Började i alla fall en morgon i veckan med ett ärende och en frukost på en känd kedja. Mycket mysigt. Inte så ofta det händer tyvärr. Fast kanske just därför så uppskattat.

Hoppas du haft en fin vecka. Kanske gjort något särskilt. Eller har du något att se fram emot?

För egen del betyder andra veckan i maj att det gått tre månader sedan jag skickade till förlag. Tre refuseringar hittills. Ska bli intressant att se om fler svar (refuseringar?) trillar in nu i maj. Tre månader är ju ändå den magiska deadline de flesta förlag uppger för svar.🙂

Om att leva

Vad kan man säga …

… men rätt trist börjar det bli. (Varnig för inlägg om tristess som övergår i hysterisk lycka!)

En månad höll jag innan jag började tycka att det är skit. T.ex. att inte få ha ett jobb att gå till och träffa sina jättefina och sociala kollegor. Faktiskt så sociala att vi har en grupp på ett av alla sociala medier, där vi utbyter tankar, skickar bilder och tipsar om att överleva denna nya vardag. Många av kollegorna är över sjuttio (vi har ju ett extrajobb som passar seniorer väl, och sådana som jag, plus några yngre som funderar på vad de ska bli när de blir stora) så de tycker det är svårt att gå ut. Några gör det utan att oroa sig alltför mycket verkar det som, medan andra (okej, typ en person) försöker hålla tre meters distans när hen går ut (vilket här i Göteborg bara inte funkar, en meter kanske men i affärn och på bussen/vagnen, ska man vara glad för en halvmeter).

Det var den 13 mars senast, som jag träffade dem. Sedan dess har jag träffat mina föräldrar – som gärna ville droppa in en present eftersom jag fyllt år och vi ställt in alla kalas så de fick kliva in i typ tjugo minuter och jag proppade i dem lite glass med någon dryg meters avstånd – och så har jag träffat en vän på en kort promenad. Kort eftersom jag ju haft så himla ont i knäna. And that´s it!

På en dryg månad har jag till och från hållit mig hemma pga förkylningssymtom, milda, men ändå, bara att göra som en blir tillsagd. Och jag vill verkligen inte smitta någon. På en dryg månad har en social höjdpunkt varit att säga hej på kassabiträdet i mataffärn.

Men, igår OCH idag har jag haft värsta höjdpunkterna av socialt samspel.

Igår köpte jag nya träningsskor för att ha ordning på knäna när jag kan börja promenera igen och då pratade jag med två butiksförsäljare. Länge! Om skor och dåliga knän visserligen, men ändå. WOW!

Och som grädde på moset. Idag var jag och köpte kattmat. Och hittade inte just min katts sort. Och blev tvungen att prata med butiksbiträdet. Länge! För utseendet på förpackningen hade bytts. Ja, men du hör ju, det fanns ju hur mycket som helst att prata om då. Gissa om jag kommer leva på dessa två stunders prat IRL, med TRE OLIKA människor resten av … ja minst, månaden.

Nästa vecka hoppas jag att en vän kan ses för fika. Vi håller tummarna för nice väder och uteservering. Även om vi skulle våga oss på en dejt inne med.

Jag hoppas du mår bra och att du inte klättrar på väggarna – än.😉 Trevlig helg!

Om att leva, Om att skriva

Mars i korthet

Mars är månaden när mycket blev … minst sagt annorlunda.

Vi började första helgen i mars med att titta på melodifestivalens final. Ihop med en vän. Och hade en trevlig kväll. Spelade MarioKart och Super Mario. Jag spelar så engagerat att det känns som om linserna ska trilla ur. Men inte hjälper det. Kommer ofta sist ändå. Jaja, en kan inte vara bra på allt.

Helgen därefter innebar inställt kalas. Liksom helgen efter, som även innebar inställda aktiviteter: författarsamtal och middag med vänner. Och släktkalset vi skjutit på till sista helgen vågade vi fortfarande inte hålla med hänsyn till släkt i riskgrupperna.

Sista arbetspasset på jobbet gjordes den 13 mars. Sedan blev mina pass inställda. Som tur var fick då jag två första kapitel-analyser och en liten skrivcoachning, förutom den lilla skrivcoachning som var planerad till slutet av mars.

Jag hade ju en utlottning av en första kapitel-analys i slutet av februari och de som deltog men inte vann fick 20% rabatt på max 2500 ord. Så roligt att några nappade på en gång.

Ska bli kul att se om någon nappar på mitt nuvarande påskerbjudande, av en lektörsläsning med 25% rabatt.

http://www.helenaaskrivcoach.com

Annars har jag varit trött, dragits med huvudvärk och en helg med lite feber, vilket förstås gjorde att jag höll mig borta från folk därefter. Nu när jag börjar piggna till hoppas jag våga mig att träffa folk. Mina storslagna planer på långa sköna promenader har dock grusats. Ont i knäet, igen.

På skriv- och redigeringsfronten går det långsamt. Fixade med ett nytt kapitel igår, redigerade mest, men så roligt att se hur jag kommer igenom kapitlen. Tidigare har det varit knappt ett i veckan. Nu hoppas jag kunna få upp farten.

Jag hoppas att du mår bra. Att du har det bra, kanske jobbar som vanligt – åtminstone hemifrån – och att du som skriver har ro till det. Här hos mig kan du snart se fram emot att få veta vad jag tyckte om bl.a. Sara Molins debut. En feel good med ett mycket tilltalande omslag. Vi ses!