Läsning: en kreativ process på flera plan

Läsning pågår. Läser fyra böcker parallellt just nu. Det bara råkade bli så att jag idag påbörjade två nya fast jag redan läser två andra. Den ena passade perfekt i väskan när jag skulle in till stan och den andra hade så fint omslag, och jag har kikat på den riktigt länge, men då har den inte varit så snygg som nu, och dessutom var det kallt ute och inne i bokhandeln var det varmt och när jag ändå var där och impades av nytt fint omslag så varför inte?

Förutom dessa är det tredje delen efter Guldkompassen som läses, och som vanligt Game of thrones-serien. (Den serien har en tendens att aldrig ta slut för mig…)

Läsningen sammanfaller även med att skrivandet tar fart. Antar att läslust och skrivlust är två olika kreativa processer som går hand in hand. Har märkt det tidigare att när det ena flyter, ja då flyter även det andra. Ska nu bara försöka föra över denna kreativa process till skapandet av en hemtenta. Deadline om en vecka och det börjar bli dags att sätta igång. Hur ska jag lyckas undvika mina fyra böcker?

 

Pojkarna – Jessica Schiefauer

Pojkarna av Jessica Schiefauer fick Augustpriset 2011. Det är en bok om tre flickor som en sommar upplever hur det är att få pröva rollen som pojke, därav titeln Pojkarna.

Pojkar, killar, har en stor roll i boken oavsett om det är flickorna som befinner sig i den rollen eller inte. Vi får bland annat följa Kim, Bella och Momo i skolan, där de försöker undkomma killarnas blickar, händer och kommentarer. I rollen som pojkar behöver de inte gömma sig. De ses på ett annat sätt.

Bella och Momo tröttnar på den nattliga leken, för det är enbart på natten de är pojkar, men Kim som träffat Tony, en kriminell ung man som utmanar Kim i farliga lekar och i ett farligt allvar, vill inte sluta.

Boken har ett magiskt skimmer över sig och förvandlingen är som en dröm. Jag hade emellanåt svårt att förstå vad som var sant och inte, och det antar jag är meningen. Frågorna Jessica Schiefauer tar upp om tillhörighet till kön, pojkars makt i skolan och den starka längtan efter att tillhöra och att duga är viktiga. Boken klassas som ungdomsbok, men tydligen skulle Schiefauer ha tänkt den som en roman för vuxna. Förlaget tyckte annorlunda.

Det är en intressant bok. Historian fängslar mig, liksom tanken att könet skulle vara föränderligt och att vi skulle kunna byta sida, bli sedda på ett annat sätt. Just i skolåren när identitetsskapandet är som starkast borde fler få leka med tanken. Hur är det för dem andra sidan? Inte tror jag att någon sida är bättre eller sämre, men det kan vara bra att få reflektera över vissa sociala normer och det ger Pojkarna möjlighet till. Rekommenderas!

 

En bok att köpa? Du hittar den t.ex. här och här.

En dag i studiernas intensiva sällskap

Tentastress och deadlines = huvudvärk. Har pluggat, har redigerat och har snabbläst bok till kursen under dagen. Av de två böckerna till dagens föreläsning hade jag läst den ena i somras, Hon går genom tavlan ut ur bilden av Johanna Nilsson. Ingen lätt läsning direkt, men den gick att skumma igenom för en uppfriskning av minnet.

Textredigerandet gick sådär men jag fick till slut iväg rätt dokument – sparade upp fel först… Huvudet var fullt av termer och begrepp till svenskatentan och koncentrationen inte riktigt där den borde varit. Det finns verkligen ord för allt. Som när man pratar med någon och anpassar sig till dennes sätt att tala och till och med matchar kroppsspråk och mimik, då kallas det för ackommodering (med konvergens), något de flesta av oss gör medvetet eller omedvetet. Vi kan också välja att låta bli att anpassa oss för att visa distans eller upprätthålla en gräns gentemot den vi samtalar med. Det finns ett ord för detta med.

Och imorgon börjar bokrean.

 

Tematrio: Min syn på dålig litteratur

Då avslutar jag veckan med att ta del av Lyrans tematrio. Den här veckan gäller det så kallad dålig litteratur.
Vilken litteratur tycker vi är dålig och varför. Jag gillar att Lyran poängterar att här handlar det om tyckande och att andra kan tycka annorlunda. Så här tycker jag:

1. Nora Roberts Begravt i glömska. Den enda Nora Roberts roman jag försökt läsa och inte tagit mig helt igenom. Spänningen fanns där, men språket jag tyckte språket var taffligt (kan det berott på dålig översättning?) och karaktärerna stereotypa, så jag lade bort boken med en suck.
2. Dan Browns Den förlorade symbolen. Har även läst Da Vinci koden och Änglar och demoner, men av de tre tycker jag Den förlorade symbolen var sämst. Inte för att de andra var bra direkt. Alla dessa cliffhangers som kapitlen avslutas med… Tror inte Dan Brown att man kommer läsa vidare annars? Nä, kanske inte.
3. Vladimir Nabokovs Lolita. En sk. klassiker om en man som ”förför” en liten flicka. Allvarligt! Hur ska det kunna kännas bra att läsa om deras ”förhållande”? Inte för att all läsning ska kännas bra, det menar jag inte. Måste inte gå runt i ett rosa moln hela tiden, liksom. Men. Pedofili. Hur kan det bli en klassiker?

Det här några av de böcker som jag inte tyckt om. Det säger inget om hur välskrivna de är, om de fått priser eller anses hålla viss kvalitet, bara att jag tycker de är dåliga. Jag har svårt att säga vad som alltid är dålig litteratur för mig, det finns ofta aspekter som kan överväga nackdelar. Veligt kanske, men allt är inte svart eller vitt. Det hoppas jag att jag fortsätter tycka, hur boklärd jag än må bli.

 

Bokjerka om lässvackor – mitt fel, eller bokens?

Den här helgens bokbloggsjerka från Annika handlar om lässvackor. Hur tar man sig ur dem?

Lässvackor drabbas jag av rätt ofta, men jag har nog inte tänkt på dem som svackor. Mer som att jag inte har rätt bok till hands. Jag kan ha en bok men den passar inte just då. Kan detta vara en lässvacka? Ska jag skylla på boken, eller på mig själv? Såhär ungefär: Nej, det är inte den det är fel på, det är mig. Jag är inte redo just nu. Har just avslutat en bok och separationen var svår för jag hade verkligen lagt ner själ och hjärta i läsningen. Att redan nu gå in i något seriöst… Jag är inte redo. Tyvärr.

Hur tar jag mig ur dessa ”lässvackor”? Det bästa är att ha några böcker hemma som jag vill läsa, så slipper jag leta ny litteratur. Att läsa ”på uppdrag” är också bra. Som till bokcirkeln eller till barn- & ungdomslitteraturkursen jag går. Lässvackor, och skrivsvackor, tror jag löses på samma sätt. Det är bara att sätta sig, börja läsa/skriva och inte ge upp för tidigt. Det lossnar. Och om inte. Några sidor är bättre än inga sidor alls.

 

”Den skarpa eggen” – Philip Pullman

Den skarpa eggen är andra boken i serien Den mörka materian där Guldkompassen var först. Philip Pullman fortsätter att beskriva äventyret som huvudpersonen Lyra upplever. I bok två träffar hon pojken Will. De möts i en värld mellan deras egna världar.

Den mörka materian, som de tre böckerna handlar om, kallas även för Stoft. Utan de många lärda som söker efter Stoft, undrar vad Stoft är, vilket syfte det har och hur man ska kunna använda det, hade inget äventyr funnits. Kyrkan finns på ena sidan och akademikerna på den andra. Mellan dem står Lyra och Will som inte riktigt vet vilken deras roll är. För dem kan vissa dagar enbart handla om överlevnad.

Den skarpa eggen är en äventyrsbok med inslag av kritik mot religionen som styr den värld som är så lik vår egen. Vetenskap kontra religion, ett klassiskt tema som Pullman bygger sin berättelse kring. Det jag tycker om med Den skarpa eggen är Lyras karaktär, den vilda flickan med stort mod som i bok två har fått ett mer eftertänksamt drag i sin personlighet, och den nya karaktären Will på 12 år som sedan han var liten tagit ansvar för hemmet och sin mamma. Hans uppdrag är att finna sin pappa, en upptäcktsresande som försvunnit och som några män nu letar efter. Lyras Guldkompass ber henne hjälpa honom i sökandet.

Berättelsen avslutas i den tredje boken, Bärnstenskikaren. Serien är fängslande nog att läsas klar, men trots det är detta en serie som inte riktigt fångar mig fullt ut. Bra, visst, men lite ytlig och enkel emellanåt. Och nu när Lyra får dela utrymme med Will, som visserligen är en intressant karaktär, tycker jag det är tråkigt att hon får mindre plats. Överlag spännande läsning dock.

 

Eviga undvikanden

Jag vet att jag borde plugga, men istället läser jag en bok som jag inte måste läsa (fast den har lite med litteraturkursen att göra så det kan väl vara okej…). Det närmar sig tenta. Två delkurser avslutas inom de närmsta två veckorna.

Så med boken färdigläst nu på förmiddagen är det dags att plocka fram svenskaböckerna. Jag har lyckats undvika att skriva en recension på boken till bloggen. Det kan jag göra ikväll eller imorgon, för att ägna den mer vakna dagtiden åt att studera. Jag pluggar bäst på för- och eftermiddag och är inget bra på att få in ny info i huvudet på kvällarna. Att studera på natten existerar inte i min värld.

Men eftersom det är seriöst pluggande som krävs inför tenta blir också det undvikande beteendet mer seriöst. Att vika tvätt kan vara en godtagbar anledning i vanliga plugg-undvikande-situationer, men när tenta närmar sig då är det tankar på bakning som poppar upp. Kokostoppar, bountykaka eller kanske bröd?

Att blogga är också en del av undvikandet, men det har åtminstone med skrivande att göra, så det mildrar mitt undvikande, en aning i alla fall.

 

Redigera

Om en vecka ska ytterligare 20 sidor in till skrivkursen. Jag har nu 19 sidor (20 sidor är inget tvång!). Mest redigerarjobb och mindre skrivarjobb. Det är roligare att skriva än att redigera. Och eftersom det inte är så många sidor i dokumentet brukar jag scrolla mig ner i texten, vilket såklart innebär att de första sidorna läses om och om och om igen. Hatar att fastna på dem och vill bara vidare. Kan inte riktigt förstå att det ska vara så svårt att ignorera dem.

Min skrivpartner, dvs den person på kursen som läser mina sidor och att jag i min tur läser hans, säger att han har samma problem. Han fastnar också på det han redan skrivit och får svårt att komma vidare. Alltså, kommer vidare gör han, och jag med, men redigerartiden blir för stor och att redigera för mycket kan, märker jag, trasa sönder texten. För att inte tala om hur otroligt trött jag kan bli på den och det inom loppet av några dagar bara.

Skärpning! Nästa gång jag öppnar dokumentet tänker jag snabbt scrolla mig ner och börja i mitten.

 

Snabbt resultat på kreativiteten

Det händer att infall av skapande kommer över mig.

Då gör jag oftast lådor. Så här kan det bli:

Ibland är det skönt att få se ett snabbt resultat av kreativiteten, ”TA DA!” liksom. Med skrivandet tar det sådan tid innan ta da!-känslan infinner sig.

Lite ta da! fick jag ändå nu i veckan när en av kursledarna på manusskrivarkursen gav mig feedback på mina första 18 sidor. Både ris och ros, men mest ros.
Ljuva lättnad.

Att lära sig skriva och följa råd

Det finns ett flertal saker att tänka på vid skrivande; karaktärerna ska vara trovärdiga, man ska undvika klichéer, variera kapitelinledningar och inte upprepa vissa ord för att nämna några av alla goda råd som finns och som gör en text bra. Det blir snurrigt värre att hålla allt i huvudet. Hade jag som ny och ovan skribent fått alla dessa råd hade jag nog snabbt tänkt att det där med att skriva inte var något för mig.

Nu har jag turen att inte vara helt ny eftersom jag skrivit sedan jag lärde mig forma ord och meningar.

När jag började ta del av hur man bygger en historia med dramaturgins och pikar och dalar upptäckte jag att jag på egen hand och utan instruktioner klarat av mycket av detta ändå. Man är väl inte blind, döv eller dum heller? 😉 Genom att läsa mycket kan man omedvetet lära sig hur man gör. Det svåra blir nu att omvandla det jag vet och använda alla råd och skrivtips som finns, för att forma den där fantastiska berättelsen som i alla fall jag inbillar mig kan komma ut genom mina fingrar och hamna i datorn.

För ett tag sedan fanns ett inlägg   på Debutantbloggen av Leffe Delo (lektör och skrivkursledare). På ett skönt underhållande sätt påminde han om några av de där sakerna som man ska undvika, läs det gärna. Kan garantera stort leende eller ett skratt rentav.