”En lycksökares historia” Richard Mason

En lycksökares historiaEn lycksökares historia handlar om unge Piet Barol som tar tjänst i en överklassfamilj i Amsterdam. Hans uppdrag är att vara lärare åt familjens 10-årige son, en pojke som inte gått ur huset på flera år. Barol ser tjänsten som en väg till lycka och rikedom och utger sig för att vara mer världsvan än vad han egentligen är. Till hjälp har han sin charm, sitt utseende och sin musikalitet. Med detta tjusar och förför han både kvinnor och män.

Detaljerna och historiken gör En lycksökarens historia levande och intressant. Den utspelar sig år 1907 och flera tidsmarkörer finns med. Till exempel innehåller den; ekonomiska bekymmer, Hotell Plaza i New York, kvinnans första steg till frigörelse, spekulationer om ett närstående krig, lyxfartyg som förflyttar de rika och fattiga över världens hav och ”moderna” bekvämligheter som inomhustoaletter och bilar. Inslag som gör att jag förs 100 år tillbaka i tiden.

Richard Masons En lycksökares historia håller stilen med ett mjukt tempo. En behaglig och avkopplande läsning helt enkelt. Rekommenderas.

 

Annonser

Augustprisets vinnare i barn- & ungdomskategorin 2012

Och så vart Augustpriset utdelat. Jag snodde juryns motivering rätt av från hemsidan 2012 års Augustpristagare

Årets svenska barn- och ungdomsbok 2012:

A B C å allt om D av Nina Ulmaja, Bonnier Carlsen.

Juryns motivering: En bokstavsbuffé fylld med spännande tillbehör, som överraskar med form och fantasi. Där allt är olika men ändå hör ihop. En bok som kan läsas på många olika sätt och där omslaget, bokstavligt talat, väcker läsarens känsla och nyfikenhet.”

Av de nominerade barn- och ungdomsböckerna har jag endast läst Emmy Abrahamssons Only väg is upp (som jag skrivit mina tankar om här) Jag vet inget om pristagaren, tyvärr. Men… roligt för henne!

 

Att prata på låtsas – en halv dialog

Oj, vad svårt det är att prata på låtsas. Visst låter det konstigt ”att prata på låtsas” men det har jag gjort. Under kursen jag går nu får vi med jämna mellanrum göra rollspel där vi tilldelas roller och ska agera och samtala utifrån dem, för att i vårt arbetsliv (eller privatliv) bli bättre på att kommunicera. Kursen är intressant, utvecklande och rätt rolig emellanåt med till exempel underhållande föreläsare. Det är ju en konst att få en hel klass att sitta kvar till klockan nio på kvällen. Är föreläsaren inte bra nog droppar en tredjedel av, minst, redan vid första rasten.

Som examination har vi nu fått vara med om att filmas. Allt för att verkligen bedöma vår samtalsmetodik. Huvaligen! Som att det inte var jobbigt nog att köra rollspel och låtsas vara än den ena och än den andra. Nu ska vi granskas ända in i sömmarna också.

Att låtsasprata tycker jag har vissa likheter med att skriva dialog. Jag tänker mig ett scenario och vad jag vill säga, det svåra med rollspelet är att jag inte kan styra vad den andre säger, som när jag skriver dialog. Så det är lite som att skriva halva dialoger. Och även hälften så roligt. Men att skriva dialog är det bästa jag vet så det är rätt kul ändå att förbereda rollspel och min del i dem.

Ser inte framemot momentet när vi ska granska varandras inspelade låtsaspratande rollspel. Jag menar bara, hur naturligt kan det bli när man har tio minuter på sig att prata om något som i verkligheten kanske tar 20-40 minuter längre? Nåväl, jag lär mig alltid något på det.

 

Serien Game of Thrones

Jag har sedan ett år tillbaka hållit på att läsa serien A Song of Ice and Fire, eller som man lite slarvigt brukar säga; Game of Thrones, som är den första boken i serien. Nu är det dags att börja läsa den fjärde, A Feast for Crows. Jag tycker om böckerna men läsningen går ändå otroligt långsamt.

En anledning till att böckerna tar sådan tid beror på en av karaktärerna.

Handlingen förs framåt genom att man följer en karaktär ett kapitel i taget. Flera av karaktärerna är intressantare än andra, men en karaktär är otroligt tråkig. Jag tar paus varje gång jag kommer till kapitlen om henne. Pausen varar i allt från några dagar till flera veckor. Jag börjar läsa andra böcker istället. Samtidigt ligger den tjocka fantasyboken där och retar mig. Jag vet att det handlar om några tråkiga sidor som måste läsas men tappar läslusten…

Game of Thrones och de efterföljande böckerna har varit riktigt spännande. Varje kapitel lägger pusselbitar till handlingen och så gör även de tråkiga kapitlen med och om den tråkiga karaktären. Annars hade jag hoppat över de 10-20 sidor de består av. (Hm… det är kanske inte tjugo sidor, men visst sjutton känns det så… minst! Samtidigt som andra kapitel bara känns som tre sidor.)

Lustigt det där med hur en karaktär kan ta över och få mig att lägga bort boken i flera veckor. Vill inte att hon styr över min läsning men jag har alltid varit sådan att om en bok tråkar ut mig, då går den bort. Nu är det bara några enstaka kapitel i en bok som tråkar ut mig och jag reagerar som vanligt på detta, med att lägga bort den. Men men, upp till kamp! Resterande böcker i serien ska inte ta ett år att läsa klart. Önska mig lycka till!

Vart tar vägen vägen?

 

Så här är det för mig just nu. Vägen finns där, den är rätt bred och tydlig men jag ser ju inte riktigt vad som händer bortanför kröken… Jag vet vad jag gör nu, jag vet vart jag är på väg, men jag vet inte riktigt vart det bär hän sen. Kurserna jag sökt till våren får jag vänta in besked på ett tag till, både för universitet och folkhögskola. Men jag vet att jag kommer plugga i vår, frågan är bara vad?

 

Detaljrikedom

Läser en otroligt detaljrik bok för tillfället. Att den utspelar sig för dryga hundra år sedan spelar så klart in att mängden detaljer är så stor. Allt beskrivs. Allt.

Jag gillar det hittills. Har inte kommit så långt. Det stör inte texten tycker jag och jag gillar att få färger och mönster klart för mig. Det gör mig delaktig. Som på en film, eller som om jag satt i rummet tillsammans med karaktärerna. På samma gång har jag inget emot böcker utan denna detaljrikedom. Att måla egna bilder ger också en skön läsupplevelse. Viktigast är att berättelsen lockar till fortsatt läsning.

Få detaljer, många detaljer. Det spelar ingen roll, eller vad tycker du?

 

När orden förlorar mening

Har skrivit och redigerat text på jobbet idag. Mest tillsammans med en kollega. Boken vi gör håller på att bli klar. Men det är så mycket smått (och stort) som ska fixas. Och jag är ordblind nu -ja, inte på riktigt. En del textstycken har funnits i två år. Det gör att jag inte ser vad det står. Jag ser orden men de fastnar inte, eller har liksom ingen mening. Eller bildar ingen mening…

Blir det alltid så här när man stirrat på sin text dag ut och dag in? Att den förlorar sin mening? Förstår verkligen syftet med lektörshjälp. På jobbet har vi en informationsansvarig som hjälper till att forma slutprodukten. Skönt med någon utifrån som kan se med friska kloka ögon på allt det jag och kollegorna skrivit om vårt arbete och metod. För som sagt, själv har jag börjat känna mig blind.