om skrivprocessen, böcker och annat skrivnyttigt
Åker inte tåget utan pendeln. För tåget gick inte som det skulle… (stön för att aldrig komma hem) och då började jag tänka på en annan sak som jag funderat på och tycker är störande. Folk som pratar på bio. Alltså inte bara lite grann någon enstaka gång – även om jag inte begriper det heller. Nej, ni vet sådana som pratar nästan hela tiden.
Vad pratar de om? Och hur kan de bete sig som om vi som säger till är de som stör?!
Tankar om detta någon?
Efter några mindre föredrag i montrarna var det dags för monsterseminarierna. De som går i mässans största lokaler alltså. Som Kongresshallen. Fast den var uppdelad i tre tårtbitar. Tror nog allt att Anna Mannheimer och Peter Apelgren hade behövt en tårtbit till. 
En mässvärd kom fram till oss som stod lite halvlångt bak i kön och sa att de inte kunde ta in fler än vad salen tog, dvs en sisådär dryga 350 pers. Men no problems. Vi kom in och kanske hundra till efter oss.
Mannheimer och Apelgren. Det var ett seminarium i en mer lättsam anda. Vad annat att vänta? Och efter att ha gått runt en del på golvet, smitit runt montrar där det var knökfullt med folk som lyssnade på än den ena och än den andra författaren som jag själv inte var intresserad av var det himla skönt att slå sig ner och få småskratta lite.
Sedan bar det av till nästa seminarium i nästa tårtbit av kongresshallen. Den blev tyvärr inte alls lika välfylld. Synd det. Men, men. Om författarna inte synts på tv hundra gånger eller är bestsellerförfattare är det nog tyvärr så det är.
Hur mörkt får det bli? var rubriken för seminariet. I ungdomsböcker, hur svåra ämnen kan man skriva om… Dum fråga va?! Det tyckte i alla fall jag när jag läste beskrivningen av seminarieinnehållet. Klart att det kan vara riktigt mörkt. Det tyckte författarna i panelen också.
Jessica Schiefauer, Lisa Bjärbo, Marta Söderberg och Salla Simukka. (Salla hade jag inte hört talas om förr då hon har ursprunget i Finland.) Diskussionen kunde ha fått mer djup tänker jag, men det kanske beror på att jag är socionom med vana om hur man bör tala med barn och unga om svåra livssituationer och händelser. Överlag blev det ändå en intressant inblick i hur författarna uppfattade ”mörkret” i sina böcker och sin skrivprocess för de ”mörka” böckerna. Men mest tyckte jag det var kul att få höra dem överhuvudtaget. Så höga krav hade jag på seminariet 😉
Sedan kan jag inte låta bli att nämna Storytels monterscen – som jag tyvärr inte fotade. De hade ett bås med fönster där intervjuerna gjordes. När jag passerade på söndagsförmiddagen fick jag se Sofia Fritzon (författare och bloggare, som förresten har en bra bild på Storytels scen i sin blogg) sitta där inne. Om jag inte varit på väg till ett föredrag hade jag stannat för att lyssna, och då hade jag fått lyssna i en av de hörlurar som hängde framför scenen. Superkul idé och så rätt eftersom de ju publicerar e-böcker.
Det bästa med besöket i år var föredragen och seminarierna. Visst det är kul att leta böcker men med fulla bokhyllor är det snarare upplevelserna som lockar. Inspirerande människor och oväntade upptäckter. Mer sådant nästa gång tänker jag.
Okej, på bokmässan finns en massa böcker – och folk! Men jag blev riktigt glad över två par tidningar för halva priset. Dessutom kunde jag komplettera min Lotta-boksamling med tre titlar (bara några få saknas nu). Plus att jag äntligen fick köpt faktaboken om Sherlock Holmes som jag varit sugen på sedan den kom ut för två år sedan. Och den fick jag signerad!
Förutom shopping bidde det några föredrag och semminarier. Fast bilder och info om dem tar jag en annan dag. En får ju spara lite på go’bitarna 😉
Efter ett bokmässeuppehåll på några år är det idag dags. Jag vill gå på seminarier (det ingår i söndagsbiljetten) och så vill jag klämma på böcker, köpa någon jag känner att jag bara måste ha… spana in författarföredrag i montrar och kanske vara med på utlottningar och tävlingar om allt möjligt 😉
Rapport från spektaklet om någon dag 🙂
Och kan inte lägga ifrån mig boken nästan. Härligt när läsningen är sådan 🙂
… jag eventuellt kommer göra ikväll är att skriva på kursuppgiften. Men först ska jag komma hem också. Dessa långa dagar alltså. Lite trist är det allt att en inte har mer tid hemma. Jag vill ju göra så mycket. Och ha ork att göra allt jag vill.
Tur att bloggen finns tillgänglig i telefonen så att jag kan beklaga mig lite 😉 Trevlig kväll!
Här är boken jag fick igår: Stormens öga. Uppföljaren till I ljusets makt, Leigh Bardugo. Det är alltså andra delen i Grisha-trilogin, en härlig fantasyserie med en ung kvinna i huvudrollen.
Tack Gilla förlag för recensionsexemplaret!
Och vad som finns i paketet… Ja, det tänker jag allt vänta lite med att visa.
Det får bli en cliffhanger 😉 Vad är det brukar stå, i slutet av serier och så..? Jo! To be continued 🙂
Jag satte mig vid datorn för att skriva på manuset. Gjorde drygt en halv sida innan jag gav upp. Torra, trötta ögon… Seg hjärna. Ingen bra kombination. Jag fixade inte att läsa och redigera. Hoppas på bättre skrivork en annan kväll.
Nu tänker jag slå mig ner i soffan – som jag förresten redan spenderat alldeles för mycket tid i eftersom förra helgens influensasymtom återkom i torsdags. Ska bara fixa lite inför morgondagen först. Jobba alltså. Varför detta? Om en bara kunde få betalt för att sitta hemma och skriva hela dagarna. Antar att jag inte är ensam om den tanken, eller?
Idag har jag skrivit tre sidor. 12 punkter. Times New Roman. 1,5 radavstånd.
Synd bara att det är en kursuppgift. Jag hade mycket hellre skrivit tre sidor på mitt manus som jag redigerar. Nåväl. Man kan ju inte få allt.
Skriva läsa leva 