Skriva bokmanus – vanliga misstag att undvika

Ypperliga tips för oss som skriver – och som känns väldigt självklara men som jag ibland ändå inte följer fastän jag vet om dem – skriver Katrine Hamori om (författare/textgranskare).

Jag lånar hennes punkter (ingen anledning att uppfinna hjulet igen?). Läs och begrunda. Vad är du skyldig till?

Här är alltså några exempel på sådant man helst ska undvika men som många, många ständigt återkommer till;

1. Sätt inte ” . . ” kring ord eller uttryck som du tycker är skämtsamt eller ironiskt menade.Exempel: Hon tyckte mannen som satt uppflugen på barstolen var ”söt.”Skriv inte söt om du inte menar det.

2. Stryk alla så, ju – de behövs i princip aldrig, utom då de små orden betyder det de egentligen betyder, nämligen så= på det sätteti sammansättningen med desto= ju förr, desto bättre

3. Strö inte omkring en massa att . . jämför; Sara lovade komma i tid/ Sara lovade att komma i tid. Det finns en nyansskillnad här. Båda är grammatiskt korrekta, men fundera över om du verkligen vill ha att.

4. Markera inte att; nu tänker personen, med kursiv. Oftast framgår det i texten att här är det någon som tänker. Kursiv stil är jobbig för läsaren och överanvändning gör att det går inflation i typografin. Det är alltid läsvänligheten som ska prioriteras.

5. Bestäm dig för hur du vill skriva dialog. Välj antingen – ( pratminus) och ny rad vid varje replik. Fungerar bäst när det är ett kort samtal mellan två personer – eller ” citationstecken”. Aldrig båda samtidigt.

6. Skriv aldrig förkortningar i skönlitterär text. Pgr a = På grund av att det hör till snabbt nedtecknade anteckningar eller kortare faktatexter att förkorta vissa ord t ex och m fl.

7. Glöm inte att paginera ( sidnumrera) ditt manus.

8. Tänk på hur du namnger dina karaktärer. Äldre människor heter inte Hulda eller Eufrosyne eller Karl August. De är döda för länge sedan. I dag heter pensionärer Birgitta eller Kjell. Det finns tabeller där man kan se vilka namn som var populära vilka årtionden.

9. Det är helt ok att börja en mening med . . . Jag

10. Det räcker med sa ( sade) som sägeverb. Det går inte att säga något och le samtidigt. Hundra morrar, ormar väser, apor tjattrar – människor säger.

11. Undvik anglicismer ( inflytandet från engelskan) som –ing, -ande, – andes.Exempel: Han kom springandes ätandes på en glass. = Han småsprang utmed häcken och mellan flämtningarna slickade han på glasstruten som hade börjat droppa vaniljsås på hans hand.

12. Veckodagar och månader skrivs med liten bokstav.

13. Har du svårt att skilja på de och dem – skriv då hellre dom. Eller sätt in they eller them för att testa vilket.De gav nycklarna till dem. They gave them the keys.

14. Sätt inte kommatecken före och.

15. Använd gärna synonymlexikon.

16. Det är ok att hitta på egna ord. Språket är levande och förnyas hela tiden.

Vad jag är uppenbart medveten om så är jag fortfarande skyldig till: nummer 11 – Anglicismer. Gissar att det beror på att jag läser mycket på engelska.

Vad jag vet att jag blivit bättre på är: nummer 2 och 3

Flera av de andra punkterna har jag aldrig gjort och känner mig oändligt stolt över att ha haft koll på detta tidigt. 🙂

(Lite synd att texten har så många slarvfel. Fler än jag som tycker det sänker intrycket?)

 

Rimligt lyckade ögonblick – Åsa Asptjärn

Rimligt lyckade ögonblick är tredje boken om Emanuel. Den är minst lika rolig som de två första. Det är sällan författare får mig att skratta högt och så att jag inte kan sluta, men Åsa Asptjärn lyckas.

Handling
Så här står det på adlibris:

Ny termin, ny skola och nya vänner. Emanuel har alla chanser att omdefiniera sig själv. Men vem är han? Och kanske mer relevant, vem borde han vilja vara? Med Emanuel Kent Sjögren har Åsa Asptjärn skapat en sanslöst skön antihjälte, ett svenskt svar på Sue Townsends klassiker om Adrian Mole.
Det är sommarlovets sista dag och Emanuel Kent Sjögren och kompisen Tore ligger på rygg i gräset och stämmer av läget inför gymnasiestarten. De är ense om att de behöver en strategi, för här finns alla möjligheter att vända blad och bli den man vill vara. Okänd mark ska beträdas, nya vänskaper inledas och så vidare.
Och Emanuel gör sitt absolut bästa, han iakttar, försöker hitta rätt klädmässigt, och snappar fort upp grejen med kaffe i pappmugg på lektionen. Men det går så där.
I Emanuels basgrupp i Humanist 1 finns de som verkligen vet vilka de är, som Iggs som definierar sig som kille, och Frank som axlar ledarrollen bättre än många andra men som ärligt talat mår piss – och så finns Kaisa. Kaisa som skänker Emanuel ögonblick av lycka…
Men säg den lycka som varar.
Snart står Emanuel i orkanens öga av missförstånd där en okänd jazzmusiker, en hbtq-demo, brev han aldrig skrivit och en damastduk på mormors kalas spelar orimligt stora roller.

Reflektion
Åsa Asptjärn skriver med stor humor och ett rappt språk i Emanuels perspektiv. Han har vänner som är olika på flera sätt och de skapar ett härligt gäng. Situationerna Emanuel försätter sig i är dråpliga och utan att det blir tillgjort lockar de till skratt. Allvaret finns där också, med funderingar på omklädningsrum för alla, om någon är deprimerad eller inte och hur det är att trivas – eller inte trivas – i ett nytt sammanhang. Rekommenderas!

Vill du läsa de andra böckerna heter de Konsten att ha sjukt låga förväntningar och Manifest för hopplösa. Denna, Rimligt lyckade ögonblick, kan du köpa t.ex. här och här.

Lite av varje

Jag pysslar med både lite och mycket på samma gång. Promenerar till jobbet när vädret tillåter och eftersom sommarlunken infallit. Skönt att inte ha mötes- och samtalstider att passa om mornarna. Så med denna frihet blev det en promenad till Ullevi ikväll för en utanför-lyssning på Coldplays spelning plus en fika innan konserten. Annars, läser. Har läst igenom min ena testläsares kommentarer (mer om det senare) och har själv börjat testläsa ett manus lite smått. Och läser en ungdomsbok som får mig att skratta. Den hoppas jag bli klar med innan helgen för då bär det iväg till Bråvallafestivalen. Så, som sagt, lugn lunk men ändå rätt fulltecknat. Sommartid typ.

​

Planer för helgen ja…

… det har jag väl som typ alla andra. Midsommarfirande med vänner. Och så tänkte jag läsa igenom min ena testläsares kommentarer i helgen. Ja, ni läste rätt. Min ENA testläsares kommentarer. För jag bidde med två testläsare igen, efter att ha tappat den ena. Men oavsett hinder som stod i vägen för denna testläsare kom den tillbaka.

Visst är jag nyfiken på att läsa, men jag vill ge det tid, och låta feedbacken sjunka in. Vissa saker rusas fram, detta vill jag inte göra så med. Om jag har tid att läsa och fundera på responsen borde den också bli lättare att ta till sig. För jag vill ge dels kommentarerna rättvisa, dels min egen förmåga att ta till mig av dem rättvisa. Är jag trött, stressad eller så, då tänker jag att jag är sämre på att ta emot.

Men först, midsommar. 🙂

Glad midsommar på er alla!

Drama hos frisören

Efter jobbet hade jag bokat tid hos frissan. Eftersom jag slutade jobbet lite tidigare åkte jag förbi salongen för att se om det kanske gick att få håret klippt något tidigare. Men, drama! Två frisörtjejer hördes bli allt högljuddare bakom väggen bakom disken och han som tog emot mig blev inropad dit innan jag hann säga mitt ärende.

Tur det. För sedan dundrade ena tjejen ut, rödgråten och efter några höga tillrop(!) mot den andra. Han som tog emot kunder tittade liksom förvirrat och ursäktande på mig och jag öppnade munnen för att säga att jag vill bli klippt tidigare, men insåg att jag nog inte vill bli klippt alls. Skulle någon av de tre tjejerna verkligen klara en klippning i sitt upprörda tillstånd? En stormar ut, en annan likaså och han efter henne. En tredje svarar i telefonen efter att jag jag gjort en viftande gest åt henne att ta det före mig. Jag behövde tänka igenom vad jag skulle säga. Fråga om en klippning nu? Nä… Komma tillbaka om en timme för tiden jag bokat…?

Jag bokade om och beslutade mig för att det får vara färdigklippt där. Min favorittjej har ändå slutat och den ena tjejen som stormade ut klippte mig en gång och blev sur när jag påpekade att jag ville ha en liten, liten förändring av hur hon hade klippt frisyren.

Så nu går jag runt här med mitt ovanligt långa hår och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Typiskt.

 

Markus av Trolyrien – Joseph A. Davis

Nu i vår fick jag recensionsexemplaret Markus av Trolyrien. Det tog ett tag innan läsningen kom igång, och sedan gick det trögt. Men det var inte bokens fel. Utan jag hade lite mycket. Sedan hittade jag och Markus av Trolyrien en fin lunk. Det blev min godnatt-läsning. Det var den perfekt för, för berättelsen är som ett sagoäventyr.

Handling
Markus, femton år, kidnappas av en märklig kvinna efter en olycka då han ligger på sjukhus. Hon kallas Diomeda tar honom till en annan värld, där han är en försvunnen prins och får ett uppdrag att beskydda landet och rädda det från otäcka monster som han måste döda. För att lyckas med det måste han bland annat hämta ett svärd som endast Svärdbäraren, den som är utvald kan hantera, och Markus är inte helt säker på att han är rätt person för jobbet.

Reflektion
Markus av Trolyrien är lättläst och spännande. Målgruppen är yngre tonår. Kapitlen är korta och det passade utmärkt för en stunds läsning innan sömnen tog över. Jag upplever till viss del att berättandet snarare utgörs av tell, istället för show, och det är därför jag tänker på Markus av Trolyrien som en saga eftersom den lite grann mer berättar än gestaltar. Och det funkar bra. Jag dras med i historien, hejar på Markus och känner med honom.

Markus av Trolyrien är utgiven av ett kristet förlag, Pärlan, och berättelsen har kristna referenser. Det handlar t.ex. om två olika böcker och vilken man följer, hur man tolkar skrifterna och deras historier samt profetior. Jag tycker att Joseph A. Davis hanterar den här biten väl i sin påhittade värld där kläder växer på träd, gräset går att äta och man kan flyga på fjärilar. Jag undrar om barn ens tänker på referenserna om de inte är medvetna om dem.

Rekommenderas för yngre fantasyläsare.

Och ett stort tack till Joseph A. Davis för recensionsexemplaret.

Köpsugen? Du hittar Markus av Trolyrien bla här och här.

Ähum sol, liksom…

Andra som också råkar bli distraherade av sol? Fint väder? Får picknick-feeling och att vill vara ute typ hela tiden bara för att det är över 20 grader?

Jag är sådan varenda år. Trots att jag inte gillar att sola! Misstänker starkt att sommarens oftast få soldagar gör mig vill-ha-det-varmt-så-jag-kan-bada-tokig. Förra året badade jag en dag. EN dag. Den dagen badade jag över fem gånger. Fick inte nog.

Igår glömde jag att solen tenderar att brännas. Ansiktet var som vanligt skyddat. Men resten – hejsan hoppsan liksom. Utekalas i det soliga på dagen och sedan picknick på brygga på kvällen (skulle dragit förbi Ullevi också och tjuvlyssnat på Körberg, Sjöholm och Jöback men då slog tröttheten till efter hela dagen ute så det bidde soffan istället) och jag var fint röd på speciellt armarna som fått en rejäl dos sol – blek som jag är vad annat att vänta… Nu har det faktiskt nästan gått över till brunt men jag tänker se till att smörja mig ordentligt idag. För det är fint väder nu med!

Yay!

 

Att skriva början. Och ett slut.

Idag skriver Marica Källner på Debutantbloggen om första meningen och hur hon skapar text, hur en berättelse växer fram. Det väckte frågan hos mig: Hur gör jag?

Det var länge sedan jag skrev helt nytt. Alldeles för länge sedan. Jag har befunnit mig i redigerarträsket i fyra år, minst. Men jag började tänka på hur det brukar vara. Vad som brukar hända när en berättelse kommer till mig och hur jag tar hand om den.

Jag får en scen. Marica sa att hon får en mening. En första mening. Det har jag aldrig fått. För mig handlar det snarare om scener som växer sig så starka att jag skriver ner dem, och när jag gör det fortsätter de bygga vidare på egen hand. Vanligt är också att något sticks in i scenen som jag inte var helt med på och insticket drar ofta iväg och skapar en hel story.

För det mesta behöver jag ”bara” sitta framför datorn och låta berättelsen rinna ur fingrarna. Jag är verktyget historien utnyttjar för att bli nedskriven. Typ. Jag säger inte att det är problemfritt eller enkelt. Ibland kan det verkligen strula. Det beror nog på att jag och historien vill olika saker. Eller att historien inte tänker på logiska följder och detaljer som kan vara bra för att scenerna ska fästa i varandra, som en enda lång kedja. Ibland saknas någon länk.

Och på tal om hur saker börjar. Min dystopi börjar ett år efter den utlösande orsaken till att huvudkaraktären befinner sig där han är. Händelsen som alltså skedde ett år innan har jag haft relativt klar för mig, bortsett på en enda detalj. Varför hans handlande ledde till en katastrof som förändrade livet för alltid. Jag har hela tiden vetat att han är orsak till en olycka. Men inte vetat på vilket sätt.

I förrgår fick jag en idé. Inte om orsaken till olyckan, men en idé till en scen som ligger i samband med denna utlösande händelse. Och jag började skriva igår. Utan att ha en tanke att jag skulle skriva anledningen till att livet vände. Scenen jag skrev ledde till det ändå.

Sedan skrev jag vidare och fick ett helt händelseförlopp och ett antal scener som handlar om detta. Skulle jag skriva en prequel på dystopin (hur säger man prequel på svenska förresten?) skulle det jag skrev igår kunna vara de två sista kapitlen.

Detta überskrivande som jag gjorde igår påminde om hur det var förut, när historierna kom och ville bli skrivna, och jag saknade det. Lyckoruset över att få ner över 5000 ord på några timmar och känslan av att se ett resultat som fungerar. Så var det ofta förr. Sedan började jag arbeta med att redigera och det tar tiiiid. Att redigera text och skapa text är vitt skilda saker för mig. Men just skapandet var det jag fastnade för nu. Och så kom Maricas inlägg och jag kunde inte låta bli att fundera högt. Med er. För er.

Skrivprocesserna kan verkligen se olika ut och det fascinerar mig. Jag gillar tanken att det inte finns rätt eller fel. Visst finns metoder och tekniker att utnyttja men i slutändan gör jag vad som fungerar bäst för mig, oavsett vad någon annan säger.

 

Ropa hej innan en är över bäcken och att (inte?) vara nervös

Jag var så glad för att jag hade två testläsare. Tyvärr blev det ”bara” en. Nåväl, en är fantastiskt det med. Verkligen. Jag uppskattar all feedback jag kan få.

Under mina år som bloggare (snart hela fem stycken!) har jag läst många skrivbloggar och tagit del av inlägg som handlar om nervositeten över att lämna ifrån sig manuset till testläsare, lektörer och förlag. Jag har testat att skicka till förlag och nu även till testläsare. Och jag hade en bild av att jag skulle vara så mycket nervösare över båda sakerna, men har inte varit det i den omfattning jag inbillat mig att jag skulle vara det. Istället har det känts skönt att lämna iväg manuset. Som en lättnad. En känsla av att nu har jag gjort vad jag kan och nu får någon annan bedöma. Med en tanke att oavsett vad jag får tillbaka blir det att arbeta vidare med manuset.

Att arbeta vidare efter andras tyckande kan vara en oerhörd tillgång. Speciellt om någon lagt tid på att läsa med syfte att ge konstruktiv feedback. Under olika kurser har jag upptäckt att en del som gett respons förmodligen inte läst så noga eftersom jag upplevt att kommentarerna varit som tagna ur luften. Jag har upptäckt att jag ibland fått feedback som jag tyckt varit hård, men som jag sedan sett har relevans. Och jag har fått kommentarer som jag direkt kunnat ta till mig. Sådant jag själv misstänkt eller inte sett men när jag kikat på det har jag verkligen hållit med. Därför är fleras ögon på en text verkligen värdefullt. Då får jag ju möjlighet att jämföra responsen och ta till mig av sådant som kan återkomma i andras kommentarer. Så kanske att jag ger mig ut på jakt efter fler testläsare. Får fundera lite till.

Funderar också över icke-nervositeten. Är det att jag är van att få feedback som gör att jag tycker det är mindre nervöst. Eller så är jag bara inte lagd åt det hållet… Hm… Vad tror ni? Vana eller personlighet? En kombination? Eller något annat kanske?! Hur är det för er?

 

 

En väktares bekännelser – Elin Säfström

Äntligen var den läst, En väktares bekännelser. Elin Säfströms debut och ungdomsbok som blandar folktro och urban fantasy och som jag varit väldigt nyfiken på sedan den kom ut förra året. Och den höll. Yay!

Handling
Tilda är femton år och väktare. Alltså väktare för sagoväsen, troll, tomtar och annat oknytt. Hon bor i Stockholm och mormor lär upp henne till det hon blivit kallad till. För inte vem som helst går och blir väktare, det föds man till. Men mormor måste dra till Norrland för ett väktaruppdrag när otygen där blivit helt tokiga. Tilda blir kvar att ensam hålla ordning i Stockholm. Ingen lätt uppgift när barn och unga killar börjar försvinna eller en älva visar ovanligt stort intresse för henne och vättar intar skolkällaren. För att inte tala om hur jobbigt det är att spanet Hakim ser henne plocka hundbajs i parken som hon ska ha till en trolldryck. Hur förklarar man sådant liksom?

Reflektion
Med mycket humor och ett rappt språk skildrar Säfström Tildas hektiska väktarvardag som ska gå ihop med skola och familj. Väktarlivet är hemligt förstås, vilket gör att Tilda tenderar att beter sig rätt märkligt inför bästa vännen Imane, och förstås även inför en hel del andra. Det blir rätt dråpligt (utan att vara farsartat – tack och lov) och jag gillar det skarpt.

Jag kan inte låta bli att tänka på Buffy, the Vampire Slayer, som också är kallad till att slåss mot monster. Inte för att Tilda slåss så mycket, men ändå. De har sina likheter med sina hemliga dubbelliv som ingen får känna till och som sätter dem i en del för andra svårbegripliga situationer. Roligt med starka tjejkaraktärer som står ut. För det tycker jag verkligen Elin Säfström lyckas med i denna En väktares bekännelser. Rekommenderas!

 

Vill du köpa En väktares bekännelser? Då kan du göra det t.ex. här eller här. Och du, uppföljaren kommer i höst. Can´t wait!