Dark Places – ännu en otäck Gillian Flynn roman

Dark Places (2009) handlar om Libby, en ung kvinna och enda överlevande efter att mamman och två systrar dödades en natt i början av januari 1985. Den äldre brodern Ben dömdes till livstids fängelse för det hemska dådet.

Libby är van vid att folk skänker henne pengar, trots att det är 25 år sedan morden skedde. Men andra överlevande är mer behjärtansvärda och pengarna sinar. Hennes bankman råder henne att ta ett jobb. Vilket inte alls passar henne.

Så kontaktas hon av Lyle som vill att hon håller en föreläsning om sin familj för folk som fascineras av hennes öde, liksom andra bisarra familjeöden. Hon ser en chans att casha in. Men inget blir som hon tänkt. Istället sås ett frö till en tanke om att Ben kan vara oskyldig. Och på Lyles uppdrag, mot betalning förstås, börjar hon utreda vad som egentligen hände den där natten när hon var sju år.

Dark Places är otäck. Den berättas ur Libbys perspektiv i ett nu, och mammans och Bens perspektiv 1985. Spänningen byggs upp snyggt utifrån sista dygnet innan morden och det Libby får reda på som vuxen.

En intressant intrig. Rå och stark. Jämfört med Gillian Flynns Sharp Objects, tycker jag den här var starkare berättartekniskt och med karaktärer som var lättare att engagera sig i. De kändes mer äkta.

Handlingen kretsar kring klass, fattigdom och satanism. Det sista temat kan låta märkligt och om jag inte lyssnat på podden Sekter (där just satanismen lyfts) hade jag inte förstått hur oerhört djupt rotad rädslan var för att satanismen skulle påverka de unga i USA på 1980-talet.

Boken finns som film också, med samma namn. Har du sett den? Den är från 2015 med Charlize Theron i huvudrollen. Jag har inte sett filmen och känner mig nöjd med boken. Om du läst boken – eller sett filmen – vad tyckte du i så fall?

(Bild Youtube)

Annons

Minnesförlust och minnesvärda mord

Två böcker som kan verka olika men som har en gemensam nämnare. Isolering och att inget är som det tycks vara.

Här kommer ett inlägg om en klassisk pusseldeckare och en mer modern variant. Ingen pusseldeckare dock, men frågan ”who did it?” är lika aktuell i den. Anna Fredrikssons Minnesförlusten ställer sig nämligen samma fråga som Agatha Christie i Och så var de bara en. Vem gjorde det?

Minnesförlusten – Anna Fredriksson

I Minnesförlusten (2022) har Klara förlorat minnet av vem hon är och vem hon var. Allt praktiskt minns hon dock, som hur världen fungerar och vilka som styr den. Utan familj visar det sig, bortsett från en bror hon visst inte umgås med, har hon endast sin terapeut att förlita sig på. En man hon inte minns, men som går all in i hennes fall och vill skriva en vetenskaplig artikel om henne.

Hon har förlorat minnet i vad som verkar vara en drunkningsolycka och ett försök till mord på henne. I sina efterforskningar hittar hon fler frågor än svar, märkliga beteenden och svek. En plats längs kusten kanske kan ge ledtrådar och väcka minnet till liv och hon och psykologen åker dit. De blir bekanta med ett trevligt par och stannar längre än planerat. Isolerade i skogen, med klippor ner till vattnet, inget internät, ingen mottagning.

Och ja, nu har jag avslöjar nästan hela handlingen. För det är en berättelse som liksom travar på. I första halvan läggs pusselbitar som är riktigt spännande att se läggas. Andra halvan tyckte jag tappade fart. Tappade… trovärdighet.

Minnesförluster fascinerar mig och den biten tycker jag Anna Fredriksson hanterar mycket väl. Men upplösningen känns konstruerad. Lite krystad. Lite forcerad. Ändå, en helt okej spänningsroman.

Och så var de bara en – Agatha Christie

Det här med minne, ja. Jag läste Christies Och så var de bara en för nog drygt tjugo år sedan första gången. Och blev riktigt förtjust. Så efter några år blev det en omläsning. Och jag hade glömt vem mördaren var!

Som att läsa en ny bok. Även nu var jag riktigt förtjust i handlingen och boken lästes om efter ännu några år. Den här gången mindes jag vem som gjort det och behållningen av att se alla pusselbitar falla på plats var stor.

Så bestämde vi att läsa boken i bokcirkeln för några månader sedan. Nu var det säkert runt tio år sedan jag läste den sist. Tror du jag kom ihåg vem mördaren var?

På ett ungefär. Men boken är så listigt uppbyggd att jag inte litade på mig själv. Dock misstänkte jag rätt person.

I Och så var de bara en samlas ett tiotal olika personer på en ö, inbjudna av ett värdpar som inte finns på plats. Men, som i sin frånvaro utpekar varje person i sällskapet för olika hemska brott. Det finns ingen båt eller något annat sätt att ta sig ifrån ön. Isolerade börjar de dö, en i taget. Precis så som i en barnramsa som finns i varje sovrum.

”Tio små negerpojkar åt supé i Rio, en satte i halsen så blev det bara nio…”

Till skillnad från Minnesförlusten tycker jag att Christies bok håller hela vägen. En väl konstruerad mordgåta där upplösningen i alla fall får mig att förundras över Agatha Christies förmåga till kluriga mord. För att inte tala om persongalleriet med alla så olika karaktärer. Visst en del kan nog uppfattas lite stereotypa, men jag gillar dem skarpt. Inte karaktärerna i sig, men hur de skildras.

Och så var de bara en har jag ännu inte läst min sista gång. Den är en riktig favorit bland Christies alla mordgåtor och mysrysliga pusseldeckare.

Har du läst? Vad tyckte du i så fall?

---

Och så var de bara en – på svenska tidigare Tio små negerpojkar

(originaltitel: Ten Little Niggers, även Ten Little Indians, Ten Little Soldiers och And Then There Were None) är en deckare skriven av Agatha Christie, utgiven 1939 och på svenska 1940. Boken har sålt i omkring 100 miljoner exemplar och är därmed en av världens mest sålda böcker alla kategorier.

Källa: Wikipedia

Totalt bortglömd – Christina Lindström

Christina Lindström har gjort det igen. Skrivit en bok som jag älskar. Senast var det Så nära att det bränns en bok för 15 plus. Nu är det Totalt bortglömd (2022) en bok för 9 – 12 år som gör läsningen till mer än ett rent nöje.

Gabriels familj glömmer kvar honom när de ska till oma och opa i Tyskland. Så kan det gå när man är en familj på åtta personer plus en hund. Som tur är blir Beppe, labradoren, kvar med Gabriel.

En hel vecka helt själv alltså. Inte riktigt vad Gabriel önskat. Men granntanten ser till att han får mat och sällskap. Och allt är rätt lugnt. Bortsett från det hemliga brevet han hittar på hundpromenaden. Någon kommer bränna ner skolan om en vecka. Om inte Gabriel följer instruktionerna.

Så Gabriel gör vad han kan. Går ner i skolans läskiga källare, letar efter gömda pengar. Och under äventyret får han en ny vän. Någon som faktiskt vet vad han heter, till skillnad från klasskompisarna. Och han inser att han kanske har vänner som han underskattat. Plus att man ju kan vara vän med åttioåriga tanter. För även de kan känna sig ensamma.

Det är en fin berättelse och Gabriel är en skön kille med en massa humor och stort hjärta. En sådan som kanske försvinner i mängden, när alla andra vill synas och höras – både syskon och klasskompisar – men han är en sådan som håller i längden.

Totalt bortglömd. Rekommenderas!

Tips! Om du inte vill läsa Totalt bortglömd själv, ge den till någon som är i den här mellanåldern i julklapp.

Billy Summers – en Stephen King bok

I somras lyssnade jag på Billy Summers (2021) en roman av Stephen King. Inledningsvis var jag, bitvis, inte alls imponerad. Först efter ett par, tre timmars lyssning, blev jag fast.

Billy Summers är lejd prickskytt på dryga fyrtio år. Han tänker dra sig tillbaka men får ett sista jobberbjudande. Ett som han inte kan säga nej till. Det kommer göra honom ekonomiskt oberoende resten av livet.

Summers är inte som andra skurkar. Han skjuter bara onda. Bad guys. Och har rykte om sig att vara bäst. Inte bara på att skjuta. Utan även på att försvinna spårlöst.

Nu går det kanske att tro att hela storyn ska handla om hur han förbereder sig inför sin sista skjutning, men den är endast en upptakt för allt som händer sedan. Vad Billy råkar hamna i och vad han känner sig tvingad till då skjutningen inte riktigt faller ut som det var tänkt.

Som vanligt när King skriver får man en väl strukturerad och spännande berättelse. Jag sitter ofta som på nålar även om jag helst velat slippa en del väl ingående beskrivningar. Det tappar fart ibland och det är långt, som vanligt när det kommer till Stephen King. Överlag gillar jag det skarpt. Karaktärerna upplevs trovärdiga, om än att vissa skurkar kan uppfattas lite stereotypa. Jag känner starkt för både Billy och en viss skyddsling han tar under sina vingar.

Jag gillar även meta-nivån som romanen innehåller och tycker den höjer romanen ett snäpp. För, som svepskäl inför att förbereda skjutningen säger Billy att han skriver en roman, och faktiskt börjar han göra det, och skriver om sitt eget liv, ändå tills boken är slut. Ja båda böckerna alltså. Det ger en snygg tvist. Även om jag tyckte att vissa partier om Billys militära bakgrund var lite sega.

Nyfiken? Läs! Att läsa en King-bok är ofta ett nöje, och om inte, så kan vi som skriver lära oss mycket av denna gigant till best-seller-författare. Ingen bortslösad tid så att säga alltså.

Den sista middagen – Elegant spänning

Den sista middagen (2022) är Anna E Wahlgrens fjärde bok och likt de föregående en spänningsroman. Det är en lågmäld krypande spänning som smyger sig på utan att ropa bu – tack och lov – utan upplevs mer sofistikerad än så.

I Den sista middagen möts ett gäng vänner. Det är många år sedan de sågs sist och studieåren är lagda bakom dem. Men relationerna och rollerna har inte ändrats. Däremot saknas en. För senast de samlades dog en av dem tragiskt.

Nu, när de ses igen, blir de ställda mot väggen, förhindrade från att lämna middagen där målet är att utröna vem som sist begick ett mord.

Anna E. Wahlgren nystar snyggt upp en historia om ett oväntat dödsfall som blandas med ett märkligt nu, en middag som ger kalla kårar. Samspelet som skildras mellan de egensinniga karaktärerna är bara en del av behållningen av Den sista middagen. Det lågmälda tempot och de oväntade vändningarna är t.ex. ett par andra bitar som tilltalar mig.

Att Den sista middagen bland annat kommer ges ut i USA förvånar mig inte. Den är elegant utan att vara skrytsam. Ett perfekt val i höst när du ska välja en bok att avnjuta i soffan under en filt och med en rykande kopp te bredvid dig. Rekommenderas!

Den oskyldiga bedragerskan

Johan Elfners, Den oskyldiga bedragerskan (2021) är en dråplig och hemsk historia om ett bedrägeri som urartar. Att boken rubriceras som spänningsroman stämmer nog, men jag skulle vilja kategorisera den som svart humor.

Jan har bestämt att ta livet av sig för att gå under jorden och inkassera en rejäl livförsäkring. Han håller dock planen hemlig för frugan som ser sig som en änka som helt plötsligt får mer att leva på än någonsin tidigare. Så att mannen dött, som hon ändå övervägde skilsmässa ifrån, det gör liksom inget.

Men allt som kan gå fel går förstås fel. Och Jan har faktiskt sig själv att skylla.

Som sagt, det är dråpligt och hemskt på samma gång. Och jag gillar det. Bortsett från att redigeringen kunde varit något vassare på sina håll liksom korrekturet.

Det är sällan jag reagerar på dåligt korrektur men när jag uppmärksammar uppemot ett tiotal missar med ord som saknas och felstavningar (bl.a. släkt istället för släckt) då börjar jag tycka att det är rätt illa. Ingen bok går fri från korrekturmissar men jag brukar missa dem. Så det tar tyvärr ner lite av helhetsintrycket.

Men, det är lättsamt och lätt att läsa. En bladvändare att avnjuta i höst i soffan. Rekommenderas.

Och om du läst den, vad tyckte du i så fall?

Så nära att det bränns

Med Så nära att det bränns (2021) kommer Christina Lindström med ännu en briljant ungdomsbok. Den här gången är återigen en ung man i fokus, till skillnad från i Välj mig (2019) och ordningen i hennes böcker för unga känns liksom återställd.

Max är ännu en huvudkaraktär som sätter de unga struliga killarna på kartan. Han går på gymnasiet och studerar flitigt men dras till de snabba kickarna, trots att han lämnat det livet bakom sig. Men ett par tillfälliga möten med det förflutna drar in Max i en händelse som riskerar att vända upp och ner på hela livet.

Mitt i centrala Göteborg följer vi alltså Max. Men även Alice. Alice är osynlig inför föräldrarnas blickar – upptagna som de med egna bekymmer och sin nya vardag efter skilsmässan. Hon kämpar med att inte förlora greppet om sig själv när hon kontrolleras av pojkvännen. Betygen störtdyker och bara vännen ser.

Och just de vuxnas närvaro, liksom frånvaro, bidrar till bokens komplexitet. För även Max föräldrar har sina svårigheter.

Så nära att det bränns blir ännu en Lindströmsk favorit och rekommenderas oavsett om du hör till målgruppen, 15 +, eller har passerat den med råge. Läs!

Förskräckligt otäckt och rysligt

I juli läste jag några skräckhistorier, även så kallade rysare. Otäckt värre. Jag skulle nog inte gärna se dem som film, men att läsa går bra. Det skapar en annan sorts kontroll och distans. Gör det lättare när det blir läskigt.

Det blev två stycken Stephen King, The Outsider och Later, varav Later, som också är hans senaste utgivning, blev läst nu i augusti och den har jag vissa invändningar mot – som du kan läsa om längst ner. Dessutom har jag läst Mats Strandbergs senaste, Konferensen. Även han, likt King, en mästare på skräck och att utforska det omänskliga som kan finnas i oss. Vi börjar med Strandberg.

Konferensen

Handling
Mats Strandbergs Konferensen (2021) handlar om en grupp kollegor från kommunen som ska på konferens och prata om en galleria som ska byggas på mark de tagit över från en bonde. Kollegorna har starka viljor och åsikter, en del har arbetat i kommunen i evigheter och några ett kortare tag. Stämningen är hätsk mellan flera och chefen bidrar inte till att lugna stämningen, ser mest till sig själv och sin ögontjänare till projektledare av galleriabygget.

Konferensgården ligger enskilt och öde, med endast arbetskamraterna, samt de som äger stället, där. Eller nästan. För de få personerna som befinner sig på området råkar snart riktigt illa ut. Någon är ute efter hämnd. Och ingen går säker.

Vad jag tyckte
Den stora behållningen är det pricksäkra persongalleriet. Varje karaktär har sina starka och svaga sidor, en del med fler trevliga egenskaper än andra, men alla med en egen agenda. Jag känner verkligen för flera av dem och hejar på dem när de ska komma undan alla otäckheter. Händelseutvecklingen går i rasande hastighet och det dröjer inte länge innan jag biter på naglarna och nästan blundar inför det som sker – lite jobbigt att läsa då, jag vet, men det är läskigt, riktigt läskigt.

Strandberg har skrivit en härligt otäck rysare, fylld av splatter och smärtsamma scener. Får fortfarande ont när jag tänker på vissa saker som karaktärerna utsätts för. Så, ja, gillar du att bli lite skrämd, och inte har allt för ont av otäckheter, tycker jag absolut att du ska ta dig an Konferensen!

The Outsider

The Outsider (2018) av Stephen King har jag varit nyfiken på ett tag. Nu blev det att jag tog tag i den som ljudbok, uppläsare Will Patton, och jag blev riktigt förtjust.

Handling

Det är en berättelse om en man som begår ett fruktansvärt brott mot en pojke. Trots att flera vittnen såg mannen i närheten av brottsplatsen, befann han sig på samma gång även i en annan stad. Synd bara att polisen, upprörd av det bestialiska sätt pojken dödades på, inte kollade upp detta innan de häktade mannen. För arresteringen görs inför full arena när laget mannen är tränare för har match. Något som präglar de händelser som följer.

Så, hur kom det sig att mannen var på två platser samtidigt? Ja, eftersom det är Stephen King vi har att göra med nystas en historia upp om något som inte är som det ska.

Vad jag tyckte
Det är spännande, intressant och invecklat. Det är även snyggt berättat utifrån de olika karaktärernas perspektiv. Liksom med Strandbergs bok är en stor del av behållningen just karaktärerna och hur de framställs. Lyssningen låg på nära 19 timmar, men tiden flög iväg. Dessutom tyckte jag att uppläsaren gjorde ett riktigt bra jobb, annars skulle jag aldrig ha gett ljudboken en chans.

Nyfiken på The Outsider av King? Då ska du absolut läsa. Rekommenderas!

Later

Den andra Stephen King jag läste nu i slutet av sommaren var Later (2018), och även den valde jag att lyssna på. (Uppläsare Seth Numrich.) Men jag var inte lika imponerad och trots att boken var en tredjedel så lång som The Outsider upplevde jag den som längre.

Handling
Later handlar om Jamie, åtta år, som blir tonåring under berättelsens gång. Han lever med sin mamma som är litterär agent och han har aldrig träffat sin pappa, vet inte ens vem det är. Men Jamie tycker de har det bra, han och mamman. Men så är det det där med att han ser döda människor. Något som kommer att försätta honom i flera märkliga situationer.

Vad jag tyckte
Som sagt, jag var inte lika imponerad av Later. Handlingen faller ut snyggt så att säga, och alla trådar leder liksom till Rom. Men jag tyckte den var fragmentarisk. Och jag undrade ibland varför jag fick ta del av det jag fick ta del av, men det mesta passade in allt eftersom.

Dock.

Jag vågar knappt säga detta, men det gör ju inget att jag uttrycker mig negativt om bestsellerförfattaren Stephen King (som jag beundrar som författare), för det jag säger påverkar liksom inte honom. Men. Jag kunde inte låta bli att tänka när jag lyssnade, att om det här manuset trillat in på ett förlag utan hans namn och istället med någon okänd debutant bakom det, då undrar jag om det blivit antaget.

Hjälp, då var det sagt. Som läsare och lektör har jag höga krav på de böcker som ges ut traditionellt, och ja, jag vet varje bok har sin målgrupp och sina läsare och det jag säger nu är ju lite överdrivet om att Later inte skulle blivit antagen, för jag tycker att Later är bra. Men att det kunde varit bättre, liksom skarpare. Och det är något jag rätt ofta kan tycka om böcker som ges ut traditionellt.

Jag tycker inte att du ska låta bli att läsa Later, för det finns många kvaliteter och det är en annorlunda och intressant historia med en del ironisk humor utifrån berättarperspektivet, den unge Jamie, som på dryga tjugo år berättar om sin uppväxt, vad han upplevt, och vad det inneburit att han kan se döda människor. Jag kan helt klart, trots vissa invändningar, rekommendera Later.

Så, det var en trio otäcka berättelser att som utforskar de monster som finns i, och utanför, oss. Nu när det blir höstmörkt byter jag läsningen mot lite trevligare historier. För det är liksom tryggast att läsa den här sortens otäckheter när det är ljust ute. Eller, vad säger du?

Bokbloggsjerka – Bokkonton med boktips

Då var det dags för bokbloggsjerka, idag en dag senare än vad jag brukar. Jerkan gäller fredag till måndag och Annikas fråga för den här gången lyder: Har du ett konto på Boktipset, Goodreads eller båda? Vilken av dem är bäst och varför?

Jag har Goodreads men använder det sällan. Tycker dock det är roligt med nyhetsbreven och de intervjuer med olika författare som kan läsas där. Annars får jag så otroligt många bra boktips bara genom att läsa bloggar, det räcker mycket långt för mig.

Det andra kontot Boktipset har jag aldrig varit inne på. Som sagt, tycker jag får förslag på böcker ändå 🙂