Allt skrivande räknas, ändå känns det inte så

Att räkna kreativt skrivande som aldrig kommer nå läsare tar emot ibland. Det är som om det inte gills. Känner du igen dig? Kanske jag får utveckla det en aning …

Jag har till exempel tre potentiella manus som jag kan skriva och utveckla just nu. Först på tur står spänningsromanen. (De andra två är en fantasy för 15 plus och en ungdomsbok för 15 plus. Min YA med dystopisk touch vilar nu.) Alltså borde jag skriva på min spänningsroman. Den som jag kommit en fjärdedel in i.

Men. Istället lockar en sorts fulskrivande. Det vill säga ett skrivande helt fritt från ett manus som jag planerar att skicka till förlag.

Mitt fulskrivande består av rent nöjesskrivande. Jag lyckas visserligen följa både dramaturgi och hantverkets alla regler inser jag när jag läser igenom det – antar att det är snudd på oundvikligt eftersom det numer sitter typ i ryggmärgen. Handlingen lånar friskt från en gammal favoritserie, men jag vänder på rollerna. Gör hjälten sårbar och till ett offer. Leker med tänk-om-scenariot och skriver bara för att det är roligt. Inte för att prestera.

Ändå. Trots att jag har flow och får ner över 8000 ord på ett par dagar, är det som om det inte räknas.

Bara skrivpasset, där jag ägnade mig åt just spänningsromanen och fick ner nästan 2000 ord, känns som på riktigt.

Är du med på vad jag menar? Jag säger alltid till dem jag coachar att allt skrivande räknas. Även det som aldrig kommer nå läsare. Allt skrivande lär vi oss något av.

Möjligen är det där skon klämmer. För att jag skriver utan att bearbeta texten. Utan tanke på hur den egentligen blir och uppfattas. Som om det skrivna skulle vara utan faktisk mening. Det är ju bara mitt.

Så. Om det är en tankevurpa … Ja, en sorts fråga om inställning, då måste jag börja tänka annorlunda. Och betrakta mitt fulskrivande som lika viktigt som det jag skriver för mina ”riktiga” manus.

Eller vad säger du? Har du råkat ut för samma tankemönster? Tips för att ta sig ur det i så fall? Eller är det bara skönt att höra att du inte är ensam, och att det i sig är till hjälp?