Dystopiskt soundtrack

När jag skrev dystopin, och även när jag redigerade, lyssnade jag gärna på lite dystopisk musik. Eller ja, det var ju inte som att jag kunde skriva in detta i datorn och få en snyggt paketerad lista anpassad efter mitt tycke och smak, utan jag fick lägga manken till och samla ihop några låtar på egen hand.

Det gjorde inget alls.

För det jag tycker passar min dystopi kanske inte passar någon annans dystopi. Så detta med färdiga listor hade nog inte funkat ändå.

Några grupper t.ex. som jag tycker haft låtar med ett passande dystopiskt sound har varit Bastille, Imagine Dragons eller Nightwish. Hårdrock (som Nightwish är) har ju oftast en rätt tung repertoar så att säga, men det får inte bli för mycket speed eller growling (gillar inte det). Inte heller får det bli medeltidsmelodiskt för då far tankarna istället iväg åt high fantasy-hållet.

En låt jag upptäckte i årets konståknings-EM (en av herrarna hade den i sitt fria program) som jag tycker passar till mitt soundtrack är en version av Simon and Garfunkels ”Sound of Silence” med hårdrocksgruppen Disturbed. Originalet är ju jättefint men jag tycker inte det passar in bland mina övriga dystopiska låtval, vilket Disturbeds version gör. (OBS! om du blir nyfiken lyssna hellre, än att kolla på Disturbeds video som är hyfsat illa kitchig. Och nu känner du dig kanske tvungen att göra det bara för att jag skrev det, men ja, du gör det på egen risk. Lyssna först på deras version, eller originalet då, så du får en ”oförstörd” bild av låten.)

Att försöka hitta speciella låtar till det jag skriver händer inte jätteofta. Men, för en ungdomsbok som jag skrev råmanus till under en NaNoWriMo lyssnade jag på Taylor Swift eftersom min hp gjorde det. Och jag blev riktigt förtjust i fröken Swift. 🙂

Hur gör du? Speciella soundtracks för rätt feeling under skrivandet, eller funkar tystnad?

Läslusten styr

Jag var och hämtade ut ett par böcker jag reserverat på biblioteket igår. Johanna Lindbäcks Karta för förälskade och andra vilsna och M.R.C. Kasasians tredje bok om detektiven Sidney Grice och skyddslingen March Middleton. Förutom dem håller jag på med Sophie Kinsellas Finding Audrey. Fast den började jag egentligen läsa redan efter Bokmässan, men så kom annat emellan, och jag fick börja om nu i veckan. Den är förresten suveränt bra, på alla vis.

Nya böcker lockar, trots att jag har en fin TBR-hög som väntar. Men ja, ja. Jag låter läslusten styra.

Förutom att läsa har jag gjort mina två timmars redigerande här i helgen. Att det saknas en timma för veckans planering det gör inget. Kommer säkert tillfällen när jag gör mer någon annan vecka. Gott bara att få något gjort och hellre lite än inget.

 

Krav på litterär kvalitet

Jag har vissa krav på böcker jag läser. Om en bok inte uppfyller dem, ogillar jag den. Det betyder inte alltid att den har sämre kvalitet eller inte är välskriven. Däremot kan det betyda det.

Jag har läst prisbelönta böcker (Nobel-, August-, ALMA-priset) och inte tyckt om dem. Oftast har jag ändå funnit dem välskrivna, bland annat för att läsningen flutit fint. Jag har tyckt att de haft ett värde i vad de skildrat, att de varit trovärdiga och/eller logiska. Ibland har viktiga ämnen och teman har lyfts. Språkligt sett har jag upplevt dem väl genomarbetade. Vissa författare verkar ha vägt varje ord och varje mening på guldvåg innan de präntats ner.

Detta kan jag förstås även finna i en mängd litteratur som inte kammat hem alla dessa priser.

Jag vill inte betrakta mina bokval som att jag skulle vara kräsen. Överlag älskar jag så kallade bladvändarböcker såsom Hungerspelen eller Harry Potter. Vanlig populärlitteratur. Genrelitteratur som präglas mer eller mindre av stereotyper, klichéer och som kan vara rätt förutsägbar, men som möter mina kriterier för vad jag uppfattar som välskrivet, som ”bra”.

Ibland får jag ”vanliga” böcker i händerna som jag inte kan med. Böcker andra älskar och som kan ligga på topplistan. Det är svårt att lita till massan. Det finns ingen garanti att jag ”tycker om” boken för att alla andra gör det. Ibland tycker jag den har brister i det jag betraktar som kvalitet. Eller så tycker jag bara inte om den. En måste ju inte gilla allt. Intressant är att många tycks acceptera och tycka om böcker jag upplever som bristande i just kvalitet. Märker de vad jag märker och har överseende, eller tänker det inte på det för att de har andra krav och kriterier?

Diskussioner om kvalitet var vanliga när jag läste litteraturvetenskap. Bra versus dålig kvalitet. Vi läste populärlitteratur, finlitteratur, klassiker och kioskböcker, och diskuterade oss blå. Kanske jag påverkats och faktiskt blivit kräsnare? Svårt att säga. Desto mer jag läser (liksom skriver själv) ju viktigare tycker jag det här med kvalitet har blivit.  Vad tänker du? Vad kräver du av en bok? Och vad kan du ha överseende med?

 

Heller eller nu för att inte tala om då

Jag upptäcker fler småordstillägg jag ägnat mig åt vid skrivandet av ungdomsmanuset. Heller är också ett ord jag tycks gilla. Inte så att det kryllar av heller, men det finns lite för ofta. Med tanke på att jag redigerar manuset för nionde gången börjar jag få upp ögonen för sådant här smått som stör. Och jag har helt klart beklagat mig över detta förr, så ursäkta att jag är tjatig.

Förresten, himlans vad svårt det är att hålla koll på hur många gånger en redigerat igenom hela manuset.

Trots att jag är noggrann sparare av olika versioner, saknar jag omgång nummer sex och sju. De verkar vara puts väck. Finns varken i Dropboxen eller på sticka. (Om jag inte lagt dem fel.) Däremot finns en pappersutskrift av version nummer sju, den jag skickade till förlag sommaren 2015.

Från sommaren 2015 till hösten 2017 har ungdomsmanuset fått ligga ifred. Men jag gjorde en snabb redigering innan jag skickade till testläsare här i senhöstas och nu är jag igång igen. Med redigering nummer nio.

Roligt var att jag i helgen hittade en jättegammal version från 2008 på en sticka. Där hade jag till och med döpt om en av mina huvudkaraktärer, helt enkelt för att jag glömt bort vad han hette. (Den här historien tror jag att jag skrev ned första gången 2007.)

Och som rubriken antyder råkar även ordet då förekomma lite mer än vad jag vill. Men ytterst lite. Min eminenta testläsare kommenterade varken nu, då eller heller som upprepande ord (eller några andra upprepningar för den delen – tack och lov!) så det är mest jag som är überpetig. Vilket knappast är fel tänker jag. Vad gör en inte för att det ska bli en välskriven text att skicka in? Eller, vem vet, om ingen nappar, att ge ut själv… Men hey, det bekymrar jag mig inte om nu. Det blir att ta tag i då.

 

Smakebiten – The Curse of the House of Foskett

Årets första smakebit på söndag kommer från M.R.C. Kasasians deckare i viktoriansk Londonmiljö. Bok nr 2 i serien om detektiven Grice och hans skyddsling Middleton. Sidan 120:

‘Take a look around and see if the other rooms are more sociably equipped, and do try not to destroy any clues.’
‘Everything is a clue’, I reminded him.
‘Remember that and you might be slightly less of a nuisance.’ He crawled round the desk. ‘This is only the second time I have come across this type of varnish used on walnut veneer.’ He lay on his back with his arms stiff at his sides. ‘What is the easiest way to give somebody poison?’

Vad jag tyckte om bok nr 1 kan du läsa här. Fler smakebitar hittar du hos Astrid Terese och bloggen Betraktningar. Om du deltar tänk på att undvika spoilers. Trevlig söndag!

Ursäkta jag är upptagen…

… med att redigera om början på ungdomsmanuset. Därför inga nya spännande inlägg. Förutom det här.

Så håll till godo. Och önska mig lycka till. 😉

Onsdag kväll och en timma är gjord med redigerandet. Två timmar avklarade i helgen också.

Bara att bocka av veckoplaneringen. Check!

 

Nu och nu

Nu är ett bra litet ord. Det kan bland annat förstärka och förtydliga vad som sägs och menas. Bara det inte används för mycket. I till exempel ens manus. Skulle jag…? Nej. Inte alls. Inte alls. 

Ähum.

Nu vet jag i alla fall vad jag ska hålla ögonen öppna efter i mitt så smått påbörjade på-nytt-redigerande av ungdomsmanuset. 

Spanar efter… nu?

​

Hoppande vokaler och felsägningar

Jag fortsätter mina temainlägg om att lyssna fel och läsa fel. Nu är det dags för att säga fel.

Jag är en sådan där människa som tycker det är hysteriskt roligt med folk som säger fel. Själv är jag knasigt nog riktigt bra på att säga fel så det är inte som att jag bara skrattar gott åt alla andras klantigheter. Nu minns jag förstås inte alla tokigheter jag brukar häva ur mig, men tänk dig ord såsom lättlagad. Då säger jag med lätthet lattlägad. Och i den stilen håller jag på.

Min favorit är ändå andra halvans felsägning som fick kioskkillen att höja lätt på ögonbrynen. Till våra hamburgare ville vi ha något att dricka och andra halvan säger att vi vill ha Pär Meron.

Jag bröt ihop i ett fnitteranfall.

Du har säkert listat ut att det vi ville ha att dricka av kioskkillen var en Päron-Mer.

Hur går det själv med de tungvrickande orden och vokalerna som är så lätta att byta ut?

Och du har väl hört om predikanten som sa att Johannes Döparen i öknen överlevde på vildhoppor och gräshonung?! Om inte, ja då har du det nu. 😉 Trevlig helg alla!

Andras framgångar att glädjas åt

Jag tycker det är så roligt när andra förverkligar sina drömmar. Mycket av det jag gläds åt, eller snarare med, är känslan av att uppnå det som en strävat efter. Stoltheten över sig själv och vad en kan åstadkomma bara en sätter manken till. Det krävs bland annat fantasi, tid, energi och ofta också pengar.

Förra året i gladdes jag åt/med ett par författare och bloggare jag följt som startade eget bokförlag där de ger ut egna böcker, men även tar in andra författare, DareMe Publishing. Och nu gläds jag med Marie, också hon en bloggare jag följt. Marie erbjuder numera olika tjänster för oss som skriver. Ta en titt på hennes ruskigt snygga hemsida – vem vet, kanske du hittar just vad du söker för hjälp med ditt manus där: H:berg text.

När mina egna framgångar ligger lite sådär i lä i nuläget får jag helt enkelt vara glad för vad andra åstadkommer. Om inte annat inspirerar de enormt till att jag själv inte ska sluta sträva efter att uppnå mina mål. Oavsett om folk startar företag, ger ut egna böcker, blir publicerade eller bestiger berg och genomför maraton blir jag inspirerad. En dag kan det vara du eller jag som stolt genomför den där drömmen vi har. Lycka till Marie! Och alla ni andra, ge inte upp. 🙂

Maktobalans att orka ändra

Kan läsning vara för tuff, för svår, för eländig? Är det okej att tycka att en bok är för otäckt för att man inte ska vilja eller orka läsa?

Fiktiva berättelser som beskriver allehanda otäckheter har jag olika svårt för beroende på sammanhanget, vad som skildras och hur. Nog för att jag läst mycket otäckt inom fantasy, men det har jag på något vis upplevt som mer lättsmält än exempelvis deckares brutala mord. Jag vet inte varför jag kan med det ena men inte det andra. Förkärleken till genren fantasy kanske gör att jag har överseende med blodiga detaljer.

I bokcirkeln läser vi nu Rebecca Solnits Män förklarar saker för mig. Jag har läst en tredjedel och tycker det är jobbigt att smälta viss fakta som författaren serverar. Boken är skriven i essäform så hon delar med sig av egna erfarenheter, upplevelser och reflektioner samtidigt som hon lyfter exempel och statistik. Boken handlar om den maktobalans som råder mellan könen, som sedan en evighet befästs som en sanning, att kvinnor är underställda män. Visst, alla tror inte det idag, tack och lov, men patriarkatet är för starkt för att vi ska nöja oss med att det blivit bättre. Det är ju långt ifrån bra. Alldeles för långt ifrån.

Jag blir upprörd, beklämd och nedstämd av siffror hon lyfter. Boken utgår bland annat från hur det är ställt med en mängd statistik i USA (liksom övriga världen) och ett faktum som golvade mig handlar om anmälningarna av våldtäkt till polisen. Statistiskt sett innebär de att en kvinna i USA blir våldtagen var nionde sekund. Och det gäller bara de våldtäkter som anmäls.

Eller att äkta män är vanligaste dödsorsaken för gravida kvinnor.

Jag vet inte vad du tänker om det här. Men bara dessa två fakta får mig att tycka att boken är svår att läsa. Den är otroligt viktig och man ska inte sticka huvudet i sanden när det blir för tufft. Men vad enkelt det är. Tänk på något roligare. Gör något roligare. Och förträng det svåra. Blunda och låtsas som ingenting.

Fast det går inte.

Jag undrar vad Rebecka Solnits hade skrivit idag om att Trump, som medverkar till den maktobalans som finns mellan könen, bl.a. genom sitt sätt att uttala sig om hur kvinnor kan behandlas, har blivit USA:s president. Kvinnor (?!) och män, har röstat fram honom till att vara mäktigast i världen, en man som vidmakthåller en vedervärdig kvinnosyn, att det nästintill omöjliggör en förändring av kvinnors rätt till sina egna kroppar. När jag läser det Solnit skriver, att det finns politiker som anser att våldtäktsmän ska kunna stämma kvinnor som begår abort efter deras våld, undrar jag hur det ska gå att skapa trygghet för kvinnor.

Så jag läser Män som förklarar saker för mig och undrar hur jag ska stå ut med att läsa klart. Men vad är väl att läsa en bok om som handlar om allt detta galna jag nämnt, jämfört med att genomlida det? Så jag läser vidare.

Att läsa om ett fiktivt eländet i form av fantasy sker med en distans. Att läsa en deckare kommer närmre, men att läsa torra fakta, ren statistik, det går in i hjärtat. Och jag tycker att det är okej att man inte orkar läsa om allt, eller inte vill läsa för att det blir för starkt. Även jag låter bli ibland. Det innebär inte att jag inte är omedveten, men att jag kan missa något. Är det hela världen? Jag är ingen Rebecca Solnit som reser runt och föreläser. Vi är få som är det. Men vi kanske kan vi göra något ändå.

Jag hoppas att mina bokmanus, med teman som rör sig kring utsatthet, utanförskap och att komma igenom svåra saker i livet kan bidra till att beröra. Att de kan bidra till att läsaren får upp ögonen för något den inte tänkt på förr. En dag så… En dag.