Flugornas herre – William Golding

Då var klassikern Flugornas herre, William Golding, avklarad. Känns som en bedrift. Inte för att boken är svårläst, utan för att jag velat läsa den sedan tonåren och bara inte kommit mig för det. Jag tänkte att den var för hemsk och vågade/orkade inte riktigt.

Handling
Ett flygplan kraschar på en öde ö mitt i söderhavet och överlevande är ett antal pojkar från cirka sex till tolv år. De försöker överleva, jaga, bygga kojor, och hålla en eld vid liv som ska signalera var de befinner sig. Men de flesta ser det som en lek. Och slitningarna mellan dem blir stora. De förvildas. De eftertänksamma ser förtvivlat hur deras räddning sakta går dem förbi när flertalet av dem förlorar sig själva och följer fel ledare. Om de inte ens kan rädda sig själva, hur ska någon annan kunna det då?

Reflektion
Redan från första början sätts tonen. Det kryper i mig och jag tycker det är läskigt. Pojkarna verkar helt utan förmåga till empati, faktiskt redan från start. Bortsett från några få. Att Golding skrivit en bok som speglar vårt samhällssystems galenskaper genom att låta en grupp pojkar gestalta detta på en öde ö verkar vara en vanlig analys och jag kan förstå den. Men här finns så mycket att fundera över. Vilket jag dock inte gör här.

Jag upplever språket som kantigt och skralt, nästan osammanhängande. Men efter att ha läst klart tycker jag det har precis rätt stil och ton för den berättelse som skildras. Vansinnet som drabbar flera av pojkarna återspeglas i det. För att inte tala om deras förutsättningar. Förutom att det är varmt och de har mat är deras chanser till överlevnad knappa just på grund av att de inte klarar att ta hand om vare sig själva eller varandra.

Flugornas herre är otäck och skrämmande. Intressant och rätt spännande. Ingen bladvändarbok direkt och det är med tveksamhet som jag vill veta vad som ska att hända, för jag förväntar mig en katastrof. Och ja, den kommer ungefär på det sätt som jag förväntade. (Jag har lyckats hålla mig från spoilers, men visste på ett ungefär vad den handlade om.) Har du liksom jag varit nyfiken på Flugornas herre men ännu inte fått tummen ur tycker jag att du ska ge den en chans. Rekommenderas.

 

En bok att köpa? Du hittar Flugornas herre bl.a. här och här. Och på biblioteket förstås.

Soulless – Gail Carriger

Soulles är första boken i Parasol Protectorate-serien av Gail Carriger. En humoristisk steampunk-serie som utspelas i ett viktorianskt England där vampyrer och varulvar fått ett erkännande och lever öppet. Till skillnad från Alexia Tarabotti som är själlös. En egenskap hon gärna håller hemlig. Hon vill ju inte verka konstigare än hon redan är, en självständig ungmö och till råga på allt med italienskt påbrå.

Handling
Soulless hjältinna Alexia Tarabotti hamnar i trubbel under en bal när hon överfalls av en vampyr som hon råkar döda. Hennes överfall utreds av de övernaturligas egna byrå (BUR – the Bureau of Unnatural Registry) och dennes chef Earl of Woolsey, en skotsk varulv som har ett gott öga till fröken Tarabotti, vilket hon inte riktigt tror på. Inte heller vill hon erkänna att han väcker större intresse än vad som rör fallet. För nu upptäcks att vampyrer försvinner. Och att någon är ute efter henne. Hennes själlösa natur har antagligen med saken att göra eftersom hon vid beröring neutraliserar de övernaturligas egenskaper och gör dem till vanliga människor – i alla fall så länge hon rör dem.

Reflektion
Som sagt, humor präglar både språk och situationer och jag småskrattar vid flera tillfällen. Carriger har skapat en stark hjältinna som går sin egen väg. Som läsare befinner jag mig i hennes huvud större delen av boken även om Carriger, för bland annat intrigutvecklingens skull, vid ett antal tillfällen byter perspektiv. Läsningen flyter med lätthet (även om engelskan är lite klurig med vissa detaljer och uttryck) och jag vill veta vad som ska hända. Det är inte många lugna stunder och handlingen är tät och spännande. Rekommenderas!

Vill du ta del av ett litet utdrag från bokens första kapitel? Kika in här då.

Soulles är den första av fem böcker och jag ser framemot att läsa nästa i serien, Changeless. 

Köpsugen? Du kan hitta Soulless t.ex. här eller här.

 

Så kan man ju skriva det också

Favorit i repris. För jag befinner mig lite i samma sits som då och jag har ju inte direkt blivit bättre på att inte skriva det. Suck. Fast bättre på att inte skriva så och ju. En liten utveckling att vara glad över 🙂

Skriva läsa leva

Drygt halvvägs in i manusredigeringen justerar jag allt möjligt. Meningar byter plats, stycken flyttas och vissa saker tas bort. Ord jag uppmärksammar extra är så, ju och det. Eller när det gäller det, är det mest det formella subjektet det som jag tittar efter lite extra.

Så och ju, vet jag sedan tidigare är två ord som gärna slinker in när jag skriver. Dessutom ser jag att jag har en förkärlek för det, som formellt subjekt, vilket kan göra att att språket upplevs talspråkligt. Men vad är formellt subjekt kanske du tänker nu om du likt mig tenderar att glömma skolgrammatiken. Formellt subjekt i en mening är när ordet det syftar på ett egentligt subjekt.

Såhär:
Det sitter en katt på trappan.

När det skulle vara tillräckligt att säga:
En katt sitter på trappan.

Katten är det egentliga subjektet. Att skriva meningar med formella subjekt…

Visa originalinlägg 20 fler ord

Djupa Ro – Lisa Bjärbo

Jag älskar hur Lisa Bjärbo skriver. Jag skulle vilja skriva så. Men, ja, nu var det ju Djupa Ro jag skulle prata om. Lisa Bjärbos senaste ungdomsroman. Den som handlar om fyra 20-åringar som återvänder hem för en begravning. Och som upptäcker att vännen som dött inte dog så som det sägs. Så vad hände egentligen?

Handling
David och Ludde är och rensar fisk i Norge när telefonsamtalet kommer om vännens död och de beger sig hem för begravningen. De träffar vännerna Tove och Paula och minns tillsammans. Undrar vad som egentligen hände när vännen dog och om de vågar ta reda på sanningen.

Reflektion
Djupa Ro är sjön där vännen hittas död. En plats som aldrig mer kommer vara densamma. Inte heller det lilla samhälle där de växt upp kommer vara sig likt. Eller de. För hur kan man undvika att förändras när ens vän sedan man var barn dör. Och förändring kommer alltid ändå. Det märker vännerna som nu är tjugo år och som har hunnit vara ifrån orten där de växte upp ett helt år. Det hör ju till. Att förändras. Oavsett hur lätt eller svårt det kan kännas händer det ändå.

Lisa Bjärbo beskriver detta mycket fint i Djupa Ro. Hon skildrar vännernas relationer utifrån Davids perspektiv och sätter ord på det vi alla nog upplevt. Hur nära vi är vissa, medan andra finns mer i periferin, trots att man ingår i samma gäng. Samma gemenskap.

Och jag tycker om att Bjärbo skriver om ett svårt ämne som att en ung människa dör och att dödsorsaken är sådan att man inte gärna talar om den. Hennes bok är viktig av den orsaken, men också så fin för att den beskriver vad vi alla nog kan ha upplevt när vännerna glider ifrån oss, eller vad vi kommer uppleva om vi ännu inte nått dit.

Rekommenderas.

 

Köpsugen? Du hittar Djupa Ro bl.a. här eller här. Och på biblioteket förstås 🙂

 

Oj, vad många ord…

… jag skrivit på mitt manus.

Nu kanske det låter konstigt att jag inte har koll på detta, men det har jag inte. Det är först nu när jag redigerar och när jag lägger ihop alla sidorna som jag inser att det är rätt mycket.

För att förstå denna ovisshet behöver jag förklara att jag samlar det jag skriver i olika dokument om cirka 20 sidor. Ibland blir det mer och ibland mindre. Det här gör jag av gammal vana för när jag gick manusskrivarkursen hade vi i uppgift att skriva 20 sidor per varannan vecka, sedan gav vi feedback till vår skrivkamrat. Detta innebar att jag under en termin lärde mig att tycka om den här arbetsmetoden. Jag skrev mina cirka 20 sidor och sedan hann jag oftast även redigera dem innan jag skickade iväg för feedback. Alltså har jag fortsatt att skriva genom att samla min berättelse i dessa sjok. Metoden underlättar även för att komma vidare i skrivprocessen, för när allt är samlat i ett enda dokument tenderar jag att fastna i början av dokumentet.

Jag är tyvärr inte alls bra på matte och har inte tänkt på mängden. Men eftersom jag skrivit i sammanlagt 15 sådana här dokument blir det ju en sisådär 300 sidor. Okej, sidor säger inte så mycket, utan det är ju ord som räknas. Och nu när jag kommit nästan halvvägs i redigerandet och håller på att lägga samman sidorna inser jag att det blir en herrans massa ord. I nuläget ligger det samlade dokumentet, dvs typ halva manuset, på 49332 ord.

Nästan 50 000. Min ungdomsbok som jag gjorde klar förra våren ligger på cirka 64 000 ord. Det kommer jag slå med råge.

Känner mig lätt dum som inte tänkt på mängden innan. Inte för att jag egentligen bryr mig så mycket. Fick bara någon sorts uppenbarelse. Dock har ordmängden betydelse. Om vi tar en titt på antalet ord som ungdomsromaner brukar bestå av ligger de för äldre tonåringar/unga vuxna sällan över 80 000, med ett antal undantag förstås (om detta kan du läsa mer i ett gammal inlägg). Så jag får nog ta mig en funderare när jag fått ihop allt för att se om det är för mycket… Men den dagen den sorgen. Nu redigerar jag bara vidare.

Tips på hur jag kan tänka. Och hur tänker ni?

 

 

Klassiker på pendeln

Jag har äntligen tagit itu med en efterlängtad klassiker. Flugornas herre och jag har visserligen inte dragit riktigt jämt. Länge tänkte jag att det var en bok jag inte ville läsa men på senare år har nyfikenheten tagit över. Det ångrar jag inte nu.

Den här fina lilla upplagan följer med i väskan på väg till och från jobbet. Spännande läsning med en otäck underton som får det att krypa i skinnet. Jag vet ju handlingen på ett ungefär men ändå, vad läskig den är. Får se om den håller rätt igenom.

1000 inlägg

WordPress räknade mitt senaste inlägg som det tusende inlägget. Ettusen!

Grattis till mig själv. Och tack alla som följer, läser och kommenterar. Utan er, inte roligt alls.

Kändes som om jag borde firat på något sätt. Men äsch… Får väl fira när bloggen fyller fyra år om två månader istället. Om nu wp kommer ihåg att påminna mig om det. Och om jag kommer på något sätt att fira. 😉

 

Oändliga helger och berg-och-dalbane-känslor

Tänk att en två dygn senare kan undra var all tid tog vägen. Helgen som verkade lång och full av tid. Tid för att läsa och redigera.

Jag har visserligen både läst och redigerat men ändå… Borde jag inte känna mig supernöjd? Hm…

Bokskrället jag redigerar har sina sidor av lysande skrift. Inget som behöver ändras eller justeras, läggas till eller tas bort. De bara är. Andra ställen blir aldrig bra. Känns det som i alla fall.

Och så finns den där. Känslan av att jaha – varför skriver jag detta? Och ibland kommer känslan av att ja! – det är klart att jag ska skriva det här. Nedrans bergochdalbana-känslor.

Nu tänker jag låta redigerandet vila. Brukar inte riktigt orka under veckan så det blir väl ett projekt till helgen igen. Hoppas på mindre bergochdalbana-åktur med känslorna då.

Nöjd känner jag i åtminstone med läsningen för april. Förra helgen läste jag Djupa Ro av Lisa Bjärbo och igår blev jag klar med Soulless. Jag har hittills läst fyra böcker i april. Och målet är tre böcker per månad. Ska bara blogga om dem också. De två sista menar jag. Tänker att det ska jag väl få till i veckan när redigerarläget sätts på paus några dagar. Recensionsläget känns helt klart mer lockande efter en dags mer eller mindre konstant redigerande. Variation förnöjer. För det är väl så man brukar säga? 😉

Helgplan

Som ett oändligt hav ligger helgen framför mig. Fredag kväll och mat på gång. Inte mycket inplanerat. Det innebär skrivtid. Eller snarare redigerartid. Och så vill jag läsa. Och slappa. Äta gott. Ligga i soffan med bok på magen. Ha kortare pass med redigering för att inte fresta på ork och rygg. Inga mål, inga krav. Bara ta helgen som den kommer. Låta redigerandet vara så som det blir.

Känns som en nice plan 🙂 Jag får återkomma med hur det blev. Trevlig helg på er!

En klar

En ansökan till utbildning alltså. En sådan som krävde brev och intyg att bifoga digitalt. Vilken får väl avslöjas om jag kommer in. (Håller tummarna!)

Frågan är nu om jag borde söka några andra kurser ifall att jag inte kommer in på första valet. Fast de andra kurserna behöver inga större ansträngningar mer än att jag går in på antagning.se. Har några kurser som jag är intresserad av…

Eftersom jag kommer jobba 80 procent i höst och inte längre kommer ha så lång resväg till jobbet känns det liksom rätt att se om det inte finns lite tid och ork över för att få till en vidareutbildning. Eller om en skulle gå en kvällskurs i t.ex. spanska på något studieförbund, istället för att traggla med ännu fler universitetspoäng? Oändliga valmöjligheter. Inte helt fel helt enkelt 😉