Blameless – Gail Carriger

Tredje boken om Alexia Tarabotti, handlar om skuld – eller att vara utan skuld – och precis som tidigare speglar titeln Blameless innehållet fint. Däremot tycker jag att innehållet, alltså handlingen, inte uppfyller mina förväntningar så som tidigare. Läsningen är underhållande, men lite spretig.

Handling
I Blameless hamnar Alexia i prekärt läge. Hennes make, Earlen av Woolsey och chefen för BUR, de övernaturligas egen polisbyrå, har mycket svårt att tro att han i egenskap av varulv skulle kunna vara far till barnet hon säger är hans. Att en själlös och en ”död” varulv skulle kunna få barn är omöjligt. Han godtar helt enkelt inte Alexias ord.

Alexia anser att hon gör bäst i att lämna landet för att få veta mer om det olyckliga tillstånd hon befinner sig i. (Ja, hon kan inte riktigt med barnet och kallar det ”inconvinience”.) Med sig på resan får hon uppfinnaren Madame Lefoux och trotjänaren Floote, som även var i hennes fars tjänst och på så vis har god kännedom om de Tempelriddare hon ämnar besöka i Italien. Men att ta sig dit är inte det enklaste. Vampyrer är henne hack i hälarna, uppenbarligen med avsikten att ta hennes liv.

Reflektion
Blameless har tagit mig alldeles för lång tid att läsa för att jag ska ha en god bild av vad jag egentligen tycker. Frågan är om läsningen blivit hackig på grund av att jag läst för korta stunder och därmed inte fått upp intresset. Eller om läsningen blivit hackig på grund av att jag inte funnit läsningen intressant nog? Oavsett är Blameless fylld av slagsmålsscener som i många fall dras ut lite väl länge. I övrigt tycker jag som vanligt om Alexias karga och humoristiska sätt att se på världen. Dessutom är den värld som Gail Carriger målar upp härligt detaljrik och jag njuter av de olika miljöerna.

Jag ser framemot nästa bok, Heartless, och hoppas att den är starkare än denna trea som jag inte riktigt vet vad jag egentligen känner för. Men ändå, som serie rekommenderar jag verkligen böckerna, och då även Blameless förstås. 😉

 

Köpsugen? Du kan hitta den t.ex. här eller här.

 

Skymningslandet – Marie Hermanson

Skymningslandet har lockat med sin underliga historia ett bra tag och nu tog jag äntligen tag i den. Nyfikenheten är stillad och jag är nöjd. Dels över att jag fått läst boken, dels över att den uppfyllde förväntningarna.

Handling
Martina har precis blivit arbetslös, bostadslös och av en slump stöter hon på sin vän Tessan när hon sitter och funderar på vilken riktning livet ska ta. Vännen är utklädd som husa från fyrtio-talet och erbjuder ett arbete. Svart förstås, men det ingår mat och logi. Toppen tycker Martina och hon hamnar i en vacker herrgård där tiden stått stilla. Arbetsgivaren, en liten dam, befinner sig i en fantasivärld där hon har middagsbjudningar utan gäster. En objuden verklig gäst förändrar dock allt. Eller kommer förändringen kanske senare, när ett par unga män också blir en del av den otroliga fantasivärld som de ingår i.

Reflektion
Marie Hermansons Skymningslandet är lättläst, samtidigt som den kryper in under huden på mig. Jag väntar på en katastrof. Katastrofen kommer, men inte i den form jag förväntar mig. Kanske tappar slutet mig något. Men vägen dit gillar jag.

Skymningslandet är svår att beskriva. Den kräver liksom en läsning för att man ska förstå. Så är du nyfiken tycker jag att du ska ge den en chans. Rekommenderas.

 

Köpsugen? Du kan köpa bl.a. här och här.

Hur livet förändrats med blogg

Här kommer det. Bekännelserna om hur livsomvälvande blogglivet är. Håll i er!

Jag blir inbjuden på diverse boksläpp veckovis, jag hänger med kända författare på frukostföreläsningar, får biljett till VIP-hörnan på Bokmässan, drunknar i recensionsexemplar och för att inte tala om alla gånger jag måste be efterhängsna fans och journalister låta mig få gå till matbutiken och handla i fred…

Nu då? Vad kommer nästa fyraårsperiod med?

Nja… Inte riktigt. Och skönt är faktiskt det. Men det som har hänt är att jag känner mig mer seriös och motiverad kring att få en bok publicerad. Jag blir inspirerad av alla duktiga författarambitiösa skrivbloggare och lär mig mycket från dem. Bokbloggarna jag följer ger tips på böcker och väcker funderingar kring handling, karaktärer, stil och genre. Att läsa har jag alltid tyckt är en viktig del i att lära sig skriva. Att jag själv på så vis driver en bok- och skrivblogg känns liksom naturligt då jag upplever att det går hand i hand.

Fyra år med blogg har vidgat mina läsvyer och gett mig en mängd insikter vad gäller skrivandet. Även om målet att få en bok utgiven känns otroligt avlägsen tror jag faktiskt att bloggandet gjort att jag kommit det målet närmre än om jag inte bloggat. Trots att bloggandet ibland ”snor” tid från skrivandet.

Så blogg, yay! Tack alla ni som läser och kommenterar. Det värmer och peppar till att fortsätta. 🙂

 

Fyra år!

Saker en kan göra när bloggen fyller år:
– inte komma ihåg det och därför inte förbereda ett inlägg om det
– slappa i soffan efter att ens föräldrar varit på fika
– promenera en bit för lite mat och utemys
– skriva ett inlägg om att en glömt sin bloggs födelsedag 😉

Gå vidare – Anna Maxted

Den här gobiten läste jag för över tio år sedan när den var ny i pocketbutiken. Anna Maxteds debutbok Gå vidare lockade med ett annorlunda omslag (inte för att det direkt makes sense… – men ändå!). Jag har flera gånger övervägt att sälja/skänka boken, men en omläsning har hägrat och jag ångrar mig inte.

Handling
Helen bor i London, är 26 år och inneboende med två knasiga killar. Livet kretsar kring jobbet på en tidning där chefen är en slavdrivare, att hänga med vännerna och försöka få relationen med pojkvännen att funka – vilket den inte gör och hon anser sig ha det bättre utan honom. När hennes pappa dör vänds livet upp och ner. Med ens kommer mammas behov först, och den snygge vänlige veterinären Tom borde helt klart få mer utrymme men Helena hinner knappt med sig själv, gör felaktiga val och dessutom verkar ena bästa vännens förhållande inte som det ska. Helen har fullt upp.

Reflektion
Anna Maxted skriver rappt och med stor omsorg om sina karaktärer. Visst, de har vissa stereotypa drag, men på ett charmigt sätt och vem gillar inte att placera sina vänner i fack och tillskriva dem egenskaper som i en bok förstärks (?!). Gå vidare handlar verkligen om att komma vidare när allt verkar svårt. Hur lätt är det inte att fastna i gamla hjulspår och varken orka eller kunna tänka framåt och annorlunda.

Jag gillar att Maxted dessutom tar upp svåra ämnen som suicidala beteenden och våld i nära relationer. Boken är helt klart läsvärd men kanske svår att få tag på då den kom ut 2002. Oavsett kan jag verkligen rekommendera den. Gå vidare är en varm och fin bok, som låter en le en hel del. Läs!

 

Önskar er alla en fin midsommar!

Må alla jordgubbar vara saftiga och söta 🙂

Så blev det recensionstätt

Tack vare veckan i Spanien kom jag rejält ikapp med läsningen:
Gå vidare, Anna Maxted
Skymningslandet, Marie Hermansson
Analfabeten som kunde räkna, Jonas Jonasson
Det lilla bageriet på strandpromenaden, Jenny Colgan
Och så hann jag även med drygt halva Kafkas Processen där vid poolen.

En bok jag däremot kämpat med sedan slutet av maj är Gail Carrigers Blameless, den tredje boken om Alexia Tarabotti (serien som ju börjar med Soulless). Att det gått trögt har bland annat berott på att handlingen tappar mig på grund av lite väl många slagsmålsscener, men framför allt beror det på för få långa lässtunder. Ett fåtal sidor då och då gör inte gott för någon bok. I alla fall inte för mig och böckerna. Jag tappar läsflytet och känslan för handlingen. Men får jag till lite läsro nu här i midsommar ska jag nog allt kunna klämma in även en recension för Blameless i juni 😉

 

Ett steg från barnens rättigheter

Freja är en bloggare som är engagerad i samhällsfrågor och hon har gjort ett riktigt bra inlägg om den nya lagen som leder till att Sverige blir ett land som splittrar familjer och motar människor i stor nöd. Läs gärna hennes inlägg från igår om den nya lagen. I inlägget får vi bland annat ta del av en en mejlkonversation som hon fått till med en riksdagsledamot. Wow liksom att någon tagit sig tid att svara. Även om svaret lämnar en del att önska…

Vill du annars få mer information som beskriver vad lagen handlar om och vad den innebär kan du besöka Rädda barnens hemsida.

 

Analfabeten som kunde räkna – Jonas Jonasson

Jag har inte läst Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (eller sett filmen) och visste inte vad jag hade att vänta av Jonas Jonassons andra bok, Analfabeten som kunde räkna. Trots få förväntningar blev det en okej läsning, även om jag allt tyckte att handlingen var lite velig ibland. Rolig, men velig.

Handling
Nombeko är en liten föräldralös tjej i Sydafrika. Hon jobbar med att tömma latriner och tack vare en förmåga att tänka snabbt lyckas hon genom ett gäng otroliga omständigheter lära sig läsa, räkna, bli chef för latrintömningen och även få tillgång till en stor mängd diamanter. Dock hamnar hon också under vissa olyckliga omständigheter som livegen hos en kärnvapenutvecklare på en förläggning omringad av taggtråd, farliga vakthundar och militärer. På så vis kommer efter flera år ett kärnvapen i hennes ego. Och som om det inte är nog, lyckas både hon och atombomben, hamna i Stockholm.

Förutom Nombeko har också tvillingarna Holger och Holger (ja, de heter samma) stor roll i hur det hela utvecklas. Och deras pappa Ingemar förstås. Den sanne republikanen.

Reflektion
Jonas Jonasson har i Analfabeten som kunde räkna fått orsak och verkan-tråden att dras till sin yttersta spets. Jag förundras över detta och finner det skickligt. Samtidigt är jag inte helt förtjust i den här sortens katten på råttan som är på repet som brinner-historier.

Jag har svårt att veta vad jag tycker. Analfabeten som kunde räkna är underhållande, lättläst och jag blir nyfiken på vad som ska hända härnäst. Ändå är jag inte helt förtjust varken till handling eller karaktärer. Det är som om jag har en distans till dem. Kanske beror det på att boken har en sorts berättande ton, som en modern saga. Ett helt liv hinner nästan skildras innan sidorna tar slut. Trots att jag inte är helt såld tycker jag ändå att Analfabeten som kunde räkna är läsvärd. Rekommenderas.

Köpsugen? Du kan hitta den t.ex. här eller här.

Processen – Franz Kafka

Franz Kafkas Processen var inte riktigt som jag tänkt. Och samtidigt var den precis som jag tänkt. Jag trodde att den skulle vara oändligt svår och otillgängligt. Det var den inte. På samma gång var den precis det.

Handling
Josef K. blir en morgon besökt av två herrar som förklarar att han nu befinner sig i en Process. Att han befunnits skyldig. Inte ett ord nämns för vad. Herr K. undrar förstås vad det rör sig om men detta får han inget svar på. Han inser att den här Processen dock är något som han nog bör vara mer uppmärksam på än vad han inledningsvis tänker. Alla tycks dessutom veta att han befinner sig i en Process och råden låter sig inte vänta. Gör si eller så. Tänk så här eller sådär. Ändå kommer Josef K. ingen vart med sin Process. Rättsmyndigheten som arbetar med Processen är minst sagt obegriplig. Stackars Herr K.

Reflektion
Jag vet inte vad jag ska tycka om Processen. Inledningsvis var den lika lättläst som vilken bok som helst. Sedan började den bli svår. Stilmässigt trycks texten emellanåt ihop utan stycken (vilket jag skrev om häromdagen) och jag antar att det speglar innehållet och vad Josef K. upplever rätt väl. Förvirringen huvudpersonen känner hamnar i mig som läsare. Jag begriper inte vad jag läser. Det spelar ingen större roll om handlingen är beskrivande eller utgörs av dialoger. Vissa partier läser jag om för att förstå. Andra skummar jag. Ändå vill jag veta hur det ska gå. Fast slutet är inte vad jag väntar. Inte alls. Och jag känner mig mest tom när jag är klar.

Att Processen är öppen för tolkning är uppenbart. Vissa lutar åt att den speglar ett korrupt samhälle, är kritisk mot den politik och samhällsordning som fanns då. Boken utgavs postumt 1925 och blev snabbt omtalad.

Hur jag ska tolka den vet jag inte. Samhällskritisk känns troligt, men jag funderar även över symboliken i att Josef K. är trettio år när männen häktar honom och att boken sedan avslutas ett år senare, på den trettioförsta födelsedagen. Och en historia om en man som inte kommer genom en dörr får mig att associera till berättelser om himlen. Oavsett tolkningarna och tankarna som väcks var den intressant att ta del av.

Processen är en sådan bok jag inte skulle läst på eget initiativ, så tack och lov för bokcirkeln som ville ta upp den. Jag undrar dock om jag läste på fel sätt. Innan hade jag hört om ångestliknande reaktioner hos läsare. Det upplevde inte jag, mer än att jag lämnades med en känsla av tomhet. Som att jaha, var det inte mer? Nåväl. Är du nyfiken tycker jag inte du ska tveka. Rekommenderas.

 

Nyfiken på hur den börjar? Kika in här då för en smakebit.

Och vill du köpa den? Du kan hitta den t.ex. här eller här. Eller så gör du som jag och lånar på biblioteket 😉