Med bergens andetag (2024), är Therese Widenfjords debut som romanförfattare. Boken utspelar sig i Appalacherna, i en fattig del av USA, där den vilda naturen kommer att spela en stor roll för de två huvudkaraktärerna, Nick och Ellie.
Nick är fotograf och beger sig till barndomens hem. Pappan ligger för döden, men Nick har inte träffat familjen sedan han bröt upp efter ett bråk som ung. Oväntade händelser leder till att han stöter på Ellie.
Ellie är en något äldre kvinna som har kommit bort sig från sitt boende, och hamnat i skogen. Hon finner sällskap av en luggsliten hundstackare som hon gör allt för att föda, trots att hon knappt förmår att ordna mat till sig själv.
Nick och Ellies vägar korsas och inget blir sig likt igen. För någon av dem.
Therese Widenfjords Med bergens andetag överträffade förväntningarna rejält.Nog för att jag trodde den skulle vara bra, men den överraskade mig.
Det är så roligt att se att den når läsare och hyllas av även de som inte har förmånen att få känna Therese. Vi bor båda i Göteborg och träffades för några år sedan via forumet #skrivhänggöteborg utifrån vilket man umgås med aspirerande författare och författare (när vi började ses var knappt någon utgiven). Jättekul att få vara med när någon lyckas så väl med sin debut.
En del böcker dröjer det länge innan en får till att läsa. Sekten på Dimön (2015) var en sådan. Vet inte i hur många år jag tänkt på den. Och i somras blev den äntligen läst.
Jag har alltid fascinerats av hur sekter kan uppstå och upprätthållas. Hur människor kan utnyttjas och se andra inom gruppen utsättas för repressalier och till och med tortyr. Hur man kan (för)ledas in något som till och med innebär att man dör.
Detta skildrar Mariette Lindstein väl i Sekten på Dimön. Med egna erfarenheter efter tjugofem år inom scientologerna, samt från på deras högkvarter i Kalifornien, har hon god kännedom om hur livet inom en sekt kan vara.
I Sekten på Dimön börjar det rätt lugnt för att stegras. Personerna som lever på gården får se sina rättigheter begränsas alltmer samtidigt som kraven på hur de ska bete sig, och inte bete sig, blir allt högre och omöjliga att uppnå.
Det som inledningsvis lät som en dröm och fantastisk möjlighet för huvudpersonen Sofia förvandlas snart till en mardröm.
Mariette Lindstein skriver med starkt fokus och en god framåtrörelse. Jag sträckläser och vill veta hur det ska gå. Handlingen är fördelad mellan ett nu i Sofias perspektiv, och tidigare händelser som lett fram till sektens uppkomst. Dessa avsnitt återges av en okänd berättare utan samvete och empati. Det bidrar fint till att skapa viss osäkerhet. Vem på gården kan Sofia egentligen lita på, om ens någon?
En invändning jag har, är att det är svårt att föreställa sig den otäcka eskalering av bestraffningar som sker som trovärdig, men tyvärr speglar handlingen en sann verklighet.
Sekten på Dimön är den första boken i serien om Dimön och hittills har sju utkommit. Är du nyfiken? Då tycker jag absolut du ska ge boken en chans. Har du läst denna eller de andra? Vad tyckte du i så fall?
Vad är en sekt?
En sekt är enligt definitionen i Nationalencyklopedin: ”sekt (latin seʹcta ’följe’, ’anhang’, ’sekt’, av seʹquor ’följa’), religiös grupp som markant avviker från den eller de religiösa huvudlinjerna i ett samhälle.Termen används även för att beteckna (mindre) politiska ytterlighetsgrupper …”
Men, en sekt är ju så mycket mer och måste alltså inte vara religiös även om den följer vissa värderingar och brukar strävar mot ett högre syfte (som i vissa sekter avslöjas allteftersom ju högre upp i hierarkin medlemmarna når). En sekt kännetecknas bland annat av:
Egna regler och värderingar
Krav på engagemang
Social kontroll
Auktoritärt ledarskap
Karismatisk ledare
Slutenhet gentemot omvärlden
Skuldbeläggelse och bestraffning av medlemmar som inte uppvisar total hängivenhet och ifrågasätter
Svårigheter att lämna
Vill du veta mer om sekter?
Tycker du att ämnet sekter är intressant? I så fall kanske du lyssnat på podden Sekter. Om inte, kan jag rekommendera den. Där finns allt från nya nyss uppkomna sekter till de som varit etablerade så länge att de av knappt betraktas som en sekt längre.
Ja, du hittar allt från sekter där man väntar på att utomjordingar ska hämta hem en, till otäcka massmord i djungler, satanistiska ritualer och kändisar som spårat ur. Trots det ofta sensationella innehållet är avsnitten inspelade med hänsyn och respekt för ämnet. Sakkunniga experter berättar liksom att fd sektmedlemmar delger sina erfarenheter.
Stöd för att lämna en sekt
Det finns hjälp att få för dig som vill lämna eller har lämnat en sekt.
Hjälpkällan är en politiskt och religiöst obunden organisation som kan stötta dig som behöver det.
Som jag läst den sista tiden. Böcker jag längtat efter och väntat på. Och tre av dem är skrivna av svenska författare. Och är så välskrivna att de var en ren fröjd att ta del av.
Vi börjar med min favorit. En favorit helt enkelt på grund av de humoristiska inslagen. Sedan kommer de två andra utan inbördes ordning. Först ut:
Sarahs val, Marie H Lundh
Marie H Lundhs Sarahs val (2023) är bok två i Nordmyr-trilogin, som inleddes med Sarahs lag. Böckerna kan även läsas fristående. Det är en feelgood eller en relationsroman eller kanske underhållningsroman… Åsikterna går lite isär. Oavsett genren har den ett fint djup som inte är riktigt vanlig i just renodlad feelgood.
I Sarahs val måste Sarah förlika sig med tanken på att kanske lämna kärlek, en ort och en arbetsplats hon kommit att älska. Eller ska hon stanna kvar trots att drömmen om att bli domare i en domstol nog blir omöjlig att uppnå då?
Marie H Lundh är oerhört skicklig på att skildra karaktärer med ett djup och intressanta personligheter. Dialogerna är spot on och som lektör rekommenderar jag böckerna för studier i hantverket. Men även du som inte skriver kan njuta av handlingen och det fina flytet. Rekommenderas!
Släpp mig fri, Stina Flodén
Släpp mig fri (2023) är uppföljaren till Nu dör vi, som ingår i Camilla Stensjö-serien. En spänningsroman och en riktig bladvändare.
Camilla och hennes barn har blivit tvungna att flytta efter händelserna i första boken, då maken dödades med en stark hotbild till följd och med risk för hennes och barnens liv efter att svarta hemligheter uppdagades. Tyvärr går de ännu inte säkra då hämnd ska utkrävas på dem.
Stina Flodén bakar skickligt in en oväntad och ovanlig bakgrund som delvis ligger till grund för familjens situation. I tredje boken hoppas jag på en upplösning och svar på de frågor som väckts nu. Rekommenderas!
I hennes fotspår, Anna E. Wahlgren
I hennes fotspår (2023) var också en efterlängtad bok. Spänningsroman. Precis som Wahlgrens tidigare, senast Den sista middagen, var den utmärkt. Välskriven och berättad i ett behagligt tempo som förde mig framåt i ett stadigt grepp.
I hennes fotspår söker en ung kvinna efter svaret på vad som hände när systern försvann. Är hon verkligen död? Eller försvann hon på eget bevåg? För att få veta börjar hon dejta systerns dåvarande kille, en märklig man med stort kontrollbehov.
Även I hennes fotspår kan jag rekommendera starkt!
Förutom dessa tre har jag läst och lyssnat på ett flertal andra efterlängtade böcker, (plus fått några riktigt bra recensionsexemplar från BTJ) samt påbörjat ett par böcker som tyvärr inte lyckades fånga mig alls.
Vi får se om fler bokomdömen dyker upp här snart eller om något annat inlägg slinker in emellan …
Har du läst någon av dem här ovan? Vad tyckte du i så fall?
Dark Places (2009) handlar om Libby, en ung kvinna och enda överlevande efter att mamman och två systrar dödades en natt i början av januari 1985. Den äldre brodern Ben dömdes till livstids fängelse för det hemska dådet.
Libby är van vid att folk skänker henne pengar, trots att det är 25 år sedan morden skedde. Men andra överlevande är mer behjärtansvärda och pengarna sinar. Hennes bankman råder henne att ta ett jobb. Vilket inte alls passar henne.
Så kontaktas hon av Lyle som vill att hon håller en föreläsning om sin familj för folk som fascineras av hennes öde, liksom andra bisarra familjeöden. Hon ser en chans att casha in. Men inget blir som hon tänkt. Istället sås ett frö till en tanke om att Ben kan vara oskyldig. Och på Lyles uppdrag, mot betalning förstås, börjar hon utreda vad som egentligen hände den där natten när hon var sju år.
Dark Places är otäck. Den berättas ur Libbys perspektiv i ett nu, och mammans och Bens perspektiv 1985. Spänningen byggs upp snyggt utifrån sista dygnet innan morden och det Libby får reda på som vuxen.
En intressant intrig. Rå och stark. Jämfört med Gillian Flynns Sharp Objects, tycker jag den här var starkare berättartekniskt och med karaktärer som var lättare att engagera sig i. De kändes mer äkta.
Handlingen kretsar kring klass, fattigdom och satanism. Det sista temat kan låta märkligt och om jag inte lyssnat på podden Sekter (där just satanismen lyfts) hade jag inte förstått hur oerhört djupt rotad rädslan var för att satanismen skulle påverka de unga i USA på 1980-talet.
Boken finns som film också, med samma namn. Har du sett den? Den är från 2015 med Charlize Theron i huvudrollen. Jag har inte sett filmen och känner mig nöjd med boken. Om du läst boken – eller sett filmen – vad tyckte du i så fall?
Två böcker som kan verka olika men som har en gemensam nämnare. Isolering och att inget är som det tycks vara.
Här kommer ett inlägg om en klassisk pusseldeckare och en mer modern variant. Ingen pusseldeckare dock, men frågan ”who did it?” är lika aktuell i den. Anna Fredrikssons Minnesförlusten ställer sig nämligen samma fråga som Agatha Christie i Och så var de bara en. Vem gjorde det?
Minnesförlusten – Anna Fredriksson
I Minnesförlusten (2022) har Klara förlorat minnet av vem hon är och vem hon var. Allt praktiskt minns hon dock, som hur världen fungerar och vilka som styr den. Utan familj visar det sig, bortsett från en bror hon visst inte umgås med, har hon endast sin terapeut att förlita sig på. En man hon inte minns, men som går all in i hennes fall och vill skriva en vetenskaplig artikel om henne.
Hon har förlorat minnet i vad som verkar vara en drunkningsolycka och ett försök till mord på henne. I sina efterforskningar hittar hon fler frågor än svar, märkliga beteenden och svek. En plats längs kusten kanske kan ge ledtrådar och väcka minnet till liv och hon och psykologen åker dit. De blir bekanta med ett trevligt par och stannar längre än planerat. Isolerade i skogen, med klippor ner till vattnet, inget internät, ingen mottagning.
Och ja, nu har jag avslöjar nästan hela handlingen. För det är en berättelse som liksom travar på. I första halvan läggs pusselbitar som är riktigt spännande att se läggas. Andra halvan tyckte jag tappade fart. Tappade… trovärdighet.
Minnesförluster fascinerar mig och den biten tycker jag Anna Fredriksson hanterar mycket väl. Men upplösningen känns konstruerad. Lite krystad. Lite forcerad. Ändå, en helt okej spänningsroman.
Och så var de bara en – Agatha Christie
Det här med minne, ja. Jag läste Christies Och så var de bara en för nog drygt tjugo år sedan första gången. Och blev riktigt förtjust. Så efter några år blev det en omläsning. Och jag hade glömt vem mördaren var!
Som att läsa en ny bok. Även nu var jag riktigt förtjust i handlingen och boken lästes om efter ännu några år. Den här gången mindes jag vem som gjort det och behållningen av att se alla pusselbitar falla på plats var stor.
Så bestämde vi att läsa boken i bokcirkeln för några månader sedan. Nu var det säkert runt tio år sedan jag läste den sist. Tror du jag kom ihåg vem mördaren var?
På ett ungefär. Men boken är så listigt uppbyggd att jag inte litade på mig själv. Dock misstänkte jag rätt person.
I Och så var de bara en samlas ett tiotal olika personer på en ö, inbjudna av ett värdpar som inte finns på plats. Men, som i sin frånvaro utpekar varje person i sällskapet för olika hemska brott. Det finns ingen båt eller något annat sätt att ta sig ifrån ön. Isolerade börjar de dö, en i taget. Precis så som i en barnramsa som finns i varje sovrum.
”Tio små negerpojkar åt supé i Rio, en satte i halsen så blev det bara nio…”
Till skillnad från Minnesförlusten tycker jag att Christies bok håller hela vägen. En väl konstruerad mordgåta där upplösningen i alla fall får mig att förundras över Agatha Christies förmåga till kluriga mord. För att inte tala om persongalleriet med alla så olika karaktärer. Visst en del kan nog uppfattas lite stereotypa, men jag gillar dem skarpt. Inte karaktärerna i sig, men hur de skildras.
Och så var de bara en har jag ännu inte läst min sista gång. Den är en riktig favorit bland Christies alla mordgåtor och mysrysliga pusseldeckare.
Har du läst? Vad tyckte du i så fall?
Och så var de bara en – på svenska tidigare Tio små negerpojkar
(originaltitel: Ten Little Niggers, även Ten Little Indians, Ten Little Soldiers och And Then There Were None) är en deckare skriven av Agatha Christie, utgiven 1939 och på svenska 1940. Boken har sålt i omkring 100 miljoner exemplar och är därmed en av världens mest sålda böcker alla kategorier.
Christina Lindström har gjort det igen. Skrivit en bok som jag älskar. Senast var det Så nära att det bränns en bok för 15 plus. Nu är det Totalt bortglömd (2022) en bok för 9 – 12 år som gör läsningen till mer än ett rent nöje.
Gabriels familj glömmer kvar honom när de ska till oma och opa i Tyskland. Så kan det gå när man är en familj på åtta personer plus en hund. Som tur är blir Beppe, labradoren, kvar med Gabriel.
En hel vecka helt själv alltså. Inte riktigt vad Gabriel önskat. Men granntanten ser till att han får mat och sällskap. Och allt är rätt lugnt. Bortsett från det hemliga brevet han hittar på hundpromenaden. Någon kommer bränna ner skolan om en vecka. Om inte Gabriel följer instruktionerna.
Så Gabriel gör vad han kan. Går ner i skolans läskiga källare, letar efter gömda pengar. Och under äventyret får han en ny vän. Någon som faktiskt vet vad han heter, till skillnad från klasskompisarna. Och han inser att han kanske har vänner som han underskattat. Plus att man ju kan vara vän med åttioåriga tanter. För även de kan känna sig ensamma.
Det är en fin berättelse och Gabriel är en skön kille med en massa humor och stort hjärta. En sådan som kanske försvinner i mängden, när alla andra vill synas och höras – både syskon och klasskompisar – men han är en sådan som håller i längden.
Totalt bortglömd. Rekommenderas!
Tips! Om du inte vill läsa Totalt bortglömd själv, ge den till någon som är i den här mellanåldern i julklapp.
I somras lyssnade jag på Billy Summers (2021) en roman av Stephen King. Inledningsvis var jag, bitvis, inte alls imponerad. Först efter ett par, tre timmars lyssning, blev jag fast.
Billy Summers är lejd prickskytt på dryga fyrtio år. Han tänker dra sig tillbaka men får ett sista jobberbjudande. Ett som han inte kan säga nej till. Det kommer göra honom ekonomiskt oberoende resten av livet.
Summers är inte som andra skurkar. Han skjuter bara onda. Bad guys. Och har rykte om sig att vara bäst. Inte bara på att skjuta. Utan även på att försvinna spårlöst.
Nu går det kanske att tro att hela storyn ska handla om hur han förbereder sig inför sin sista skjutning, men den är endast en upptakt för allt som händer sedan. Vad Billy råkar hamna i och vad han känner sig tvingad till då skjutningen inte riktigt faller ut som det var tänkt.
Som vanligt när King skriver får man en väl strukturerad och spännande berättelse. Jag sitter ofta som på nålar även om jag helst velat slippa en del väl ingående beskrivningar. Det tappar fart ibland och det är långt, som vanligt när det kommer till Stephen King. Överlag gillar jag det skarpt. Karaktärerna upplevs trovärdiga, om än att vissa skurkar kan uppfattas lite stereotypa. Jag känner starkt för både Billy och en viss skyddsling han tar under sina vingar.
Jag gillar även meta-nivån som romanen innehåller och tycker den höjer romanen ett snäpp. För, som svepskäl inför att förbereda skjutningen säger Billy att han skriver en roman, och faktiskt börjar han göra det, och skriver om sitt eget liv, ändå tills boken är slut. Ja båda böckerna alltså. Det ger en snygg tvist. Även om jag tyckte att vissa partier om Billys militära bakgrund var lite sega.
Nyfiken? Läs! Att läsa en King-bok är ofta ett nöje, och om inte, så kan vi som skriver lära oss mycket av denna gigant till best-seller-författare. Ingen bortslösad tid så att säga alltså.
Den sista middagen (2022) är Anna E Wahlgrens fjärde bok och likt de föregående en spänningsroman. Det är en lågmäld krypande spänning som smyger sig på utan att ropa bu – tack och lov – utan upplevs mer sofistikerad än så.
I Den sista middagen möts ett gäng vänner. Det är många år sedan de sågs sist och studieåren är lagda bakom dem. Men relationerna och rollerna har inte ändrats. Däremot saknas en. För senast de samlades dog en av dem tragiskt.
Nu, när de ses igen, blir de ställda mot väggen, förhindrade från att lämna middagen där målet är att utröna vem som sist begick ett mord.
Anna E. Wahlgren nystar snyggt upp en historia om ett oväntat dödsfall som blandas med ett märkligt nu, en middag som ger kalla kårar. Samspelet som skildras mellan de egensinniga karaktärerna är bara en del av behållningen av Den sista middagen. Det lågmälda tempot och de oväntade vändningarna är t.ex. ett par andra bitar som tilltalar mig.
Att Den sista middagen bland annat kommer ges ut i USA förvånar mig inte. Den är elegant utan att vara skrytsam. Ett perfekt val i höst när du ska välja en bok att avnjuta i soffan under en filt och med en rykande kopp te bredvid dig. Rekommenderas!
Johan Elfners, Den oskyldiga bedragerskan (2021) är en dråplig och hemsk historia om ett bedrägeri som urartar. Att boken rubriceras som spänningsroman stämmer nog, men jag skulle vilja kategorisera den som svart humor.
Jan har bestämt att ta livet av sig för att gå under jorden och inkassera en rejäl livförsäkring. Han håller dock planen hemlig för frugan som ser sig som en änka som helt plötsligt får mer att leva på än någonsin tidigare. Så att mannen dött, som hon ändå övervägde skilsmässa ifrån, det gör liksom inget.
Men allt som kan gå fel går förstås fel. Och Jan har faktiskt sig själv att skylla.
Som sagt, det är dråpligt och hemskt på samma gång. Och jag gillar det. Bortsett från att redigeringen kunde varit något vassare på sina håll liksom korrekturet.
Det är sällan jag reagerar på dåligt korrektur men när jag uppmärksammar uppemot ett tiotal missar med ord som saknas och felstavningar (bl.a. släkt istället för släckt) då börjar jag tycka att det är rätt illa. Ingen bok går fri från korrekturmissar men jag brukar missa dem. Så det tar tyvärr ner lite av helhetsintrycket.
Men, det är lättsamt och lätt att läsa. En bladvändare att avnjuta i höst i soffan. Rekommenderas.
Med Så nära att det bränns (2021) kommer Christina Lindström med ännu en briljant ungdomsbok. Den här gången är återigen en ung man i fokus, till skillnad från i Välj mig (2019) och ordningen i hennes böcker för unga känns liksom återställd.
Max är ännu en huvudkaraktär som sätter de unga struliga killarna på kartan. Han går på gymnasiet och studerar flitigt men dras till de snabba kickarna, trots att han lämnat det livet bakom sig. Men ett par tillfälliga möten med det förflutna drar in Max i en händelse som riskerar att vända upp och ner på hela livet.
Mitt i centrala Göteborg följer vi alltså Max. Men även Alice. Alice är osynlig inför föräldrarnas blickar – upptagna som de med egna bekymmer och sin nya vardag efter skilsmässan. Hon kämpar med att inte förlora greppet om sig själv när hon kontrolleras av pojkvännen. Betygen störtdyker och bara vännen ser.
Och just de vuxnas närvaro, liksom frånvaro, bidrar till bokens komplexitet. För även Max föräldrar har sina svårigheter.
Så nära att det bränns blir ännu en Lindströmsk favorit och rekommenderas oavsett om du hör till målgruppen, 15 +, eller har passerat den med råge. Läs!
Skriva läsa leva 