Maj bäst hittills

Maj har varit bästa månaden på länge. Jag har känt mig mer alert. Faktiskt har jag (nästan) helt slutat att behöva sova mitt på dagen. Yay! Och snart tar sommaren vid, med ett annat tempo, för även om jag varit tjänstledig är sommaren annorlunda. T.ex. inga kurser eller arbetspass.

Ingen bra början
I januari fick ett anfall av kristallsjukan (godartad lägesyrsel – kändes inte godartad!). I två dagar hade jag det tufft, sedan mattades det av. Några övningar från fysioterapeut gjorde det snabbare bättre (antar jag) ändå höll sig en allmän känsla av att jag befann mig på en större gungig båt kvar i dryga två månader.

Med tjänstledighetens start 1 februari blev det mesta bättre. Så här kommer höjdpunkterna från våren – utan inbördes ordning.

Romanskrivarkursen
Tre nyttiga och roliga träffar. Jag har lärt mig otroligt mycket. Och lärt känna flera mycket trevliga deltagare, några redan publicerade till och med. Spännande att ta del av deras olika erfarenheter.

Promenader och vårrus
Jag har gått mycket under våren. Och det är så härligt. Att ha tid, och känna att kroppen orkar.

Kul var att kollgerna på extrajobbet ville att vi skulle vara med på vårruset. Sagt och gjort. Vi blev ett litet lag som deltog. Min debut som vårrusare. Jag har alltid sagt nej för att jag fått uppfattningen att det jämt sker när det är kallt, blåsigt och regnigt. Den där picknicken man får efteråt har alltså olockat rejält. Men med trevliga kollegor att hänga med sa jag ja. Självklart var det kallt, blåsigt och duggregn nästan hela kvällen. 😅

Fotomodell moi
Vid sista kurstillfället bokade jag boende i Stockholm och passade på att fråga en bloggbekanting, Katarina Persson, om hon ville träffas. (Katarina är författare, har förlaget Dare Me Publishing med Eva-Lisa Dezmin, och fotograferar.) Med hennes önskan om fler att öva porträtt på kunde jag inte låta bli att fråga om hon ville, och hade tid, att fota mig.

Jag fick en mycket trevlig fotostund. Tegnérlunden och Vasaparken utgjorde tjusiga blurriga bakgrunder och jag som var hyfsat nervös till en början lyckades fastna på flera bilder. Att vara fotomodell var rätt roligt. Ny karriär kanske? Jag är otroligt tacksam för de fina fotografier jag fick och glad över att jag vågade fråga.

Lektörsutlåtande att vara stolt över
Jag är oerhört glad över att jag, efter många försök till att få bli vald till gratis lektörsläsning äntligen blev det. Lektören, som gick en utbildning, återkom med ett utlåtande av mitt manus som jag uppskattade enormt. (Jag skrev dock inte till lektören att första halvan var ”oerhört välskriven” utan att den var omredigerad och mer genomarbetad än andra halvan av manuset. Rätt kul dock att få den kallad ”oerhört välskriven” 😀)

Ser fram emot en annorlunda höst
Nog för att sommaren kommer först men det är hösten jag tycker ska bli mest spännande. Äntligen ska jag kicka igång den där drömmen jag haft i flera år. Att stötta andra i att utveckla sitt skrivande och sina texter. Med en fil kand. examen i Svenska språket, skrivpedagogutbildning och nu även två terminers hårt drillande i skrivhantverket tycker jag att jag har vad som krävs. Här ska stöttas. 🙂

Maj bäst hittills
Även om maj varit bäst hittills kan det bara bli bättre. Jag har fortfarande långt kvar innan jag känner mig som en människa igen. Men jag är på god väg.

Hur har din vår varit? Något du ser fram emot lite extra i sommar eller höst?

Kursen är slut

… and so am I. 😉

Faktiskt. Så intensivt som jag redigerat de sista tre veckorna, med uppemot fyra timmar nästan varje dag, är det inte konstigt om hjärnan säger ifrån.

Men tänk, jag har orkat. Att jag gjorde lite för mycket var ett medvetet val. I väntan på sista inlämningens respons, som kommer i veckan (så nej, kursen är inte helt slut, men jag behöver inte göra fler inlämningar) har jag valt att låta redigerandet och texten vara.

Jag är inte ensam om att ha kämpat på lite extra i slutet. Flera kurskamrater har gjort likadant. Jag hoppas vi ses i höst igen. För ja, jag har sökt en termin till. Jag ska ju vara tjänstledig i höst med.

Men vad är vi för några som går (har gått) den här romanskrivarkursen då?

Duktiga, ambitiösa och engagerade personer som utvecklas och tar till sig av kursledarens feedback och tips. Och det vet jag för jag har försökt följa någras projekt för att lära mig ”se” skrivhantverket. Inte varje inlämning har jag hunnit med, men flera.

Dessutom har vi under våren haft i alla fall två publicerade författare i klassen. Kan inte låta bli att nämna dem lite kort. Charlotte Al-Kahlili som på egen hand gav ut sin bok Skörda storm innan jul och som håller på med ett nytt manus. Och jösses, när hon skriver går det undan. Och fängslande är det. Har varit riktigt roligt att ”tjuvkika” på hennes manus. Samma sak med Emanuel Blume. Han kom ut med en sci-fi bok 2016 och har i det senare gjort en följetong att lyssna på, Oktagonen.

Även om vi andra på kursen inte nått dit än, att vi har gett ut böcker, så är flera på god väg. Det inspirerar mig.

Oavsett om jag blir antagen till en termin till eller inte kommer jag fortsätta skriva. Jag har ju, till att börja med, fortsättningen på dystopin att få ordning på.

Vad gör du i höst? Skriver? Redigerar? Eller inget av det?

Balanserar vidare och får ihop säcken

Som jag nämnde i förra inlägget har redigeringen av manuset nått de sista kapitlen. Och jag behöver justera balansen en aning. Den dramaturgiska kurvan är aningens baktung.

Med intentionen att flytta fram en sådan där dramatiskt punkt då, har jag redigerat en hel del senaste dagarna (dvs runt tre timmar, max fyra). Och det som hänt är att jag strukit en massa. Jag som skulle fördjupa och förlänga. Lägga till.

Det kommer. Men just nu känns det bakvänt. Fast jag måste ju göra något för att börja göra det jag planerat.

Och tydligen innebär det att börja med att stryka.

Det är tidskrävande. Och energikrävande. Så när jag märkte att huvudet blev lite väl påverkat av all tid framför datorn valde jag att knyta ihop säcken lite slarvigt. Med andra ord, jag skickade in min sista inlämning på kursen en halv vecka tidigare. Bara för att få en paus.

Och gissa om det kändes bra. Jag summerade de bråkande sista kapitlen med ett par förklaringar till kursledaren om hur jag tänkt och ger mig respit. Inväntar feedback och … Tja, jag tar väl och läser en bok under tiden. Går några promenader. Yogar. Jobbar ett par pass.

Men sedan så. Då ska säcken knytas ihop så snyggt det bara går.

(Sällskap under redigering. Tack och lov har hon slutat envisas med att hon ska ligga i knäet och därmed även på laptopen. Hon får gärna ligga bredvid.)

Manus- och livsbalans

Närmar mig slutet på redigeringen av manuset. Det är många veckor kvar men oerhört skönt att se att ett slut närmar sig. Jag har ju, med hjälp av romanskrivarkursen, redigerat sedan augusti förra året. Från början till slut. Tyvärr kommer kursen hinna sluta innan jag och manuset gör det.

Det manuset behöver en extra insats på är balansen i slutet. Det finns ju en tanke om att en dramaturgisk båge ska prickas in cirka sjuttiofem procent in i manuset. Som det ser ut i nuläget ligger denna dramatiska vändning längre bak.

Inte hela världen, men jag märker att det blir baktungt och vill korrigera det. Har dessutom fått rådet från lektören att överväga en justering.

Troligen blir det så att jag fördjupar ett par scener. Ger dem mer kött på benen. Och så kommer jag lägga till en längre scen, alternativt ett helt kapitel.

Men. För att orka skapa balans i manuset måste jag se till att det finns balans i vardagen.

Mitt i veckans fina flyt av redigering blev jag förkyld. Inte jättedålig men lite feber och ont i halsen. Gjorde huvudet trögt. Förstås.

Gissar att kroppen var nedsatt efter de intensiva men roliga dagarna förra helgen med kurs och besök i Stockholm. Som tur var vart jag redan på benen igår. Jobbade. Och på hemvägen var jag tvungen att korsa Göteborgsvarvet, som jag till och med orkade kika på i några minuter. Alltid kul att stå på Avenyn och klappa fram deltagarna som då bara har några få kilometer kvar av de 21.1 km långa sträckan.

Idag, efter att ha suttit uppe halva natten och kollat på ESC – vilken rysare omröstningen var! – är jag trött. Men har redigerat en dryg timma. Tog en paus. En promenad. Hamnade i solen under ett träd. Bara för att filosofera över detta med balansen. Den i manuset och den i livet. Känns som om jag är på god väg med att hitta båda.

(M)ornitologen – Johanna Thydell

Jag har velat läsa Johanna Thydells (M)ornitologen (2016) ett tag nu och så fanns den på bokrean. Klart jag slog till, fastän jag inte tänkt köpa någon bok alls. (Dumt att gå och kika på böcker då.) Och som med Johanna Thydells tidigare böcker (t.ex. I taket lyser stjärnorna 2003 eller Ursäkta att man vill bli lite älskad 2010) blir jag stormförtjust.

(M)ornitologen handlar om Moa vars mamma drog när Moa var två år. Nu, när Moa går på gymnasiet tar mamman kontakt. Frågan som bränt i alla år är förstås varför mamman stack. Och för att få reda på det blir Moa en mornitolog. Hon låtsas ha ett ornitologiskt skolprojekt när hon i själva verket åker för att träffa sin mamma, därav titeln. En klurig och kul titel som boken i övrigt. Trots det lite sorgliga ämnet.

Johanna Thydell är pricksäker på att fånga tankar och känslor hos Moa. Det blir spännande, och lite skämskudde när det dråpliga tar över. Fast på ett bra sätt. Läsningen går smidigt och jag slukade (M)ornitologen alldeles för snabbt.

Önskar du dig en bok som är seriös och tung är förmodligen (M)ornitologen inte rätt sort. Men gillar du när saker som kan vara jobbiga får belysas med humor och eftertanke, med spetsfundighet och känsla, då borde den här boken funka för dig. Rekommenderas.

En bok att köpa eller läsa mer om? Du hittar (M)ornitologen t.ex. här och här. Och på biblioteket. Boken är utgiven av Alfabeta och är på 222 sidor.

Äntligen är det dags

Ikväll börjar en av årets högtidsstunder på tv. Det är dags för Eurovision Song Contest. I år hålls det i Tel Aviv eftersom Israel vann förra året.

För att bygga upp stämningen och få koll på låtarna har jag tittat på De Eurovisa, finsksvenska YLEs eminenta införprogram. Utan detta program skulle livet vara en aning gråare och tråkigare. Eller ja, kanske inte livet, men tävlingen.

I De Euorvisa presenteras låtarna med respekt. Visst skrattas det och skämtas det lite åt de deltagande ländernas bidrag, men med hjärta och omtanke. Jag har övergett andra (flams)program och ser endast på YLEs produktion. Gjorde dock misstaget att tänka det vore roligt att se SVTs program men ångrade mig. En programledare som … Nej, jag säger inget dumt. Men jag gillade varken programledaren eller upplägget. Bäst var klippen från ESC och pratet om ESC, liksom presentationen av de låtar som ligger bra till för en topplacering.

De Eurovisa: Eva Frantz & Johan Lindroos (foto YLE/A Sucksdorff)

Ikväll är det dags för deltävling ett. På torsdag del två. Då medverkar Sveriges John Lundvik med To Late for Love, som antas få en riktigt bra placering i finalen. Men först ska den gå vidare. Och det gör den.

Andra länder som vi kommer få se på lördagen, efter att de förstås gått vidare, är Schweiz, Malta, Cypern och Ryssland. Några få som jag tycker hängt kvar efter lyssningarna på ett positivt sätt, annars har det varit lite si och så med startfälet. 41 låtar tävlar och en kan ju tycka att fler borde fastna med en gång. Utan att en tycker de är kalkonlåtar.

Nederländerna har en fin låt som jag hoppas återse i finalen men som jag är osäker på om den går genom tv-rutan tillräckligt starkt. En låt dock som jag inte kan bestämma mig för vad jag tycker om den och om jag verkligen vill se den i finalen är Islands. Det kan ha varit De Eurovisa som sa att den är som att Rammstein möter Modern Talking. Den heter typ Hatet må vinna och sticker verkligen ut. Riskerar möjligen att åka ut, eller så skräller den. Jag kan inte avgöra det alls. Det enda jag vet är att den fastnat. Speciellt refrängen.

I övrigt ligger Italien bra till. Men de får ju alltid vara med då de är en av de Stora Fem som pytsar in pengar i produktionen och därmed har säkerställt sin plats för all framtid (?). Du vet väl att de övriga fyra länder som alltid är med är: Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Spanien.

Well, på lördag har jag min stora högtidsstund. Då sitter jag bänkad med andra halvan (som, som tur är, delar mitt intresse) och ser med spänning på hur det hela utvecklas. Heja … Sverige!

PS. Australien som förresten lyckats glida in på ett bananskal är som ett skämt i år, så knasigt är uppträdandet. Frågan är, driver de med oss – alltså ESC – eller menar de allvar. I don´t get it. DS.

Flyt och flow

Förra veckan började några dagar med värsta redigerarflytet. Det höll i sig till torsdag förmiddag. Skrev ett nytt kapitel också. Jag har inte jättekoll på hur mycket jag redigerat under mina flowdagar men jag har kommit framåt rejält. Rensat en hel del. Så skönt.

Jag tror också att redigeringen känns lättare eftersom jag äntligen börjar närma mig slutet av manuset.

Med helgens kurs i Gävle (bor i Stockholm, har tröttnat lite på kursorten) blir det en naturlig skrivpaus. Det är bra. Jag tror på pauser. De hjälper en att se texten klarare sedan. På samma gång är det skönt att få flera dagar i rad när texten blir ett med en. Gäller att hitta balansen däremellan.

Kursen idag har också varit bra för att föra tankarna framåt. Det vill säga till Del två. Har hittat en röd tråd i en sidohandling som med kurskamraternas hjälp fått mer kött på benen och jag har några idéer att bolla. Precis vad som behövdes. Är riktigt pepp på att börja med Del två när ettan är klar. Även om en paus emellan kan vara på sin plats.

Lite mindre flyt i läsningen däremot. Såg ju fram emot att läsa rätt mycket men har vilat ögonen en del på tågresorna och lyssnat på musik istället. Men har ju en dag kvar innan jag är hemma. Då blir säkert Källners Leka vuxen klar i alla fall.

Inte låta någon läsa

När jag var åtta, nio år, började jag skriva. Små historier som inspirerats av Kitty och Bröderna Hardy. Och jag och ett par vänner, vi brukade göra ena vännens rum så mörkt det bara gick, sedan satt vi där och berättade spökhistorier för varandra. Vi skrämde upp varann rejält så när jag och hon som bodde närmast mig skulle gå hem, gick vi tajt arm i arm, med blickarna flackande runt oss.

En sommar hade jag en berättelse som jag ville skriva ner på mammas ”bärbara” skrivmaskin. (Den var inte särskilt bärbar för mina tolvåriga armar.) Berättelsen var inspirerad av Richard Marx hit Hazard och min familjs semesterresor i norra Norrland. Jag spelade in låten från radion, om och om igen. Hade den på ett kasettband där den fyllde en hel sida. Lyssnade på min freestyle så att det inte blev helt uppenbart hur besatt jag var. Att skriva på maskin gick förresten sådär. Det var tungt och jobbigt att hålla ordning på var bokstäverna satt så jag övergick till att skriva för hand igen.

Ett par somrar senare var jag kaninvakt hos grannen. Då satt jag på deras veranda i trädgården och skrev. Fyllde collegieblocket med en historia inspirerad av 1600-talets häxjakter, fast jag lät den fyllas av skogsväsen och en missförstod hjälte som fick rollen som jagad ”häxa”.

Jag skrev hela tiden. Små historier som fyllde anteckningsböcker med blommiga och pastellfärgade omslag. En berättelse rymdes i en röd bok med guldkantade papperssidor. Jag var nog tretton när jag fyllde den med min historiska berättelse om ett missförstånd som fängslade en byflicka så att hon tvingades fly från en borg och inte kunde återvända till byn.

Det var den första historien – som jag inte skrivit i skolan – som jag lät någon annan läsa. För jag tyckte den var så bra förstås. Duh! Nåväl. Hon som fick äran, en vän som jag delade nästan allt med, hon var också mycket kreativ och jag fick ju ta del av hennes konst, så varför skulle inte hon ta del av det jag skrev?

Spänd och nervös inväntade jag utlåtandet. Vad i hela friden skulle hon säga? Tycka?

Och människan säger att hennes mamma tyckt att ordet Skitstövel inte passat in i min historia.

Whaaat?!

Hennes mamma!

Människan hade alltså läst upp (eller låtit sin mamma läsa? Jag har inte en aning) och meddelar mig detta, vad mamman ansåg.

Jag minns faktiskt inte om min story fick något annat omdöme från denna så kallade vän. Allt jag minns är att hon låtit sin mamma ta del av något som bara var mellan oss. Och att jag fick skit för att jag använt ordet Skitstövel. Och nej, det kanske inte var det mest passande ordet i sammanhanget, men jösses, jag var ju för sjutton ett barn. Inte har en vuxen människa rätt att ha en åsikt om huruvida en trettonåring skriver bra eller dåligt.

Så.

Gissa om jag aldrig lät någon läsa något igen efter det.

Tills jag var arton. För skrev, det gjorde jag. Hela tiden. När jag var arton skickade jag en novell till en sådan där novelltidning för unga (minns inte namnet) och blev publicerad. Fick ersättning till och med.

Jag har kvar tidningen. Idag tycker jag inte novellen är bra. Ser mest misstagen. Men den har en tvist. Och spelar på något förbjudet. På så vis är den bra. Det har inte blivit några fler noveller. Jag gjorde ett försök att få en novell publicerad för ett gäng år sedan, men nej. Noveller är inte min grej. Jag trivs bättre med det längre formatet.

Idag har jag inget emot att låta andra läsa. Men, när jag kan, väljer jag med omsorg.

Valet att låta andra läsa kom egentligen när jag beslutade mig för att verkligen bli författare. Innan var skrivandet bara mitt. För mitt höga nöjes skull. Och ingen annans. Det var liksom enklast så.

Jag hoppas att mitt skrivande en dag kan bli för andras höga nöjes skull. Att någon ska längta efter att en bok ska komma från mig. Och lite läskig är tanken förstås. För att inte tala om att prestationsångesten gör sig påmind. Men annat vore väl konstigt. 😉

Idag avslutar jag med att tacka Louise vars bloggfunderingar och kommentarer om författarskap och att bli läst och (o)gillad häromdagen inspirerade till det här inlägget. Alltid lika roligt när tankar väcks av andras inlägg. Tack Louise!

Tittar istället för läser

Jag tittar på TV igen. Eller nu blev det fel. För jag har nästan tittat på TV hela tiden. Nästan. När utmattningens hjärntrötthet och intryckskänslighet var som värst gick det inte alls vissa dagar. Så var det under flera månader.

Att jag tittar på TV igen betyder att jag nu nästan alltid klarar av långa pass och snabba klipp. Innan gällde korta stunder (max en timma) och lugna långsamma serier (typ som originalserien MacGyver eller Unge kommissarie Morse – Endevour på engelska).

Så tjoho för detta.

Det innebär förstås att mitt tidigare intensiva läsande slagit ner på tempot. Och blivit nästan obefintligt. Men med kursträff till helgen hoppas jag på tågläsning och caféläsning. Har redan två böcker valda till resan.

Jag har saknat att läsa på engelska. Tänker att det får bli mer av det fram över. Mindre svenskt och översatt. Vilket också kan innebära mer fantasy, kanske. En genre jag också läst lite lite av i det senare tycker jag.

Vad vill du läsa fram över? Något du ser fram emot i semestertid kanske?

Visst, visst. Det kan jag visst.

Vad i hela friden fick jag visst ifrån? Stackars manuset blir översållat när jag skriver nytt. Och jag blir tokig på mig själv.

Visst, visst … Det funkar visst alldeles utmärkt att slänga in visst precis hela tiden. Jo, men visst. Testa själv. Eller inte!