Under påsk läser man kriminalromaner. Enligt norsk tradition i alla fall.
Jag har i veckan lyssnat på The Coworker (2023), en roman som överraskade mig om och om igen.
Dawn arbetar på ett kontor i båset bredvid Natalie. En dag är Dawn borta. Och hennes kontorstelefon ringer. Natalie svarar. I luren hörs Dawns svaga stämma som säger: ”Help me.” Sedan bryts samtalet.
Efter jobbet åker Natalie hem till Dawn och finner bevis på att Dawn kan vara skadad. Polisen drar igång en utredning och Natalie inser snart att hon är misstänkt för kollegans försvinnande.
Freida Mcfadden har skrivit en spännande och komplex roman med ett par intressanta karaktärer i huvudrollerna. Dawn t.ex. har specialintresse sköldpaddor, äter inte olikfärgad mat och har svårt att läsa av ansiktsuttryck. Hon saknar vänner men har en god vän som hon mejlar. I mejlen framkommer en bild av den populära och snygga kollegan Natalie som få tycks se (eller blundar för?).
The Coworker är en roman där mörka hemligheter som ligger djupt begravda kommer upp till utan. Och någon är beredd att döda för att hämnas dem. En riktig bladvändare. Rekommenderas!
Uppläst av Alyson Krawchuk. (Jag gillade hennes inläsning skarpt, även om jag fick sänka hastigheten lite.)
En del böcker dröjer det länge innan en får till att läsa. Sekten på Dimön (2015) var en sådan. Vet inte i hur många år jag tänkt på den. Och i somras blev den äntligen läst.
Jag har alltid fascinerats av hur sekter kan uppstå och upprätthållas. Hur människor kan utnyttjas och se andra inom gruppen utsättas för repressalier och till och med tortyr. Hur man kan (för)ledas in något som till och med innebär att man dör.
Detta skildrar Mariette Lindstein väl i Sekten på Dimön. Med egna erfarenheter efter tjugofem år inom scientologerna, samt från på deras högkvarter i Kalifornien, har hon god kännedom om hur livet inom en sekt kan vara.
I Sekten på Dimön börjar det rätt lugnt för att stegras. Personerna som lever på gården får se sina rättigheter begränsas alltmer samtidigt som kraven på hur de ska bete sig, och inte bete sig, blir allt högre och omöjliga att uppnå.
Det som inledningsvis lät som en dröm och fantastisk möjlighet för huvudpersonen Sofia förvandlas snart till en mardröm.
Mariette Lindstein skriver med starkt fokus och en god framåtrörelse. Jag sträckläser och vill veta hur det ska gå. Handlingen är fördelad mellan ett nu i Sofias perspektiv, och tidigare händelser som lett fram till sektens uppkomst. Dessa avsnitt återges av en okänd berättare utan samvete och empati. Det bidrar fint till att skapa viss osäkerhet. Vem på gården kan Sofia egentligen lita på, om ens någon?
En invändning jag har, är att det är svårt att föreställa sig den otäcka eskalering av bestraffningar som sker som trovärdig, men tyvärr speglar handlingen en sann verklighet.
Sekten på Dimön är den första boken i serien om Dimön och hittills har sju utkommit. Är du nyfiken? Då tycker jag absolut du ska ge boken en chans. Har du läst denna eller de andra? Vad tyckte du i så fall?
Vad är en sekt?
En sekt är enligt definitionen i Nationalencyklopedin: ”sekt (latin seʹcta ’följe’, ’anhang’, ’sekt’, av seʹquor ’följa’), religiös grupp som markant avviker från den eller de religiösa huvudlinjerna i ett samhälle.Termen används även för att beteckna (mindre) politiska ytterlighetsgrupper …”
Men, en sekt är ju så mycket mer och måste alltså inte vara religiös även om den följer vissa värderingar och brukar strävar mot ett högre syfte (som i vissa sekter avslöjas allteftersom ju högre upp i hierarkin medlemmarna når). En sekt kännetecknas bland annat av:
Egna regler och värderingar
Krav på engagemang
Social kontroll
Auktoritärt ledarskap
Karismatisk ledare
Slutenhet gentemot omvärlden
Skuldbeläggelse och bestraffning av medlemmar som inte uppvisar total hängivenhet och ifrågasätter
Svårigheter att lämna
Vill du veta mer om sekter?
Tycker du att ämnet sekter är intressant? I så fall kanske du lyssnat på podden Sekter. Om inte, kan jag rekommendera den. Där finns allt från nya nyss uppkomna sekter till de som varit etablerade så länge att de av knappt betraktas som en sekt längre.
Ja, du hittar allt från sekter där man väntar på att utomjordingar ska hämta hem en, till otäcka massmord i djungler, satanistiska ritualer och kändisar som spårat ur. Trots det ofta sensationella innehållet är avsnitten inspelade med hänsyn och respekt för ämnet. Sakkunniga experter berättar liksom att fd sektmedlemmar delger sina erfarenheter.
Stöd för att lämna en sekt
Det finns hjälp att få för dig som vill lämna eller har lämnat en sekt.
Hjälpkällan är en politiskt och religiöst obunden organisation som kan stötta dig som behöver det.
Dark Places (2009) handlar om Libby, en ung kvinna och enda överlevande efter att mamman och två systrar dödades en natt i början av januari 1985. Den äldre brodern Ben dömdes till livstids fängelse för det hemska dådet.
Libby är van vid att folk skänker henne pengar, trots att det är 25 år sedan morden skedde. Men andra överlevande är mer behjärtansvärda och pengarna sinar. Hennes bankman råder henne att ta ett jobb. Vilket inte alls passar henne.
Så kontaktas hon av Lyle som vill att hon håller en föreläsning om sin familj för folk som fascineras av hennes öde, liksom andra bisarra familjeöden. Hon ser en chans att casha in. Men inget blir som hon tänkt. Istället sås ett frö till en tanke om att Ben kan vara oskyldig. Och på Lyles uppdrag, mot betalning förstås, börjar hon utreda vad som egentligen hände den där natten när hon var sju år.
Dark Places är otäck. Den berättas ur Libbys perspektiv i ett nu, och mammans och Bens perspektiv 1985. Spänningen byggs upp snyggt utifrån sista dygnet innan morden och det Libby får reda på som vuxen.
En intressant intrig. Rå och stark. Jämfört med Gillian Flynns Sharp Objects, tycker jag den här var starkare berättartekniskt och med karaktärer som var lättare att engagera sig i. De kändes mer äkta.
Handlingen kretsar kring klass, fattigdom och satanism. Det sista temat kan låta märkligt och om jag inte lyssnat på podden Sekter (där just satanismen lyfts) hade jag inte förstått hur oerhört djupt rotad rädslan var för att satanismen skulle påverka de unga i USA på 1980-talet.
Boken finns som film också, med samma namn. Har du sett den? Den är från 2015 med Charlize Theron i huvudrollen. Jag har inte sett filmen och känner mig nöjd med boken. Om du läst boken – eller sett filmen – vad tyckte du i så fall?
Som många andra har jag sett filmen Gone Girl, baserad på Gillian Flynns bästsäljande bok med samma namn. En thriller med otäcka tvister och oväntade vändningar. Sharp Objects är snäppet värre.
I Sharp Objects (2006) har två yngre flickor försvunnit i en liten amerikansk stad. Båda återfinns döda. Med tänderna utdragna. Och hur gärna polisen än vill tro att någon på genomresa begått morden, måste det förstås vara någon från orten.
Camille återvänder motvilligt till föräldrahemmet och staden hon växt upp i. Hon ska skriva en artikel om de försvunna flickorna och vad som hände dem. Relationen till mamman är minst sagt ansträngd och oerhört märklig, liksom till styvpappan och den yngre systern, trettonåriga Emma.
Titeln Sharp Objects (Vassa föremål) syftar till Camilles tvång att rispa huden och fylla kroppen med ord. Hon bär heltäckande kläder för att dölja ärren. Som läsare undrar man förstås varför hon gjort detta och allt får sin förklaring i takt med att hon kommer mördaren på spåren.
Det är en makaber story i en lätt mardrömslik sfär. Jag kan inte påstå att jag tilltalas av vare sig karaktärerna eller handlingen men jag hejar ändå på Camille och vill veta hur allt förhåller sig, samtidigt som jag håller lite för öronen (ljudbok). Ungefär som när man ser en skräckfilm och tittar med ett öga när det blir för läskigt.
Boken finns även som tv-serie men det är inget jag vill se. Har du sett serien eller läst boken? Vad tyckte du i så fall?
Två böcker som kan verka olika men som har en gemensam nämnare. Isolering och att inget är som det tycks vara.
Här kommer ett inlägg om en klassisk pusseldeckare och en mer modern variant. Ingen pusseldeckare dock, men frågan ”who did it?” är lika aktuell i den. Anna Fredrikssons Minnesförlusten ställer sig nämligen samma fråga som Agatha Christie i Och så var de bara en. Vem gjorde det?
Minnesförlusten – Anna Fredriksson
I Minnesförlusten (2022) har Klara förlorat minnet av vem hon är och vem hon var. Allt praktiskt minns hon dock, som hur världen fungerar och vilka som styr den. Utan familj visar det sig, bortsett från en bror hon visst inte umgås med, har hon endast sin terapeut att förlita sig på. En man hon inte minns, men som går all in i hennes fall och vill skriva en vetenskaplig artikel om henne.
Hon har förlorat minnet i vad som verkar vara en drunkningsolycka och ett försök till mord på henne. I sina efterforskningar hittar hon fler frågor än svar, märkliga beteenden och svek. En plats längs kusten kanske kan ge ledtrådar och väcka minnet till liv och hon och psykologen åker dit. De blir bekanta med ett trevligt par och stannar längre än planerat. Isolerade i skogen, med klippor ner till vattnet, inget internät, ingen mottagning.
Och ja, nu har jag avslöjar nästan hela handlingen. För det är en berättelse som liksom travar på. I första halvan läggs pusselbitar som är riktigt spännande att se läggas. Andra halvan tyckte jag tappade fart. Tappade… trovärdighet.
Minnesförluster fascinerar mig och den biten tycker jag Anna Fredriksson hanterar mycket väl. Men upplösningen känns konstruerad. Lite krystad. Lite forcerad. Ändå, en helt okej spänningsroman.
Och så var de bara en – Agatha Christie
Det här med minne, ja. Jag läste Christies Och så var de bara en för nog drygt tjugo år sedan första gången. Och blev riktigt förtjust. Så efter några år blev det en omläsning. Och jag hade glömt vem mördaren var!
Som att läsa en ny bok. Även nu var jag riktigt förtjust i handlingen och boken lästes om efter ännu några år. Den här gången mindes jag vem som gjort det och behållningen av att se alla pusselbitar falla på plats var stor.
Så bestämde vi att läsa boken i bokcirkeln för några månader sedan. Nu var det säkert runt tio år sedan jag läste den sist. Tror du jag kom ihåg vem mördaren var?
På ett ungefär. Men boken är så listigt uppbyggd att jag inte litade på mig själv. Dock misstänkte jag rätt person.
I Och så var de bara en samlas ett tiotal olika personer på en ö, inbjudna av ett värdpar som inte finns på plats. Men, som i sin frånvaro utpekar varje person i sällskapet för olika hemska brott. Det finns ingen båt eller något annat sätt att ta sig ifrån ön. Isolerade börjar de dö, en i taget. Precis så som i en barnramsa som finns i varje sovrum.
”Tio små negerpojkar åt supé i Rio, en satte i halsen så blev det bara nio…”
Till skillnad från Minnesförlusten tycker jag att Christies bok håller hela vägen. En väl konstruerad mordgåta där upplösningen i alla fall får mig att förundras över Agatha Christies förmåga till kluriga mord. För att inte tala om persongalleriet med alla så olika karaktärer. Visst en del kan nog uppfattas lite stereotypa, men jag gillar dem skarpt. Inte karaktärerna i sig, men hur de skildras.
Och så var de bara en har jag ännu inte läst min sista gång. Den är en riktig favorit bland Christies alla mordgåtor och mysrysliga pusseldeckare.
Har du läst? Vad tyckte du i så fall?
Och så var de bara en – på svenska tidigare Tio små negerpojkar
(originaltitel: Ten Little Niggers, även Ten Little Indians, Ten Little Soldiers och And Then There Were None) är en deckare skriven av Agatha Christie, utgiven 1939 och på svenska 1940. Boken har sålt i omkring 100 miljoner exemplar och är därmed en av världens mest sålda böcker alla kategorier.
I somras lyssnade jag på Billy Summers (2021) en roman av Stephen King. Inledningsvis var jag, bitvis, inte alls imponerad. Först efter ett par, tre timmars lyssning, blev jag fast.
Billy Summers är lejd prickskytt på dryga fyrtio år. Han tänker dra sig tillbaka men får ett sista jobberbjudande. Ett som han inte kan säga nej till. Det kommer göra honom ekonomiskt oberoende resten av livet.
Summers är inte som andra skurkar. Han skjuter bara onda. Bad guys. Och har rykte om sig att vara bäst. Inte bara på att skjuta. Utan även på att försvinna spårlöst.
Nu går det kanske att tro att hela storyn ska handla om hur han förbereder sig inför sin sista skjutning, men den är endast en upptakt för allt som händer sedan. Vad Billy råkar hamna i och vad han känner sig tvingad till då skjutningen inte riktigt faller ut som det var tänkt.
Som vanligt när King skriver får man en väl strukturerad och spännande berättelse. Jag sitter ofta som på nålar även om jag helst velat slippa en del väl ingående beskrivningar. Det tappar fart ibland och det är långt, som vanligt när det kommer till Stephen King. Överlag gillar jag det skarpt. Karaktärerna upplevs trovärdiga, om än att vissa skurkar kan uppfattas lite stereotypa. Jag känner starkt för både Billy och en viss skyddsling han tar under sina vingar.
Jag gillar även meta-nivån som romanen innehåller och tycker den höjer romanen ett snäpp. För, som svepskäl inför att förbereda skjutningen säger Billy att han skriver en roman, och faktiskt börjar han göra det, och skriver om sitt eget liv, ändå tills boken är slut. Ja båda böckerna alltså. Det ger en snygg tvist. Även om jag tyckte att vissa partier om Billys militära bakgrund var lite sega.
Nyfiken? Läs! Att läsa en King-bok är ofta ett nöje, och om inte, så kan vi som skriver lära oss mycket av denna gigant till best-seller-författare. Ingen bortslösad tid så att säga alltså.
Den sista middagen (2022) är Anna E Wahlgrens fjärde bok och likt de föregående en spänningsroman. Det är en lågmäld krypande spänning som smyger sig på utan att ropa bu – tack och lov – utan upplevs mer sofistikerad än så.
I Den sista middagen möts ett gäng vänner. Det är många år sedan de sågs sist och studieåren är lagda bakom dem. Men relationerna och rollerna har inte ändrats. Däremot saknas en. För senast de samlades dog en av dem tragiskt.
Nu, när de ses igen, blir de ställda mot väggen, förhindrade från att lämna middagen där målet är att utröna vem som sist begick ett mord.
Anna E. Wahlgren nystar snyggt upp en historia om ett oväntat dödsfall som blandas med ett märkligt nu, en middag som ger kalla kårar. Samspelet som skildras mellan de egensinniga karaktärerna är bara en del av behållningen av Den sista middagen. Det lågmälda tempot och de oväntade vändningarna är t.ex. ett par andra bitar som tilltalar mig.
Att Den sista middagen bland annat kommer ges ut i USA förvånar mig inte. Den är elegant utan att vara skrytsam. Ett perfekt val i höst när du ska välja en bok att avnjuta i soffan under en filt och med en rykande kopp te bredvid dig. Rekommenderas!
Colleen Hoover är tydligen en av de mest säljande författarna av romaner för vuxna nu i USA (enligt hennes svenska förlag) och spänningsromanen Verity har redan sålts i 3,5 miljoner exemplar över världen. Så, det var ju bara att undersöka om hon är värd hyllningarna eller inte.
Verity (2022) handlar om Lowen, en fattig författare som är rätt nöjd med sitt rätt lågmälda författarskap. Men så får hon chansen att spökskriva en bästsäljande författares tre sista böcker i en serie. Den stora författaren, Verity, har nämligen råkat ut för en svår olycka.
För att lyckas med uppdraget behöver Lowen gå igen alla anteckningar som finns hemma hos författaren och dennes make. En charmerande man som Lowen stöter på, på det mest oväntade sätt, innan uppdraget börjar.
Den bästsäljande författaren ligger svårt sjuk hemma, kan inte prata eller röra sig. Döttrarna har nyligen gått bort i ett par tragiska olyckor och kvar finns bara den femåriga sonen.
Lowen finner dock något inne i arbetsrummet som får henne att förfasas. Istället för att avslöja vad hon får veta håller hon det hemligt samtidigt som underliga saker sker i huset.
Det blir en spännande och otäck läsning. Colleen Hoover kan skriva så att en blir som klistrad vid sidorna. Tycker jag om det? Nej, inte särskilt. Men. Jag förstår mycket väl att folk fastnar. Och hyllar. Själv tycker jag det blir lite billigt att ösa på med såpass mycket intima sexscener som boken innehåller. Och vissa lösningar känns lite enkla, eller ja, jag hade förväntat mig något mer.
Visst är det en bladvändare och visst underhåller Verity väl, för stunden. Och visst överraskar den. Men ändå. Något skaver. Möjligen är det för att jag ser igenom den, ser vilka knappar som går att trycka på för effekt. Och Hoover, hon trycker på dem alla.
Vill du läsa tycker jag absolut du ska göra det. Och om du läst, vad tyckte du i så fall? (Obs undvik spoilers.)
Här har vi två debuter som har slagit knock-out på läsarna. Stina Flodén och Marie H Lundh har i vår kommit med vardera en spänningsroman och en feelgood som läsarna verkligen tagit till sig.
Och jag kan bara instämma. Utan att vara ett dugg förvånad över succén, men ändå överväldigad av vad författarna åstadkommit, har jag läst och tänkt wow, vad bra det är!
Där ser man vikten av att göra ett gott arbete inför att skicka till förlag, och därefter även få ett förlag som tar skrivhantverket och boken på största allvar.
Nu dör vi – Stina Flodén
Stina Flodéns Nu dör vi (2022) är en klockren skildring av när det mest otänkbara händer. En man blir skjuten och dödad i sitt hem, medan fru och barn gömmer sig i badrummet. Därefter nystas en otäck hemlighet upp, väl skildrad utifrån fruns perspektiv. Hon ser oklarheter, sådant som inte stämmer, och blir själv misstänkliggjord. Bara genom att hitta den eller de som begått mordet, kan hon rentvå sig – och hålla en egen mörk bakgrund hemlig.
Nu dör vi är första boken i en serie, Camilla Stenjö-serien. Jag var fast från första sidan och kunde inte sluta läsa. Spänningen byggs upp mycket väl, även om det möjligen går lite fort mot slutet. Karaktärerna är trovärdiga i hur de reagerar på traumat. Och att det finns en bakgrund som mest anas, men som låter läsaren förstå att här har vi en ovanlig kvinna i denna fru och mamma – någon som upplevt och nog även gjort ovanliga saker – bådar gott för fortsatt läsning. Jag vill veta mer! Rekommenderas!
Sarahs lag – Marie H Lundh
I Sarahs lag (2022) följer vi en en ung domare, eller ja, Sarah är under domarutbildning och placeras långt upp i Norrland, mitt i ingenstans. Den lilla orten bjuder på ett gäng härliga personligheter, några hyfsat störande, andra mer lätta att ta till sig.
Sarah finner sig sakta till rätta, och möter någon som kanske kan betyda lite mer för henne. Men detta med kärlek och relationer. Det är inte så enkelt. Och kan man egentligen verkligen finna kärlek, när man inte funnit sig själv?
Sarah har en hel del issues att arbeta med, som ställer till det för henne. Läsaren följer med på en personlig resa med tvära kast, ogenomtänkta beslut och svåra ställningstaganden. Hemligheter kommer till ytan och hade det inte varit för härliga mormor med alla sina klokskaper, kunde det nog blivit lite väl tungt för Sarah som har en tuff bakgrund att hantera. Tur att mormor finns!
Liksom Nu dör vi, ingår Sarahs lag i en serie, Nordmyr-serien. Även om platsen är fiktiv fångar miljön det exotiska norrländska med skoterturer, skidåkning, fjällvistelser, vandring och norrsken, sådant en västkustbo och göteborgare bara drömmer om att uppleva (och snön kan jag avstå). Här har vi alltså ännu en grymt bra och välskriven debut att rekommendera! Läs!
Året har inletts med två ojämna läsningar som både underhållit och engagerat mig. Den ena är en spännande spänningsroman och deckare, medan den andra hör till feelgood och pusseldeckargenren.
Under hökens vingar
Under hökens vingar (2021) är en deckare av Hans Carstensen från Gävle, där även hans huvudperson bor, under en hemlig identitet. Anna Nilsson, nu förskolelärare, jobbade tidigare som hemlig agent inom säkerhetstjänsten.
Anna blev tvungen att gå under jorden efter ett dödligt misstag på jobbet och nu många år senare söks hon för ett uppdrag – att vara nanny för en flicka vars mamma försvunnit i Uppsala. Ledtrådarna kring försvinnandet har ett samband med ett olöst mord på Annas lillasyster, ett mord som skedde i deras tonår. Med hjälp av deras bortgångne fars anteckningar om dådet tar sig Anna an jakten på mördaren samtidigt som hon försöker dölja sin gamla identitet för sin man och deras nästan vuxna barn.
Carstenens roman är rak på sak, inga utsvävningar eller onödiga utvikningar. Det är sparsmakat med detaljer och ofta dialogdrivet. Dialogerna är något styltiga emellanåt, som om alla vore hemliga agenter som spottar ur sig ledtrådar till fallet. Framåtrörelsen är stark och jag hade svårt att lägga bort boken, ville hela tiden veta mer.
Historien överraskar och det är ju alltid positivt. Överlag tycker jag det är en intressant handling, även om det ibland är som om jag missar något. Är det FÖR avskalat och rappt månntro?
Under hökens vingar lämnar en öppning för att man ska kunna följa agent Anna Nilsson i fler fall. Och det, det skulle jag gärna göra. Dessutom hoppas jag att nästa bok kommer vara mer jämn. Rekommenderas!
Mord på Skogstuna herrgård
Redan innan jul började jag läsa Mord på Skogstuna herrgård (2021) en härlig pusseldeckare med en skön självutsedd Miss Marple som snokar runt efter den skyldige. Beatrice är en skön dam med en egen privat gåta att lösa. Något vi kommer få uppnystat i kommande böcker. För Mord på Skogstuna herrgård är bara första boken om de äventyr Beatrice råkar ut för.
I bästa mysiga hergårdsmiljö och under ett julfirande begås mord som Beatrice inte kan låta bli att snoka i. Med vännernas hjälp avslöjar hon en intrikat och något mörk bakgrund kring gården och dess ägare över tid.
Johanna Silvermark debuterar här med sin första bok och mysdeckare, utgiven som ljudbok av förlaget (Lind och co) medan Silvermark sett till att den även finns som som papper och e-bok. Liksom ovan nämnda bok, Under hökens vingar, är Mord på Skogstuna herrgård något ojämn.
Huvudpersonen, Beatrice, är en smart och rolig dam som inte drar sig för att lägga näsan i blöt. En härlig hjältinna med hjärtat på rätt ställe, mån om de sina. Berättelsen är rapp med en stark framåtrörelse. Det går undan och dialogerna driver på historien med raskt tempo. Ibland så raskt att jag inte hänger med. Men jag kan i alla fall bläddra tillbaka. Hur gör ljudbokslyssnaren?
Bortsett från dessa ojämnheter är Beatrice och hennes mordmysterie en frisk fläkt. Jag läser gärna fler böcker om Beatrice och de strapatser hon kommer möta. Rekommenderas!
Så, även ojämna böcker har sin charm och kan engagera. Och att skriva omdömen för böcker som har sina svagheter är alltid svårt. Inte blir det lättare av att jag i det här fallet är lite bekant med båda författarna.
Hans Carstensen är min skrivguru, dvs den kursledare och skrivlärare som lärt mig ungefär allt jag kan om skrivhantverket. Och Johanna Silvermark har jag fått coacha i att utveckla sitt skrivande, som – likt hennes boks handling – gått framåt i rasande fart. (Jag förväntar mig stordåd framöver.)
Så jag önskar båda lycka till, med fortsatt skrivande och kommande bokutgivning och håller tummarna för starkare insats av redaktörerna från förlagen framöver så att böckerna blir helt awesome.
Skriva läsa leva 