Livskvalitet!

På mitt nyss avslutade jobb, till vilket jag pendlade (från jan-15 till maj-16), var arbetstiden varje måndag till klockan 18.00. (Det var den förresten även onsdagar.) Det innebar att jag var hemma mellan sju och halv åtta beroende på hur väl tågen följde tidtabellerna.

Nu, på mitt nya jobb, slutar jag mycket tidigare. Det innebär att jag idag efter jobbet har tränat – och tagit en obligatorisk dusch därefter – och även ätit glass med min andra halva. Och allt detta innan klockan sju. Sju! Den tid jag knappt hunnit hem förut. Två dagar i veckan(!). Livskvalitet som sagt.

Okej, okej. Jag jobbar inte heltid, bara åttio procent. Men den tid jag får över är helt klart värd så mycket mer. Mycket mer 🙂

Och mitt i livskvalitetsglädjen har jag fått nya följare. Jätteroligt. Välkomna till bloggen och tack för att ni väljer att följa den!

En smakebit på söndag – Processen

Idag är det klassisk litteratur som gäller i Maris söndagssmakebit. Jag har bara kommit några få sidor och bjuder därför på utdrag av inledningen av Franz Kafkas Processen.

Och så lite från tredje sidan i första kapitlet också.

Ursäkta dåliga bilder, blir så ibland och hinner inte arbeta mer med dem – det är ju morsdagsfirande på gång 🙂
För fler smakebitar kan du titta in hos Mari. Där kan du också lämna ditt eget bidrag. Tänka bara på att undvika spoilers. Trevlig söndag!

Redigerartänk och deadlines

Redigerandet går lite sådär i vågor. Inser att ny deadline krävs. Inte för att jag tar superhårt på dem men får nog allt tänka mig att manuset ”måste”redigeras under sommaren. Det ska ju hinna vila lite också. Alltså blir jag en av alla dem som kommer skicka manus efter sommaren. Ni vet, den period då förlagen får in flest manus.

Jag kan således till och med tänka mig att skjuta på inlämnandet ytterligare någon månad eller två, men det blir väl ändå att övertänka det hela… Lika bra att jobba på och försöka bli klar så snabbt som möjligt, men utan att stressa. Puh, blir trött bara av att tänka på det. Bäst att sluta blogga och… titta på tv. (Har redan redigerat idag ;))

Kafkadags

Tänk, nu ska vi ge oss på Franz Kafka i bokcirkeln. Några har läst denne man förr. Jag har det inte. Det är jag inte ensam om. Tack och lov.

Det är något med Kafka. Ett motstånd finns hos mig. Boken är hämtad sedan en vecka. Ändå har jag inte rört den. Men jag tänker läsa. Jag vill veta vad det är för något med denne Kafka. Vad är det alla pratar om? Och kommer jag bli en av dem nu?

 

Detta recensionsexemplar…

… låg på hallmattan igår. Fast i ett paket då förstås 🙂

Roligt med rec.ex. Tack Hoi förlag 🙂

Och så passar jag på och hälsar ännu en följare välkommen! Tack för att du läser och vill följa min blogg 🙂

Nytt nytt nytt

Nytt jobb sedan en vecka. Ny kurs, eller  snarare en utbildning ht-16 plus vt-17. Och en ny följare (vad roligt att du vill följa min blogg – tack!).

Nytt och spännande. Wow!

Redigerar och ändrar

Därav lite lite av bloggande. Jag redigerar visseligen som vanligt men kom fram till att jag behövde ändra några olika händelseförlopp. Fick fullt upp med andra ord. Men har rätt kul samtidigt även om det kräver en hel del tankearbete och noggrann koll på vad som nu ska ändras på grund mitt lilla större ingrepp i berättelsen… 🙂

Manusidéerna trängs och knör

Jaha, nu har det blivit kö och krock i systemet. Manussystemet. Min planering och tanke är sådan här: Jag vill redigera klart mitt dystopiska manus för att skicka till förlag. Sedan är tanken att ta en titt på ungdomsboksmanuset som vilat sedan juni förra året – då jag skickade till förlag och blev refuserad – för att se vad jag kan göra bättre (ev skicka till lektör…). Därefter har jag planerat för att jag börja arbeta med ett annat ungdomsboksmanus. Det jag skrev under NaNoWriMon 2013.

Dock hade berättarhuvudet mitt en annan tanke. På yogan i måndags kom nämligen en berättelse till mig i full kraft. En berättelse jag burit i många år. Vet inte riktigt när en liten idé förvandlades till en tanke om att det skulle kunna bli en fin berättelse men ursprungsidén ligger dryga tjugo år tillbaka i tiden.

Jag blev tvungen att gå hem och skriva en synopsis direkt efter yogapasset Något jag sällan skriver, om jag inte varit tvungen pga någon kurs. Nu bidde det en synopsis på dryga fyra sidor som sammanfattar handlingen fram till klimax. För där gick jag bet. Jag vet vad som ska hända, bara inte hur. Men jag känner mig inte orolig. Det kommer säkert till mig när jag väl sitter och skriver. Synopsisen sammanfattar i alla fall även huvudkaraktärerna kort, samt ytterligare någon bifigur. Och eftersom jag började levandegöra min idé och nu låter tanken på berättelsen blomma ut lever jag i den. Jag tänker på den nästan hela tiden. Ser saker jag vill ta med i den, tänker på detaljer som jag vill beskriva. Sinnesstämningar och scener kommer till mig.

Men jag har inte tid för min ”nya” berättelse nu. Jag vill göra en sak i taget. Ändå lever den i mig. Nära och stark. Jag känner hur jag blir ett med min huvudkaraktär, en liten tjej på 12, 13 år. Och jag vill gärna testa att skriva om henne. Prova att skriva för en ”yngre” målgrupp. (Gillar inte målgruppsindelning, men men…) Och eftersom jag inte tidigare skrivit för yngre kliar det i fingrarna att få testa det språket, de formuleringarna och att få sätta mig in i denna för-tonårsålder. Vill, vill, vill!

Fast en sak i taget. Först redigera klart. Sedan en titt på ungdomsboksmanuset och kanske skicka till lektör. Och då… Då kan jag kanske ta tag i min lilla tjejs berättelse. NaNoWriMo-manuset får vänta ytterligare ett tag. Det är trots allt mitt nyaste manus med endast knappa tre år på nacken. En berättelse om legat och grott i över tjugo år måste väl ändå ha företräde?

 

Beskrivningar att begripa

Jag läste Eva-Lisas inlägg igår om att få bort löv i trädgården. Jaha, tänkte jag. Löv att kratta och forsla bort, det känner jag till även om jag endast varit behjälplig i en knapp handfull sådana situationer. Men då skriver hon att de inte använde skottkärran eftersom den fått punka och istället kom snösläden, den s.k. snöstyraren (?!) till användning.

Whaaat? Min hjärna kollapsade. Snösläde har jag typ hum om, trodde jag. Men hur denna nu blev till lövsamlare, där gick jag bet.

Mina tankar gick igång på det här med beskrivningar. Vad man som läsare känner till och hur mycket vi som skriver bör beskriva saker och ting. En vill ju inte skriva sina läsare på näsan, eller utelämna detaljer eller beskrivningar för då skapas ju obegriplighet. Det vill en inte heller orsaka för sina läsare. Känn din målgrupp, tänkte jag då. Men hey, hur lätt är det egentligen? Hur vet jag när jag skriver att det här är en detalj som alla antagligen känner till, eller att det ”bara” är sådana som är lika mig som känner till den? En avvägning som helt klart inte alltid är så lätt att göra.

Snöstyrare för att samla löv… Nä. Jag får fortfarande inte ihop den bilden. Får ni?

 

Changeless – Gail Carriger

Changeless är bok två i The Parasol Protectorate-serien. Ettan, Soulless, gillade jag skarpt och tvåan är minst lika bra. Alexia Tarabotti är en hjältinna som inte drar sig för någonting och det är härligt uppfriskande att hon dessutom befinner sig i ett steampunk inspirerat viktorianskt England – eller som i det här fallet det skotska höglandet.

Handling
Changeless handlar om att de övernaturliga varelserna drabbas av att inte kunna byta skepnad – varulvarna. Eller att förlora sin mer permanenta förändring – vampyrerna och spökena.

Alexia Tarabotti, som vid beröring kan frånta de övernaturliga deras förmåga att vara just varulvar, vampyrer och spöken (spöken ”dör” visserligen vid kontakt), anklagas för att ligga bakom den epidemi som drabbar dem tills de inser att hon inte kan ha med saken att göra.

Men vad är det då som fördriver de övernaturligas tillstånd och gör dem till vanliga dödliga igen? Det försöker Alexia förstås ta reda på. Samtidigt har hon fullt upp med sin bångstyrige make, tillika varulv och Earl av Woolsey samt chef för de övernaturligas byrå. Han är minst sagt en handfull, vilket även bästa väninnan och halvsystern är, liksom den nya bekantskapen som utgörs av en fransk uppfinnarkvinna i manskläder. Och som om inte detta är tillräckligt försöker någon förgifta vår hjältinna, och när inte det fungerar – kasta henne överbord från en zeppelinare.

Reflektion
Jag gillar replikskiftenas rapphet och humor. Jag har fallit för Alexia Tarabotti som finner sig i de mest underliga situationer. Gail Carriger har verkligen lyckats göra något annorlunda med sina böcker. De är spännande, lättlästa (trots ett rätt stort antal svåra ord som ibland behöver slås upp…) och riktiga bladvändare. Jag gillar. Rekommenderas!

Serien innehåller fem böcker och nästa i serien är Blameless.

Om du vill köpa Changeless kan du hitta den t.ex. här eller här.
Eller så gör du som jag och lånar på biblioteket. 🙂