om skrivprocessen, böcker och annat skrivnyttigt
Måste bara få dela med mig av den goa känslan av att skriva utan att vilja sluta. Har idag skrivit 10 sidor, med mycket dialog visserligen så det ligger bara på dryga 5000 ord, men ändå.
Och då har jag hunnit göra svenska också, även om det blev lite mindre än jag tänkt. Och så har jag varit på konsert med musik från Jesus Christ Superstar. Skrivit och pluggat och varit påskig. Jag är nöjd;-)
Påsk och plugg. Tänker att jag ska ägna några timmar varje dag åt att lära mig satsdelar, ordklasser och att göra satsscheman. Har en hel del termer och begrepp att lära mig också, men inbillar mig att de är lättare än det mer praktiska utskrivandet av vad meningarna är uppbyggda av för olika delar.
Skriva får komma i andra hand. Läsandet också. Som tur är har vi bara en bok i litteraturkursen och det är ett seriealbum, eller som det står i litteraturlistan: grafisk roman. Tjusigt;-) Ska bli kul att läsa i serieformatet. Har inte läst serier sedan jag läste Tintin när jag var typ 10 år. Under åren har det blivit några Kalle och Hobbe ibland, men de består mer av strippar. Vi har även i uppgift att titta på X-men First Class. Den är bra! Lite otippat att få titta på en film i en litteraturkurs men det tycker jag bara är roligt och att det ska bli intressant att jämföra en film och en grafisk roman.
Och annat än plugg ska också hinnas med. Påskbio och påskmiddag till exempel. Och bara för att det görs under påsken heter det så klart något med påsk. Jag ska alltså även påskstäda, påskhandla och påskfika:-)
Död tills mörkret faller, den första boken som True Blood-serien bygger på (Dead Until Dark), har nu lästs i litteraturkursen i kategorin skräck/monster. Charlaine Harris har skrivit 10 böcker som handlar om Sookie Stackhouse som möter en vampyr, blir kär och komplikationer uppstår – så klart. Böckerna kallas även the Sookie Stackhouse-series eller Southern Vampire-series.
Jag har inte sett True Blood mer än att den skymtat till när jag zappat runt vilket innebär att karaktärer och story var helt okänd. Sookie är en 25 årig servitris i en håla i söderns USA. Hon utmärker sig genom att hon kan läsa människors tankar, något hon försöker hålla hemligt, och som hon anser är ett hinder som försvårar kontakter och relationer, men när hon träffar Bill, den nyinflyttade vampyren upptäcker hon att det inte går att läsa hans tankar.
Vampyrerna i Död tills mörkret faller har kommit ut ur kistan och är mer eller mindre accepterade. En del strävar efter att leva i harmoni med människorna medan andra lever mer på gränsen. Bill vill inte utmärka sig, utan i stillhet slå sig ner i släktgården som ligger nästgårds till Sookies hus. Ett par brutala mord på unga kvinnor som varit i kontakt med vampyrer sätter dock ljuset på Bill.
Död tills mörkret faller är spännande och jag gillar den varma och humoristiska berättartonen hos Sookie. Boken var lättsmält och underhållande. Det finns ju några till, men riktigt så biten blev jag inte att jag kommer kasta mig över resten av serien. Kanske blir det sommarläsning av den, när det finns tid för lättlästa kravlösa böcker och jag bara vill bli underhållen för stunden…
Skrivit, läst, redigerat,
träffat vänner, handlat, ätit god mat
sett en film eller två…
.
Stephenie Meyers The Host, Genom dina ögon på svenska, utspelas i en snar framtid där jorden invaderats av aliens som tar över människornas kroppar och får vardagen på jorden att fortsätta som förut, med skillnaden att de är en fredlig ras som inte använder våld mot varandra.
Melanies kropp blir intagen av en alien. När detta händer brukar människorna försvinna från kroppen, eller från sinnet, men inte Melanie. Hon kämpar om utrymme i en kropp hon inte längre kan kontrollera. Det uppstår en kamp mellan henne och varelsen som har fått Melanies kropp. Melenie vill skydda sina nära och kära, och varelsen vill vara lojal mot de sina. Att dela kropp och känslor skapar en kamp om vad som egentligen är viktigast och vem av dem har mest rätt i den frågan, egentligen?
Stephenie Meyers The Host är fängslande och spännande med ingredienser som överlevnad, kärlek och att finna sig själv. Samtidigt kan jag tycka att språket känns lite fattigt, att storyn är ensidig och emellanåt långsam. Ändå fängslar The Host mig starkt och jag kunde inte slita mig från den, inte ens nu vid läsning nummer två. Jag hade kanske väntat ännu ett tag med att läsa om den, men nu när den är bioaktuell kunde jag inte hålla mig. Boken har goda förutsättningar till att bli en bra film, så jag hoppas verkligen att de lyckats anpassa The Host till filmformatet. Den 27 mars är det premiär.
Har inlämning av text till måndag och har skrivit 17 sidor. Det får räcka till inlämningen, blir så dumt att skicka 20 sidor för sakens skull (det är det maxantal sidor som vi rekommenderas skicka in varannan vecka) och då kanske bryta mitt i ett kapitel.
Att ha skrivit ”klart” 17 sidor innebär alltså redigering. Jag har redan varit inne och kikat, lite då och då. Putsat lite, ändrat, tagit bort och lagt till, men nu är det dags att tänka till. Funkar dialogerna? Behövs alla beskrivningar? Behövs fler beskrivningar? Hur är det med huvudpersonens tankar och handlingar, behöver de tydliggöras eller kanske otydliggöras för att inte skriva läsaren på näsan? Ska någon annan karaktär få mer eller mindre utrymme? Är de lika sig själva, eller går de utanför sina personlighetstyper?
En del att tänka på alltså, sedan är det ju språket också. Så på med redigerarglasögonen nu.
Då var det dags för Lyrans tematrio och den här veckan efterfrågar Lyran irländska författare. Det här med vad författare har för bakgrund brukar jag inte ha så bra koll på men kom snabbt att tänka på tre stycken, även om jag var tvungen att dubbelkolla att det verkligen stämde med en av dem, men här så…
1. Marian Keyes, författare till bla Vattenmelonen, En oväntad semester och senast Hemligheten på Mercy Close. Jag tycker att hon oförtjänt fått epitet chicklittförfattare, eftersom de flesta av hennes böcker är allt annat än ”tramsiga” med ämnen som kvinnomisshandel, depression och missbruk.
2. Maeve Binchy som bla skrivit Tara Road och Circle of Friends (vet inte vad de heter på svenska) och som jag inte läst så många böcker av. De två jag nämner här tycker jag var lättlästa och behaglig läsning, utan att de för den skull undviker svåra ämnen, men det finns en grundtrygghet och det är lätt att hålla på karaktärerna.
3. James Joyce som skrev Odysseus, denna tegelsten där han experimenterar med språket och är känd för de inre monologerna, även kallade stream of consciousness. Boken finns här hemma men det var flera år sedan jag bläddrade i den och har alltså ännu inte läst den. Någon gång så.
Då har jag kommit till Bärnstenskikaren, den sista boken i triologin Den mörka materian. Först är Guldkompassen som följs av Den skarpa eggen. I Philip Pullmans tredje bok fortsätter historien om Lyra och Will, som är tolv- tretton år och de äventyr de upplever. Will och Lyra som blivit åtskilda, återförenas efter att Will sökt reda på Lyra, de tar sig till dödsriket, de träffar änglar och går emellan olika världar för att undkomma spioner och kyrkan som jagar dem.
Det händer väldigt mycket i Bärnstenskikaren och Lyra och Will binds till varandra av kärlek och vänskap, men de kommer från två olika världar och det är frågan om de kan leva i den andres värld. Förutom Will och Lyra får vi följa forskaren Mary som träffar ett besynnerligt folk i en värld hon träder in i, Lord Asriel och Mrs Coulter har också del i berättelsen, liksom häxorna och pansarisbjörnarna, för att inte tala om Stoft och Gud.
Guldkompassen började som ett härligt spännande äventyr. I andra boken Den skarpa eggen, utvidgades berättelsen på ett spännande sätt till fler världar, fler personer och fördjupande intriger. I den avslutande delen knyts delarna visserligen ihop, men jag tappade bort mig på vägen. Det finns partier jag skummat igenom, för att jag inte riktigt orkade med de fördjupande resonemangen och vissa transportsträckor. Från att ha tyckt mycket om Guldkompassen, är jag inte särskilt förtjust alls i Bärnstenskikaren. Behållningen av de tre, ligger i att jag läst ännu en hyllad fantasytriologi, som bla är känd för att den är kritisk mot kyrkan och lyfter en del intressanta aspekter kring detta. Men annars? Inte så imponerad helt enkelt.
Då kan även jag räkna mig till skaran av de som läst The Hobbit, eller Hobbiten – bort och hem igen, eller vad den nu kallas då Tolkiens bok kan sägas vara ett kärt barn med många namn. Boken ingår i barn- o ungdomslitt. kursen under genren fantasy. Tidigare har jag läst Sagan om ringen (innan filmerna kom) och såg framemot att få läsa J.R.R Tolkiens The Hobbit.
Bilbo som ni säkerligen vet, är huvudpersonen och han får lämna sin sköna håla för ett äventyr han inte kunnat föreställa sig. Tillsammans med 13 dvärgar och trollkarlen Gandalf möter han troll, goblines (som jag tror kallas svartalfer på svenska – fick inget klart svar på google) alver, en drake och enorma örnar som flyger honom och de andra till säkerhet när de verkligen behöver det. Och inte minst så möter Bilbo Gollum, som han råkar ta ifrån den ring som Tolkien bygger just Sagan om ringen på. Spännande värre, alltså.
Jag tilltalas av Tolkiens varma och lättsamma språk. Han vägleder läsaren med små inlägg om hur det ska gå och om karaktärernas väl och ve, har en ironisk men omtänksam distans till det som händer och ägnar inte alltför mycket utrymme åt detaljbeskrivningar. Berättelsen om Bilbo är en härligt äventyrlig saga som jag framöver tänkt läsa. Tack vare kursen blev det snarare än jag trott, och det är jag bara glad för.
Slog mig ner vi datorn, tog upp berättelsen jag skriver på och tänkte att min karaktär skulle ta och prata med sin vän. Det var bara det att vännen varit bortrest några dagar och då ville jag kort beskriva vad min karaktär gjort dessa dagar och ville göra en liten inflikning om en grej hon varit med om. Denna lilla inflikning resulterade snabbt i tre sidor text där känslor svallade och eftertankar fick utrymme. Kul när scenerna skriver sig själva.
Skriva läsa leva 