Två debutanter med wow-faktor

Här har vi två debuter som har slagit knock-out på läsarna. Stina Flodén och Marie H Lundh har i vår kommit med vardera en spänningsroman och en feelgood som läsarna verkligen tagit till sig.

Och jag kan bara instämma. Utan att vara ett dugg förvånad över succén, men ändå överväldigad av vad författarna åstadkommit, har jag läst och tänkt wow, vad bra det är!

Där ser man vikten av att göra ett gott arbete inför att skicka till förlag, och därefter även få ett förlag som tar skrivhantverket och boken på största allvar.

Nu dör vi – Stina Flodén

Stina Flodéns Nu dör vi (2022) är en klockren skildring av när det mest otänkbara händer. En man blir skjuten och dödad i sitt hem, medan fru och barn gömmer sig i badrummet. Därefter nystas en otäck hemlighet upp, väl skildrad utifrån fruns perspektiv. Hon ser oklarheter, sådant som inte stämmer, och blir själv misstänkliggjord. Bara genom att hitta den eller de som begått mordet, kan hon rentvå sig – och hålla en egen mörk bakgrund hemlig.

Nu dör vi är första boken i en serie, Camilla Stenjö-serien. Jag var fast från första sidan och kunde inte sluta läsa. Spänningen byggs upp mycket väl, även om det möjligen går lite fort mot slutet. Karaktärerna är trovärdiga i hur de reagerar på traumat. Och att det finns en bakgrund som mest anas, men som låter läsaren förstå att här har vi en ovanlig kvinna i denna fru och mamma – någon som upplevt och nog även gjort ovanliga saker – bådar gott för fortsatt läsning. Jag vill veta mer! Rekommenderas!

Sarahs lag – Marie H Lundh

I Sarahs lag (2022) följer vi en en ung domare, eller ja, Sarah är under domarutbildning och placeras långt upp i Norrland, mitt i ingenstans. Den lilla orten bjuder på ett gäng härliga personligheter, några hyfsat störande, andra mer lätta att ta till sig.

Sarah finner sig sakta till rätta, och möter någon som kanske kan betyda lite mer för henne. Men detta med kärlek och relationer. Det är inte så enkelt. Och kan man egentligen verkligen finna kärlek, när man inte funnit sig själv?

Sarah har en hel del issues att arbeta med, som ställer till det för henne. Läsaren följer med på en personlig resa med tvära kast, ogenomtänkta beslut och svåra ställningstaganden. Hemligheter kommer till ytan och hade det inte varit för härliga mormor med alla sina klokskaper, kunde det nog blivit lite väl tungt för Sarah som har en tuff bakgrund att hantera. Tur att mormor finns!

Liksom Nu dör vi, ingår Sarahs lag i en serie, Nordmyr-serien. Även om platsen är fiktiv fångar miljön det exotiska norrländska med skoterturer, skidåkning, fjällvistelser, vandring och norrsken, sådant en västkustbo och göteborgare bara drömmer om att uppleva (och snön kan jag avstå). Här har vi alltså ännu en grymt bra och välskriven debut att rekommendera! Läs!

• 

• 

• 

• 

Andra jublar och skuttar av glädje

Själv kliar jag mig i huvudet och undrar vad jag missar. Vad jag inte begriper. Om jag är en fruktansvärt elitistisk snobb.

Jag läser recension efter recension. Bokbloggare. Bokstagrammare. Folk som hyllar. Ropar ut hur mycket de älskar. Som tycker det är fantastiskt. Ja, att typ allt är bra.

Och nej, jag tänker inte på en ensam bok. Utan på flera snarlika. Oftast egenutgivna på hybridförlag. Eller tryckeriförlag. Alltså sådana förlag som mot en hel del pengar erbjuder tjänsten lektörsläsning (ibland även någon sorts redaktörstjänst) för att sedan ge ut den aspirerande författarens debutbok.

Och det jag oftast tänker är att det så ofta brister. I skrivhantverket. (Ibland även i kvalitet på tryckt verk.) Och nu när jag själv författarcoachar och manusutvecklar, lektörsläser och skrivcoachar – same, same, typ… – har jag blivit ännu petigare.

Ett fåtal egen- och hybridutgivna klarar nålsögat. Men då har de skrivits av talangfulla, och ambitiösa författare och personer (ofta utbildade inom skrivandet) som tagit rätt sorts hjälp för att det ska bli riktigt bra.

Och att ha dels talang (lära sig hantverket), dels ta rätt sorts hjälp, det är vad jag tror krävs när man ger ut på egen hand, eller via hybrid- och trycktjänstförlag. Många har visserligen tagit hjälp, men den har nog ibland brustit i kvalitet. Och ibland har nog inte författaren förmått att utveckla sitt manus efter responsen. Liksom troligt med en kombination av båda.

Och här sitter jag. Och glor oförstående på hyllningarna. Tycker det utarmar en litterär nivå, detta att böcker som brister stort, får en sådan plats, sådana omdömen. För de som tycker till är outbildade och oerfarna. Ja, de läser mycket. Men de saknar en förmåga att se skrivhantverket.

Så jag har blivit den där litterära snobben jag föraktat. Och kanske är det ok. Kanske det måste finnas några som ser klart på böckernas form och innehåll. Som värnar om att sträva efter mer. Som pushar på dem som skrivcoachas och handleds i skrivandet till att uppnå något bättre. För att de kan. För att de är värda det som blivande författare. Och för att deras läsare är värda en bok som håller. På alla tänkbara sätt.

Och ja, jag tycker att det ska finnas böcker för alla. Precis som det finns läsare för alla böcker. Det är inte det jag är emot. Jag önskar bara att fler böcker genomgick fler redigeringar innan de släpptes. Eller vad tänker du?

 

Läst om The Host – analyserar byggklossar

Jag har återigen läst Stephenie Meyers The Host (2008) Tredje läsningen tror jag. Det här är en bok jag gillar. även om jag inte är lika frälst som vid första läsninge. Utifrån några av skrivhantverkets byggklossar tog jag mig därför en funderare på vad som gör att jag gillar den och inte.

Anslaget är starkt. Första kapitlet får mig att förstå vad boken kommer handla om. Det är annorlunda, fascinerande och spännande.

Sedan har vi empati. Jag känner FÖR och MED huvudkaraktären. Som kan sägas vara två karaktärer, eftersom samma kropp delas av två själar. Så jag känner för båda och vill att det ska gå dem båda väl. En röd tråd som går genom hela boken.

Dramaturgin sitter nästan som en smäck. Tittar vi på bågarna, eller akterna, ligger topparna/vändningarna ungefär runt de där 25, 50 och 75 procenten. Fast det händer aningens för mycket mot slutet.

Det finns partier som kunde varit färre och/eller kortare. Ibland fick jag lust att skrika: ja, jag vet. Gå vidare! Inte bästa betyget eftersom det bidrar till att dra ner tempot. (Inte helt ovanligt för Meyer förresten. I de två sista böckerna i The Twlight Saga hade handlingen tjänat på att strykningar gjorts. Rejält. Synd att ingen redaktör tagit i med hårdhanskarna. Bara för att Meyer är bestsellerförfattare får hon ju inte komma undan med vad som helst.)

I övrigt dras jag med i handlingen, bland annat eftersom mycket står på spel för huvudkaraktären. Och att spela på läsarens känslor och rädslor gör Meyer ofta. Vi har t.ex. triggers som ensamhet, att vara övergiven, förföljd, utsatt för våld och inte veta vem man kan lita på.

Karaktärerna då. Njae. Inte de mest runda figurer jag stött på. Men det finns utvecklings- och förändringspotential hos flera av dem, och förstås hos huvudkaraktären. Vissa karaktärer överaskar en liten aning med att gå från onda till goda medan andra förväntas göra detta. Ingen går dock från att vara god till att bli ond. Det hade varit lite kul. Men hör nog inte hit. Några stannar på status quo. Funkar rätt bra det med.

Vad det gäller det subtila är Meyer inte den bästa på detta. Trots att det är en ungdomsbok/ung-vuxen-bok, och viss osubtilitet kan vara förlåtet, är mycket väldigt övertydligt. Och repetetivt. Som sagt, jag hade gärna sett en del strykningar eftersom jag upplever flera scener som upprepande.

Och så dialogerna. Vissa upplever jag som om de förmedlar något jag redan läst, andra överaskar och skapar spänning, ger något nytt och för handlingen framåt. Jag tycker dialogerna fungerar, men kan vara mindre känslig för kvaliteten i dem eftersom jag läst på engelska och därmed troligen är mindre uppmärksam på nyanser som jag skulle uppfatta i svenskan. Det svåra här är återigen att karaktären är en kropp med två personer i den. Deras dialoger med varandra (en sorts inre dialoger – japp dialoger, inte monologer, de är ju två) tenderar att bli upprepande. Återigen, var var den där redaktören som skulle strukit/ändrat för att tajta till och vässa?

Språket flyter på. Texten är inte svår att läsa, orden enkla, och meningarna varken långa eller tillkrånglade med flera bisatster. Det finns inga omfattande målande beskrivningar, utan miljöerna byggs genom enklare detaljer och kort information. På så vis är det lätt att ta till sig dem. Vid några få tillfällen skulle jag faktiskt önskat lite längre platssättningar, för jag förstår inte omgivningen och hur karaktären befinner sig i förhållande till andra och annat. Men det reagerar jag främst på mot slutet. För då upplever jag att Meyer frångår mycket av det gestaltande. Det blir mer av tell, istället för show. Kan hända att Meyer drabbats av att vilja avsluta sin bok. För i några av de avslutande kapitlen tycker jag att hon frångår sin berättarstil. Det blir stressat.

Så, det får räcka. Några av skrivhantverkets byggklossar som jag kom att tänka på i min minianalys av vad som gör att jag gillar boken och får mig att läsa vidare. Liksom vad jag tycker kunde ha gjorts bättre.

Boken är på 617 sidor. Eftersom den ger några dagars läsning, som kan ägnas åt nya böcker, är jag inte helt säker på att det blir en fjärde läsning. Men vem vet, om tio år kanske jag glömt bort handlingen och minns att jag gillat den förr, bara för att plocka upp den igen. Frågan är om mitt då nästan femtio-åriga jag skulle gilla den alls?

Har du läst den? Vad tyckte du i så fall? Finns här något du tycker inte stämmer med din uppfattning?

Som film fungerar handlingen ok, men den kan inte mäta sig med boken. Ingen bestsellerfilm direkt alltså. 😉