Om att leva, Om att skriva

Juni, check!

Tänk, redan sista juni. Vart tog den första sommarmånaden vägen? Det känns som den bara försvann. En hel del plus, men också lite minus. Bäst att sammanfatta.

Minisemester
Så roligt med minisemester efter nationaldagen. Jag och andra halvan träffade vänner, utforskade ett par städer – en stor och en liten. Hade tur med vädret och njöt. Fast nog blev jag trött. Fyra dagar på resande fot tog musten ur mig. Men det var det värt.

Denna ypperliga bokkiosk fanns i Sigtuna. Bästa minibiblioteket jag sett ever!

Snurriga ordinarie jobbet
Även om jag är tjänstledig lyckas jobbet få mig sömnlös. Strul som skavt sedan april(!) fick facket äntligen upp ögonen för, när jag desperat kontaktade dem igen (typ tredje gången gillt) för att de skulle få fart på sig. Hela processen sattes förstås på paus i samma sekund det startades upp. Ombuden har ju semester.

Redigerat
Med minisemestern, och faktiskt även det trevliga midsommarfirandet (inte bortrest och blott ett litet glas vin till middagen), fick utmattningen övertaget några dagar. Är så otroligt intryckskänslig och glömmer det emellanåt. Jag fick sätta redigerandet på sparlåga i två omgångar. Kom inte så långt som jag hoppats, men ändå en bit på väg.

Sigtuna igen. Fin utsikt på strandpromenaden.

Testläst
Jag fick inleda månaden med att testläsa ett ungdomsmanus. Så roligt. Alltid en ynnest att få den äran. Och responsen var uppskattad. Det uppskattade jag.

Instagram
Äntligen har jag ett instagramkonto. Fastän Insta försökte stoppa mig. Påstod att kontot jag försökte skapa fanns. Andra påstods vara spärrat. Vid tredje försöket, med en annan mejl kunde jag inte logga in. Det blev att skapa ny mejl för att slutligen lyckas. Puh! Hittas som @helenaa12blogg.

Fika på balkongen på stadsbiblioteket Göteborg. Självklart ingick läsning.

Semesterplaner
Minus någon kortare resa blir det hemester i år. Passar ypperligt. Förhoppningen är att skriva klart manuset och skicka det till testläsning i det närmaste. Sedan tänkte jag börja att få till det där med att starta eget. Fortfarande mycket som behöver göras. Dessutom vill jag slappa. Glo på tv, läsa, bada, picknicka, träffa vänner och fixa hemma. Och bortsett från att blogga om böcker jag läst tänkte jag ta mig en bloggpaus.

Se på tv och läsa. Två vägar till återhämtning. Är så glad för att jag kan se på tv igen.

Trevlig sommar med sol, bad och god mat önskar jag er alla!

Kika gärna in för att ta del av vad jag tyckt om sommarens lästa böcker. Minst ett inlägg i veckan väntar här i ”bloggpausen”. 📚🙂

Och så avslutar jag med att hälsa en ny följare för juni välkommen.
Tack för att du vill följa mig!

Annonser
Om att läsa, Om att leva, Om att skriva

Redigerar, läser, opromenerar

Det är tokfint väder och en borde åka till stranden, men jag ska träffa en vän i stan senare i em så den där strandturen kanske får bli av imorgon. Istället redigerar jag och läser. Lånade två böcker från biblioteket som var mycket lättsmälta. Tog slut i ett nafs.

Ewa Klingbergs Där rosor faktiskt dör, Christina Lindströms Jack

Jag redigerar annars så gott det går. Håller tiden framför datorn ganska så kort för att inte trötta ut huvudet. Hellre redigera lite mindre och varje dag än jättemycket en dag och sedan behöva pausa en. Nu har jag kommit till att skriva nytt. Eftersom jag skriver om rätt mycket i de sista kapitlen var det enklare att skriva nytt och så blir det bara lite klippa och klistra för att få med det som ska vara kvar.

Annars sörjer jag mina knän. Japp. Vet inte annars vad jag ska kalla det. För jag har promenerat rätt mycket i det sista. Och tycks ha fått så kallat löparknä. I båda knäna! I maj fick jag ont i ena knäet av för mycket promenerande och avstod att gå i fyra dagar kanske. Sedan tänkte jag inte mer på det. Nu har det alltså hänt igen. Vilket gjort mig rätt grinig. Jag gillar att promenera och det är min enda träning i nuläget. Men, vila. Dessutom har jag spanat in några få enkla knäövningar som jag ska göra när det känns okej igen.

Så, dagens redigering är gjord med fem nya sidor och lite annat kringarbete kring texten. Kanske dags att plocka upp någon av de andra böckerna jag hämtat från biblioteket? Svåra val i lediga och varma tider. Ibland är det inte lätt.  😉

Böcker, Om att läsa

Läst om The Host – analyserar byggklossar

Jag har återigen läst Stephenie Meyers The Host (2008) Tredje läsningen tror jag. Det här är en bok jag gillar. även om jag inte är lika frälst som vid första läsninge. Utifrån några av skrivhantverkets byggklossar tog jag mig därför en funderare på vad som gör att jag gillar den och inte.

Anslaget är starkt. Första kapitlet får mig att förstå vad boken kommer handla om. Det är annorlunda, fascinerande och spännande.

Sedan har vi empati. Jag känner FÖR och MED huvudkaraktären. Som kan sägas vara två karaktärer, eftersom samma kropp delas av två själar. Så jag känner för båda och vill att det ska gå dem båda väl. En röd tråd som går genom hela boken.

Dramaturgin sitter nästan som en smäck. Tittar vi på bågarna, eller akterna, ligger topparna/vändningarna ungefär runt de där 25, 50 och 75 procenten. Fast det händer aningens för mycket mot slutet.

Det finns partier som kunde varit färre och/eller kortare. Ibland fick jag lust att skrika: ja, jag vet. Gå vidare! Inte bästa betyget eftersom det bidrar till att dra ner tempot. (Inte helt ovanligt för Meyer förresten. I de två sista böckerna i The Twlight Saga hade handlingen tjänat på att strykningar gjorts. Rejält. Synd att ingen redaktör tagit i med hårdhanskarna. Bara för att Meyer är bestsellerförfattare får hon ju inte komma undan med vad som helst.)

I övrigt dras jag med i handlingen, bland annat eftersom mycket står på spel för huvudkaraktären. Och att spela på läsarens känslor och rädslor gör Meyer ofta. Vi har t.ex. triggers som ensamhet, att vara övergiven, förföljd, utsatt för våld och inte veta vem man kan lita på.

Karaktärerna då. Njae. Inte de mest runda figurer jag stött på. Men det finns utvecklings- och förändringspotential hos flera av dem, och förstås hos huvudkaraktären. Vissa karaktärer överaskar en liten aning med att gå från onda till goda medan andra förväntas göra detta. Ingen går dock från att vara god till att bli ond. Det hade varit lite kul. Men hör nog inte hit. Några stannar på status quo. Funkar rätt bra det med.

Vad det gäller det subtila är Meyer inte den bästa på detta. Trots att det är en ungdomsbok/ung-vuxen-bok, och viss osubtilitet kan vara förlåtet, är mycket väldigt övertydligt. Och repetetivt. Som sagt, jag hade gärna sett en del strykningar eftersom jag upplever flera scener som upprepande.

Och så dialogerna. Vissa upplever jag som om de förmedlar något jag redan läst, andra överaskar och skapar spänning, ger något nytt och för handlingen framåt. Jag tycker dialogerna fungerar, men kan vara mindre känslig för kvaliteten i dem eftersom jag läst på engelska och därmed troligen är mindre uppmärksam på nyanser som jag skulle uppfatta i svenskan. Det svåra här är återigen att karaktären är en kropp med två personer i den. Deras dialoger med varandra (en sorts inre dialoger – japp dialoger, inte monologer, de är ju två) tenderar att bli upprepande. Återigen, var var den där redaktören som skulle strukit/ändrat för att tajta till och vässa?

Språket flyter på. Texten är inte svår att läsa, orden enkla, och meningarna varken långa eller tillkrånglade med flera bisatster. Det finns inga omfattande målande beskrivningar, utan miljöerna byggs genom enklare detaljer och kort information. På så vis är det lätt att ta till sig dem. Vid några få tillfällen skulle jag faktiskt önskat lite längre platssättningar, för jag förstår inte omgivningen och hur karaktären befinner sig i förhållande till andra och annat. Men det reagerar jag främst på mot slutet. För då upplever jag att Meyer frångår mycket av det gestaltande. Det blir mer av tell, istället för show. Kan hända att Meyer drabbats av att vilja avsluta sin bok. För i några av de avslutande kapitlen tycker jag att hon frångår sin berättarstil. Det blir stressat.

Så, det får räcka. Några av skrivhantverkets byggklossar som jag kom att tänka på i min minianalys av vad som gör att jag gillar boken och får mig att läsa vidare. Liksom vad jag tycker kunde ha gjorts bättre.

Boken är på 617 sidor. Eftersom den ger några dagars läsning, som kan ägnas åt nya böcker, är jag inte helt säker på att det blir en fjärde läsning. Men vem vet, om tio år kanske jag glömt bort handlingen och minns att jag gillat den förr, bara för att plocka upp den igen. Frågan är om mitt då nästan femtio-åriga jag skulle gilla den alls?

Har du läst den? Vad tyckte du i så fall? Finns här något du tycker inte stämmer med din uppfattning?

Som film fungerar handlingen ok, men den kan inte mäta sig med boken. Ingen bestsellerfilm direkt alltså. 😉
Om att leva, Om att skriva

Inte utan min blogg

När bloggen nu i dagarna är sju år, blir det ett inlägg om vad bloggen betytt för mig.

För sju år sedan hade jag gått klart två terminer av distansskrivande. Vi hade mest gjort olika skrivövningar. Ibland hade jag använt mitt egna skrivprojekt, ett ungdomsmanus i övningarna. Jag hade gett och fått respons. Otroligt roligt och enormt utvecklande.

Samtidigt visste jag, att när kursen var slut, då var också min dagliga kontakt med skrivandet slut. För under drygt tio år hade jag bara skrivit när andan föll på. Inte dagligen, som i tonåren. Då fyllde jag anteckningsböcker av berättelser, betraktelser och reflektioner. Och jag ville ändra detta. Jag ville skriva varje dag. För när jag gjorde det hade jag upptäckt att ord och formuleringar lättare kom till mig.

Jag behövde ett måste, ett tvång. Sommaren låg framför mig utan skrivardeadlines. Hur sjutton lösa det dagliga skrivandet? För jag kände ju mig. Utan att vara tvungen att skriva skulle jag falla tillbaka i gammalt ”luststyrt” skrivande. Då kom jag på det. En blogg. Sagt och gjort.

Det blev en blogg om skrivandets processer, böcker jag läser och lite om livet.

Funkade det?

Japp. Med fem till sex inlägg varje vecka blev det mycket lättare att ta fram dokumentet, mitt ungdomsmanus. Jag satt ju ändå redan med datorn i knäet.

På sju år kan mycket hända. Jag har utbildat mig inom skrivandet. Fyllt på med en examen till, gått flera olika kurser och lärt mig jättemycket nytt om skrivhantverket. Ungdomsmanuset blev refuserat av de förlag jag skickade till, liksom nästa manus. Fast, som många av er vet, ett förlag övervägde ju att anta det. Snacka om bekräftelse på att en gör något vettig av all sin skrivtid.

Måhända jag nått hit, till att skicka till förlag utan min blogg, men vägen hade inte varit densamma. Jag hade varken känt eller träffat de författare jag har kontakt med i dag. Inte heller hade min kunskap om förlagsbranschen varit lika god. Och även om jag ville bli författare innan jag skaffade bloggen undrar jag om jag lika envist fortsatt försöka uppfylla den drömmen. För utan bloggvänners pepp och kommentarer, deras erfarenheter som de delat med sig av, hade jag stått mig rätt slätt. Kanske inte ens orkat. Så gissa om jag är glad över att jag började blogga.

För den som inte vet vilket slit det är, och vad en försakar för att uppnå en författardröm, kan det nog låta märkligt. Men det tar sin tid och kräver energi. De gånger jag nuddat tanken på att ge upp, har jag tänkt på de bloggare som sagt detsamma, och sedan kom det, beskedet att deras manus blivit antaget. En dag kan det vara jag. Så ja, jag fortsätter envist. Snart redo för att återigen skicka till förlag.

Tack alla som läser, kommenterar och följer. Utan er skulle bloggandet inte varit detsamma!

Bloggassistenten har koll på det mesta
Böcker

Leka vuxen – Marica Källner

Att få läsa noveller som berör så som Marica Källners är en läslyx. De är påträngande, nakna och inkännande.

I Leka vuxen (2019) skildras glimtar av olika unga kvinnors vardag i de fjorton novellerna. Vi får ta del av viktiga pusselbitar i deras liv. Jag vill ropa åt några att de ska ta sig samman, att de ska säga ifrån. Åt andra ler jag igenkännande eller håller tummarna för dem. Ingen lämnar mig oberörd.

Kanske är favoriten ”I Cornelias fönster lyser en lampa”. Den handlar om en tjej som fyller arton vars mamma bjuder på middag där spriten är viktigare än födelsedagsbarnet. Men det är svårt att peka ut bara en. Samtliga har något som stannar kvar. Just därför behövde jag pausa i läsningen mellan dem. För att låta dem landa. Sjunka in.

Leka vuxen är drabbande. Vem är egentligen den vuxne? När blir vi vuxna? Hur många poäng måste samlas innan vi når till vuxendomen? Är den ens värd att sträva efter?

En tänkvärd titel till en tänkvärd samling välskrivna noveller. Rekommenderas!

Nyfiken på Leka vuxen? Du hittar den för inköp t.ex. här och här.

Marica Källner debuterade 2017 med Det som får plats, texter om skrivande och novellistik, som jag också kan rekommendera. Och som nog allt kan tilltala oss som skriver lite extra.

Stort tack till Marica Källner och Winai Books för recensionsexemplaret!

Om att leva

Sommar och avslutningar

Elisamatildas fredagsfrågor borde väl ha besvarats på en fredag men då var jag inte snabb nog. Så idag hänger jag på hennes frågor.

1. När tog du studenten/gick ut skolan?
Studenten tog jag 1999. Sedan har jag fått två examen med fina avslutningsceremonier på Göteborgs Universitet. 2006 respektive 2015.

2. När var senaste gången du hade lov?

Sista gången jag hade lov utan att sommarjobba var 1998. (Borträknat passa flera av grannarnas barn och husdjur.) Senast jag hade jag sommarlov utan sommarjobb var faktiskt 2013. Då renoverade jag vårt bibliotek genom att måla över den mörkbruna färgen med en ljus typ aprikos (beige?) nyans.

3. Hur såg en avslutning i grundskolan ut?

Alla i grundskolan samlades på ortens stolthet till gräsbelagd inhägnad fotbollsplan. Där uppträdde årskullarna och lärare. Och så klart höll rektor tal. Det hände att det regnade innan (och troligen efteråt) men aldrig under tiden.

4. Vad brukade du göra under dina sommarlov?

Jag tittade på Sommarlovsmorgon, läste mängder av böcker, lekte med vänner, cyklade … Och så hade familjen sina obligatoriska besök hos släktingar i Älvsbyn i Norrbotten. Där bilade vi alltid runt. Älskade och älskar de ljusa nätterna – även om de inte upplevs numera då släkten där inte längre lever.

5. Vilken låt förknippar du till sommar och avslutning?

För skolavslutningar blir det Flaggan vajar på sin stång (inte en aning om den heter så) och Den lilla vita duvan (samma där). Duvlåten innebar att ett tiotal duvor släpptes samtidigt. Mycket stämningsfullt, förstås. Annars I denna ljuva sommartid. Som jag alltid föredragit före Den blomstertid.

Det var mina avslutningar. Kul idé att låta oss berätta om dem. Kanske någon mer vill, trots att det inte är fredag?