Om att skriva

Romanidé nr 1 och att bli utgiven

Min första romanidé. Det är vad Debutantbloggen handlar om idag. Och jag blir så inspirerad av sådant. Tankar om hur allt började.

Jag har skrivit berättelser sedan jag började förstå hur alfabetet fungerade. Och min första romanidé… Det borde vara en fantasyberättelse som utspelas i någon sorts 1600-tals miljö med stora vackra svenska blandskogar, vattendrag och sjöar, och småbergiga landskap med långa avstånd mellan byar och större städer. Med ett Romeo och Julia-tema.  Jag var nog runt 15 år, för jag gick fortfarande på högstadiet, när jag skrev den.

Jag tycker om att höra om människor som skrivit mer eller mindre hela sina liv och som sedan blir publicerade. De andra – ta nu inte illa upp snälla ni – som i vuxna år helt plötsligt får en idé och infallet att skriva och försöka bli publicerade och blir det, ja de blir jag lätt avundsjuk på. Och faktiskt lite irriterad. Varför? Jo, ett: de har inte skrivit hela sina liv och närt drömmar om att få ha sin bok i bokhyllan hemma hos okända människor, och två: … hm. Det var nog det.

Jag blir alltså irriterad och avundsjuk eftersom jag – minst sagt – tillhör kategorin människor som skrivit hela sitt liv. Och jag hoppas förstås att det ska leda till den där utgivningen.

Till min egen förvåning (och glömska) har jag dock blivit publicerad en gång, och det med en novell. Det hände när jag var 19. Den är inte något vidare språkligt, men annars är jag nöjd med den. Jag har gjort två försök till med att ge ut noveller men eftersom bara första gången lyckades, har jag lagt ner det där. Noveller är inte riktigt mitt format.

Så nu kämpar jag med att få ihop en hel bok igen. Inte för att det är nytt egentligen. (Har fem, sex ”färdiga” manus att plocka upp om andan faller på. Dessutom trillar det emellanåt in nya idéer att hugga tag i.) Det nya med skrivandet är att jag har en riktning. Jag tänker numer att jag borde kunna få en bok publicerad. För hey, om andra kan – t.o.m. de som aldrig skrivit förr 😉 – varför inte jag?

Hur går det med era romanidéer? När trillade första in som kunde bli en färdig bok?

(Och ett litet tillägg: Jag unnar verkligen alla att skriva och bli utgivna, det är verkligen inte så sniket av mig att jag inte gör det. Bara det att lilla avundsjukan ploppar upp när vissa som aldrig skrivit förr verkar lyckas hur lätt som helst. Skriv på allihop och bli publicerade – eller ge ut er själva, vet ja. Att bli lästa, det är alla vi skrivgalningar värda, oavsett hur länge vi skrivit!)

 

Om att skriva

I gotta feeling

I helgen bytte jag från mitt ungdomsboksmanus till min ”gamla” dystopi. Det är ganska exakt två år sedan jag slutade skriva på den. Då hade jag börjat skriva under sommaren och kommit halvvägs i oktober. (Bröt för NaNoWriMon då jag skrev nyss nämnda ungdomsboksmanus.) Fast innan sommaren hade jag inte skrivit på dystopin på flera år. Och första gången jag skrev den överhuvudtaget, var när jag kom på idén hösten -99. Jag pluggade i Skövde och satt på tåget när berättelsen kom till mig. Det var bara att ta upp blocket och skriva. Sedan skrev jag ihop hela historien på några veckor – fast på datorn. Den historien, ursprunget, är förlorad på någon gammal diskett. Trist det där med att en inte alltid kan se sin egna utveckling.

Jag bytte manus för att jag vill skriva och inte bara redigera. Vad jag inte tänkte på var att jag måste läsa igenom en halv bok innan jag kan börja skriva. För att skriva ”rätt” på fortsättningen helt enkelt. Så jag började läsa. Petade lite och ändrade något. Och befann mig i redigerarstadiet igen. Men det gör inget.

Fastän jag längtade efter skrivandet gillar jag att gå in i den här dystopin och fixa. Det känns bra. Som att det här kommer bli bra. Rätt nice känsla faktiskt. Den att tro på det en skriver. Om ni är med på vad jag menar…?

Eller vem kan säga det bättre än Black Eyed Peas 😉

Om att leva

Spanska och den där skrivgrejen i november

Jag läser spanska på ett studieförbund, en fortsättningskurs av nåt slag. Har ingen riktig koll på nivåerna och dessutom gör ledarna ett otroligt arbete för att anpassa sina kurser efter deltagarnas kunskaper.

Att gå en kurs dagtid, sådär tio till halv tolv, det trodde jag bara en massa tråkiga pensionärer gjorde, ja och så jag då. Och mina fördomar de krossades väl inte direkt när jag steg in i kurslokalen för några veckor sen. Gruppen består av flest pensionärer, men inte är de nåt tråkiga, nej tvärtom.

Däremot verkar de tro att de är tråkiga, för de undrar om jag kan tycka det är roligt att läsa med ett gäng stofiler typ, som enligt dem själva läser hur mycket spanskaläxa som helst, och ändå inget begriper. Det fastnar inte, säger de. Men jag som är ung, jag ska väl inte ha några problem med detta, undrar de.

Nä, det kan jag väl inte påstå, men jag har ju turen att ha läst spanska i en massa herrans år tidigare. Allt är repetition för mig.

Så spanska, svenska och barn- och ungdomslitteratur, det är vad jag ägnar dagarna åt. Plus att jag skriver. Funderar lite på den där Nanomowrimo… Nanowrimo… Nanomanowrimo… Äsch, ni vet vad jag menar. Fast då skulle jag nog ta mig an en tredje berättelse, en som jag mest skriver på skoj och som jag är rätt bekant med sedan tidigare. Så ploten är klar. Det är bara att skriva. Och då skulle jag ta en paus från det jag skriver på nu… Kanske kan vara bra.

Vill mycket. Få se vad jag hittar på.

 

Om att skriva

Gamla historier knackar på

Inte nog med att jag inte har riktigt ork och tid att skriva på min nuvarande berättelse, där jag fortfarande håller på att förvandla jag-texten till en hon-text, så kommer gamla historier och trängs i dörren och vill bli insläppta. Alltså, inte bokstavligt talat. Jag satt på ett personalmöte och någon sa något och klick sa det i mitt huvud. En historia jag skrev när jag börjat på högskolan efter gymnasiet bara vällde fram och jag överväldigades av lusten gå ifrån mötet och sätta mig och skriva på denna gamla berättelse igen.

Nu gjorde jag inte det. Jobbet är viktigt, mötet var viktigt och jag hade jättemycket som behövde göras, men oj vilken härlig känsla att sköljas över av. Jag skrev en scen när jag kom hem väldigt sent på kvällen (typiskt att det var kvällspass på jobbet…) och bekantade mig lite med hur jag skulle vilja arbeta med denna gamla berättelse nu. Jag vet inte ens om jag har kvar storyn. Tror att man sparade på diskett då för hundra år sedan när jag skrev den. Men det som inte finns på platta plastbitar med metall det finns i huvudet. Tur är väl det!

Bild hämtad från bloggen Babiankyss