Jag tänkte inte så mycket på hur jag skrev förr. Eller snarare, jag tänkte inte att nu ska jag minsann bygga upp en spännande berättelse med dalar och toppar och ett klimax där allt spännande händer. Jag bara skrev. Sedan gick jag på en föreläsning om dramaturgi eller liknande och någon ritade upp olika spänningskurvor, sådana som de flesta böcker följer. Och jaha, jag hade visst följt dem mer eller mindre exakt.
Så kan det säkert vara för dig med. Mycket av det vi läser och ser på film följer de här spänningskurvorna. Vi blir helt enkelt omedvetet matade med dem. Kungariket råkar illa ut, någon måste rädda prinsessan som är kidnappad, en oansenlig hjälte träder fram och brädar alla de skräniga skinande riddarna dock inte utan vissa svårigheter, och sedan möter han monstret som håller prinsessan fången. Kommer hjälten rädda prinsessan och kungariket? Ja, det är klart. Men nog biter vi lite på naglarna ändå och undrar hur det ska gå.
Det finns alltså spänningskurvor som går lite upp och ned och så finns det en så ser ut som en val.
Tidigare i veckan dök valen upp på Debutantbloggen, där den även figurerade i höstas, plus att den nu hämtats från bloggen Kreativt skrivande (tips på bra bloggar att kika på om man tycker skrivprocessen är intressant). De böcker jag läser har oftast ett positivt slut, men tänkbart är att det negativa överväger. Sådana kurvor motsvarar varandra genom att berättelsen startar på plus går över i minus för att sedan hamna i plus igen, eller tvärtom. Om kurvorna är fler än valens kan du nog känna igen en berg-och-dalbana-känsla som kastar dig mellan hopp och förtvivlan om och om igen. Det här speglar förstås även genre. Jag som skriver i ungdomsgenren tycker att valens spänningskurva är mest talande för hur den genrens dramatik utvecklas och avvecklas, medan andra genrer lämpar sig bättre för spänningskurvor med fler dalar och toppar.
Så hur ser det ut i de böcker du läser? Och hur är det när du själv skriver? Följer du kurvor medvetet eller omedvetet, eller skriver du på ett annat sätt?