Jag, en lat robot?

Om man kommenterar på vissa bloggar måste man ibland bevisa att man inte är en robot. T.ex. genom att en bild dyker upp som visar någon form av mat eller fordon eller liknande. Sedan ska man av nio bilder välja de som visar samma sorts sak. Ni vet.

Är det bara jag som tycker detta är svårt?

För inte att tala om vilken tid det tar. Jag har en liten skärm på laptopen och det blir ett evigt scrollande upp och ner. Väljer jag fel måste jag göra om. Scrolla, scrolla, klicka, scrolla…

Lat kanske? Spelar roll. Jag föredrog faktiskt de små rutorna med märkliga vobbliga och suddiga bokstäver eller siffror.

Klart säkerhet ska komma först, men just nu drar jag mig för att kommentera på vissa bloggar. Dessutom kan jag i nuläget inte ens kommentera via mobilen hos bloggare som har det här robotskyddet (säkert något som går att åtgärda, men men…). Så, inget illa mot er som har de här skydden, men som sagt, det gör det lite väl krångligt ibland. Jag föredrar att kommentera på bloggar som har samma plattform som mig (- eller heter det ”som jag”?) för då slipper jag ”icke-robot-bevisandet”. Finns inga andra sätt att bevisa att man inte är en robot?

Eller kanske någon kan säga till den som konstruerat bildrutesystemet – och som antagligen tycker att den här sortens robotbevisande är mycket roligare än att kisa mot suddiga siffror – att det tar en himlans tid?

Så ursäkta gnälltonen. Den kommer sig av att jag vill kommentera snabbt och enkelt. Enklare i alla fall. Med stor förståelse för säkerhetstänk vill jag helt enkelt ha ett enklare skydd. Och i väntan på det jämför jag maträtter, bakverk, skyltar och diverse arbetsfordon. Allt för kommenterandets skull… 😉

Annonser

Mockingjay part 2, The Hunger Games

Mockingjay-Part-2-final-Poster ukDå var den sedd. Den efterlängtade upplösningen. Boken som blev två filmer. Mockingjay.

Och jag känner mest jaha. Boken, med en så stark och spännande upplösning, blev inte mer än bra som film. De jag gick med, som inte läst böckerna, tyckte att det gick fort. Att de andra filmerna inte upplevts som stressade på samma sätt.

I boken vill jag minnas att just de sista kapitlen gick rätt snabbt. Några scener fick mig att undra vad jag egentligen läste. Hur hamnade jag här liksom? Men ändå. Jag kan förstå vad de menar, de jag gick med. Det går rätt snabbt där i slutet. Och det präglades hela filmen av.

Tyvärr.

Men som helhet är jag nöjd. Jennifer Lawrence som Katniss fulländar filmerna. Utan henne undrar jag hur det blivit. Så jag är nöjd med sista Mockingjay-filmen och jag är nöjd med filmserien. Fast den kommer aldrig kunna slå böckerna. Det är de för bra för.

 

The Kill Order – James Dashner

the kill order cover james dashnerDen fjärde och sista boken i The Maze Runner serien är inte den sista i dess rätta bemärkelse, för det är en prequel. The Kill Order utspelar sig nämligen innan de andra böckerna tar plats. (Obs! spoilervarning utfärdas då vissa detaljer för de andra böckerna avslöjas.)

Handling
Genom huvudpersonen Mark låter James Dashner oss få veta vad som gjorde världen som den är. Att det inte endast handlar om utbrott från solen, det som gjort att nästan hela mänskligheten dött ut. Och det är en otäck historia. Mark överlever solutbrotten tack vare att han befann sig djupt nere i New Yorks tunnelbana, där han träffade en militär som vet hur man överlever det mesta. Utan honom tror inte Mark att han skulle klarat sig många dagar, eller ens timmar. Tyvärr verkar det som att hans tur nu är slut, för när The Kill Order tar sin början blir lägret där de bor attackerat. Av maskerade soldater i en anonym enorm flygmaskin (lik en helikopter fast oändligt mycket större) som skjuter pilar med någon sorts gift i. För sedan blir alla sjuka. Och det på det mest konstiga sätt.

Reflektion
The Kill Order handlar om överlevnad och rädslan för att förlora sig själv, sina vänner och dem man älskar. Om att möta det oundvikliga. Om att våga. James Dashner fyller The Kill Order med spänning, action och skräckfyllda scener som får mig att undra om jag ska få mardrömmar. (Det fick jag inte.) Boken berättas i ett rappt tempo och det är som att se en film.

Jag gillar tillbakablickarna, när vi genom Mark får förklarat vad som skett. De skulle jag gärna tagit del av än mer. En del scener, särskilt våldsscenerna, tenderar att bli snarlika i denna actionspäckade bok, och upprepningarna gör mig trött. Ur askan in i elden-temat sker för många gånger. Det kan alltid bli värre, och det blir det. Tyvärr blir det så illa att jag känner mig mätt på det. Eller uppgiven…

Men som dystopisk äventyrsbok tycker jag den är stark ändå. Jag fängslas av den, av det moraliska och det oetiska. Hur människor kan spela med andra människors liv som om det inte finns något värde i det. En högst aktuell fråga idag. Kanske skulle en del säga att vi redan lever i vår egen dystopi, och att vi inte behöver dessa böcker. Eller så är det just därför vi behöver dem. Oavsett varför vi bör läsa dystopier, kan jag verkligen rekommendera The Kill Order.

 

Vill du läsa ett utdrag kan du kika in hos mig då jag skrev om den i söndagens smakebit.

Är du köpsugen? Då kan du t.ex. hitta den här eller här. Eller såg gör du som jag och lånar från biblioteket 🙂

De första böckerna i serien hittar du här, här och här då jag skrivit om dem nu under hösten.

 

900, 901, 902

Här har jag gått och passerat 900 inlägg. Bara sådär. Utan att märka det. 900. Känns som ett fint tal.

Det som inte känns lika fint är att wordpress uppdaterat sig. Jag känner knappt igen mig och om jag var vilsen förut när jag ville göra något lite extra med bloggen känns det näst intill omöjligt just nu.

Så lagom till mitt niohundrade inlägg lite drygt gick bloggen och blev främmande för mig. Not so fun!

Men choklad till mig och grattis till mig själv för att jag envist bloggar vidare 😉

Dagen då jag glömde

Ja, idag har varit dagen när jag glömt. Har fått dubbelkolla tågtiderna flera gånger bara för att jag inte åkt som jag brukar och därför gjort den där grejen när man kollar på klockan och sekunden senare – när man får frågan hur mycket klockan var – har man glömt vad den var. Fast med tågtiden. Och det var jag som frågade mig själv.

Jag har förlagt nyckeln till kontoret och förlagt kalendern (hittade dem rätt snabb tack och lov), ställt fram adventsljusstakar för att sätta i fönstren men gått ifrån dem för att upptäcka dem en stund senare – självklart när jag gick tillbaka in i rummet med klienter.

Jag har gått till kollegan för att säga något men öppnat munnen utan att ha en aning om vad jag tänkt säga. Suttit med pennan i luften ovanför pappret utan veta vad jag tänkte skriva.

Men jag kom ihåg var tåget gick och jag tror nog att jag nu kan ta mig hem utan några större glömskemissöden. Ska lägga telefonen i väskan så fort jag skickat iväg det här. 😉

Mer om musiken och nu med Richard Marx

Efter mitt inlägg om att ha rätt musik till sina skrivprojekt kom jag på att redan när jag var 12, 13 år fick jag ett helt uppslag till en berättelse utifrån Richard Marx och hans superhit Hazard. Jag hade visserligen lite svårt att fullt ut begripa vad låten handlade om, men fick en stark känsla och en historia ”kom till mig” och ville bli berättad. Det vara bara att sätta in kassetten i stereon och spela in låten om och om igen. Japp, kassett. Gud vad gammal en är 😉

Hur som helst blev det att låten gick på repeat och jag försökte för första gången i mitt liv skriva på skrivmaskin. För en sådan fanns hemma, av vilken anledning begriper jag inte för den samlade mest damm i någon garderob. Så där satt jag och skev tills färgbandet tog slut. Då gick jag tillbaka till att skriva för hand. Det dröjde nämligen några år tills vi hade en dator hemma (Återigen – vad gammal jag känner mig när jag skriver det här!).

Så detta att skriva till musik för rätt känsla… Det började helt enkelt med att jag skrev för att en låt gav mig ett helt uppslag. Och berättelsen, hur gick det med den? Inte en aning. Det minns jag inte. 🙂