”Som om jag frågat”

Johanna LindbäckSom om jag frågat är titeln på Johanna Lindbäcks senaste bok, en ungdomsroman om John vars föräldrar kanske håller på att skiljas och vars bästa vän Lukas blivit tillsammans med hans barndomskompis och granne Saga.

Handlingen kretsar kring föräldrarna och hur det  är mellan John och hans bästa vän och hans granne. De blev tillsammans utan några signaler om att det höll på att hända och nu känner sig John utanför. Signalerna att det inte är som det ska mellan föräldrarna är däremot omöjliga att inte se.

Som om jag frågat speglar Johns  tankevärld på ett skönt avslappnat sätt. Dialogerna är rappa och sådär verkliga att man kan höra niondeklassaren tydligt. Ändå grep boken inte riktigt tag i mig. Kanske för att jag själv inte upplevt det John upplever. Vissa delar kan jag känna igen mig i, men ändå saknar jag något för att bli sådär härligt indragen i den här berättelsen som jag blivit med Johanna Lindbäcks föregående böcker. Bra är den så klart, jag blev bara inte tokfrälst.

Och i mitt föregående inlägg där jag kommenterar dialektala uttryck så är Johanna Lindbäck mycket väl medveten om hur hon skriver med lokala varianter av dialekt (såklart, vad annars!) och har gjort ett inlägg om detta i sin blogg. Kika gärna:

http://johannalindback.wordpress.com/2012/09/13/ids-och-fara-norrlandsk-dialekt/

Dialekter i böcker

Det här med dialekter i böcker kan vara lite charmigt. Det kan sätta en lokal prägel som gör att man känner sig hemma om man känner till trakten där de utspelas. Om man inte känner till trakten eller de dialektala uttrycken som finns där kan det bli lite störande. Jag förvandlas till en trotsig 10-åring som tycker att uttryck och ord man är ovan vid är fåniga.

Tror det beror på att när jag var typ 10 år och vistades i Luleå- och Piteområdet. En i mina ögon då rätt cool 13 årig kille (son till mina föräldrars vänner) pratade med mig och jag sa nåt varpå han slängde ur sig nåt i stil med ”är du len, eller?” Huh? Len? Passade inte alls i sammanhanget. Fattade nada. Len = dum. Jaha! Men säg det då?

Händelsen har helt enkelt satt dialektala traumatiska spår. Boken jag läser nu är inte proppfull av dialektala uttryck men det finns några. Helt okej. Det tycker jag verkligen. Men… Den där lilla 10-åringen i mig bara gapar över vissa uttryck och tycker de är urfåniga. Några flitigt återkommande är att personerna inte ids. Ids inte, eller ides inte. Och så är de less. Less på allt möjligt, hela tiden.

Konstigast hittills har ändå varit syla. Syla? Killen i boken funderar på om han borde ”syla telefonen i väggen” för att han är arg och upprörd.  Dvs kasta den i väggen. Jaha! Men säg det då!

 

Bokmässan – så nära, så långt borta

Så nära till bokmässan, ändå känns den så långt borta. Jag kan promenera dit på en dryg halvtimma. Jag kan ta vagnen (dvs spårvagnen för er som inte förstår gôteborska) eller cykla. Nåja, jag hade kunnat cykla om jag haft en sådan tvåhjuling. Och visst, jag som vanlig dödlig människa som inte är i branschen vet att jag måste invänta fredageftermiddagens öppnande för allmänheten. Men inte hjälper det, får ändå vänta lite till. För mycket liv, för lite tid. Ska dit på söndag! Yeah!

 

Återvinna in absurdum

Jag förespråkar återvinning, återanvändning och allt som man nu kan åter- på och med. Spara på vattnet i kranen, spara på ljuset i huset (i alla fall i de rum man inte är i, men jag vill ha ljust och mysigt runt mig!) släng inte mat, ät rester, spara energi, bensin och allt vad det heter. Men när sparivern och det ekologiska tänket blir för långt drivet då kan jag inte låta bli att tycka att vissa saker behöver vi kanske inte spara så noggrant på.

Full förståelse för att fattiga studenter säljer sin kurslitteratur och andra köper den. Full förståelse för att det finns bibliotek fulla med böcker som läses om och om igen – jättebra idé! Men jag har tycker det går lite väl långt när en utbildare ger sina kursdeltagare böcker till låns som inte får antecknas i, fastän det är övningsböcker, bara för att spara pengar och miljö! Lärandeprocessen då? Att få en kursbok, läsa, skriva och återvända till den längre fram för att se hur det förhöll sig med det ena eller det andra. För att inte tala om de stackars författarna som gjort boken och inte får några pengar när boken återanvänds.

Nej, återvinn, spara och gneta med dig själv och miljön, men gör det inte in absurdum.

 

Debutantträff och egenutgivning – ett gäng tankar

Lyssnade till tre debutanter igår. Det  var nämligen debutantträff i bokhandeln där jag är med i läsecirkeln. Debutanterna var tre kvinnor i åldrarna 40-70. Två hade givit ut sina böcker via kända förlag och en hade gjort en egen utgivning. De två kvinnorna som gett ut via förlag var väl förberedda och gjorde ett mycket professionellt intryck under sina 15-20 minuter då de presenterade sig själva, sin skrivprocess och bok. Kvinnan som gett ut sin bok på egen hand, den äldsta av de tre, var nervös, snubblade på orden, tog upp sådant som i mina öron räknades som oväsentligheter och gjorde ett rätt förvirrat intryck. Men, och jag säger bara det, hon var helt klart charmigast och varmast av dem. Säkert inget fel på de andra två, men de med sin ordning och perfekta framförande upplevdes helt plötsligt, i jämförelse med den äldre kvinnan, som nästan för professionella.

Av dessa tre debutanter var det ingens bok som lockade mig till inköp. Dessutom är jag lite skeptisk till egenutgivna böcker. Självklart kan de vara minst lika bra och välskrivna som en bok utgiven på förlag. Ändå vill jag helst köpa böcker som gått igenom en process där flera personer godkänt dem för utgivning. För mig blir det en kvalitetsstämpel. Speciellt när det gäller skönlitteratur.

Men det är bara min åsikt idag. Jag är medveten om att det finns många böcker med hög kvalitet som är egenutgivna. Det är nog mest en idé jag har om att ett manus ska bli bekräftat av folk i branschen för att manuset, om det gällde mig själv, ska kännas godkänt.

 

”Mississippi” – Hillary Jordan

Hillary JordanDebutanten Hillary Jordan har skrivit en fängslande historia om ett rätt skrämmande Mississippi. Handlingen utspelas efter Andra världskriget och vi får följa ett antal personer och deras liv under ett drygt år. I boken skildras otäcka krigsscener, det tunga livet på en liten gård där bomull odlas och hatet mot den svarta befolkningen som inte är värda mer än smutsen bönderna har under naglarna.

Texten flyter, men inledningsvis tyckte jag boken var seg. Då skulle karaktärerna beskrivas. Hon var si och han var så, och de var si och så för att detta och detta hänt. Det funkar väl, men sedan när Hillary Jordan fokuserar på själva handlingen blir det mer intressant och svårare att lägga undan berättelsen.

Boken är lättläst, språket enkelt och miljöerna väl beskrivna. Jag hamnade i efterkrigstiden, i ett USA som känns otroligt avlägset med bl.a. slavreferenser (samtidigt som det inte är länge sedan egentligen) och på en plats jag skulle avskytt. Boken påminner om hur illa det varför en del människor  i Mississippi och än en gång kan jag bara tacka min lyckliga stjärna för att jag fötts här och till den jag är.