Jag har läst M.R.C. Kasasians två senaste böcker om detektiven på Gower Street, Mr Sidney Grice och hans skyddsling Miss March Middleton. Av dessa två, The Secrets of Gaslight Lane och Dark Dawn Over Steep House föredrog jag den första, dvs bok nr 4 i serien.
The Secrets of Gaslight Lane uppfattade jag hade en tajtare handling med fokus på en sak, ett antal mord som skett vid två olika tillfällen i ett och samma hus. Att M.R.C. låter en plats, såsom olika hus, få vara en viktig pusselbit i sina deckarhistorier är spännande tycker jag som alltid gillat hus och deras bakgrunder. Vilka som bott där och hur det var då.
Dark Dawn over Steep House tycker jag hade en mer splittrad intrig och det var svårt att hänga med i alla turerna ibland. Detta är inte en bok en kan lägga undan ett par dagar eller en vecka (om en inte har hästminne) för då bleknar vem som är vem bort och vem som gjort och sagt vad. Trots att jag läste mer eller mindre i ett streck under ett antal dagar hade jag ändå svårt att få ordning på vad radarparet Grice och Middleton sysslade med vissa stunder.
Samtliga böcker i serien, fem hittills, har varit underhållande och ofta rätt otäcka. Dark Dawn over Steep House handlar om våldtäkter, inget lätt ämne alls som dessutom leder till brutala mord. Förutom att morden i sig kan vara rätt hemska, är det viktorianska London som spelas upp i så många scener mycket otäckt i sig själv. Fattigdom och svår misär, sjukdomar och orättvisor beskrivs utan några lager. Den döende moderns med sina febersjuka barn som tigger för att ett par sidor senare sitta döda intill en husvägg, fortfarande med handen utsträckt mot de som går förbi, för att ge ett exempel.
Ändå, trots allt det otäcka och brutala är jag förtjust. Inte i detta visserligen, men i de två huvudkaraktärerna. Miss Middleton, en ung kvinna ensam i världen som får bo hos sin gudfar, har huvudet på skaft även om utseendet tydligen inte är till hennes fördel. Hon är snabb i replikerna och därför blir dialogerna mellan henne och Mr Grice ofta roliga och dråpliga. Mr Grice i sig är en speciell man utan intresse att göra andra till lags. Han sätter sig själv främst och hans intressen går före allt annat.
I sociala situationer gör han ungefär samtliga obekväma, och det är få som har överseende med hans sätt. Författaren Kasasian ägnar gärna tid åt att beskriva vad som sker under tiden samtalen tar plats. Detaljerat kan jag som läsare få veta, genom Miss Middeltons ögon då eftersom hon är berättaren, hur Mr Grice rör sitt te (länge och i solens riktning för att han efter en stund till exempel uppger att tevattnet har rörts för länge), hur Mr Grice håller på med sitt glasöga (han har förlorat ett öga och tappar ofta ut ersättningsögat) eller att han kryper runt på golvet och samlar damm och grus i små tuber för att analysera dem av anledningar som inte alltid måste ha med det fallet de fått i uppdrag att göra.
Runt dessa två finns ett mindre persongalleri bestående bl.a. av Inspector Pound och Miss Middletons käresta, jungfrun Molly som missuppfattar ungefär allt som hennes arbetsgivare säger åt henne och en viss Harriet som Miss Middleton ibland träffar på en kvinnoklubb där de i lugn och ro kan få dricka sin sprit och röka sina cigaretter.
Att beskriva M.R.C. Kasasians serie är svårt. Vill du ha ett smakprov kan du läsa mitt tidigare inlägg, Smakebit på söndag – The Curse of the House of Foskett, från bok nummer 2. Men vad kan jag annars säga. Här kan du få allt, närgångna detaljer från obduktioner, ett snabbt replikskifte, mycket humor och en detektiv vars genialitet i att lösa brott kan mäta sig med Sherlock Holmes och Hercule Poirot.
Vad gäller Monsieur Poirot finns det en scen från tv-seriens första säsong (den med David Suchet som Poirot) som hade ett replikskifte som återkom nu i Dark Dawn over Steep House. Båda två detektiverna beklagar sig över landsbygden som de finner ödslig och vars friska luft inte alls är att föredra framför Londons. Kul. Har måhända M.R.C. Kasasian sett denna scen och medvetet eller omedvetet snott den, eller råkar det helt enkel vara en slump? Och på tal om egenheter i karaktären Mr Grice. Jag tycker allt att han har mycket gemensamt med BBC:s Sherlock. Överlägset intellekt som han inte tvekar att slå andra i huvudet med eller t.ex. ointresset för andra och oförmågan till omtanke och vänlighet, så som det i alla fall verkar vid en första anblick.
Och detta med att Mr Grice envisas med att kalla sig för personlig detektiv istället för privat, ja det har inte jag förstått mig på. Kanske tycker han, som vidhåller att sociala relationer inte passar för honom, att privat kommer för nära? Oavsett vilket, denne personlige detektiv är rätt charmig och rolig att läsa om. Jag hoppas förstås på fler böcker i serien. Gärna snart.
Skriva läsa leva 