Böcker

Svindlande höjder – Emily Brontë

Svindlande höjderVad brukar man veta om Svindlande höjder? Jo, att det är en klassisk kärlekshistoria och att mannen ifråga heter Heathcliff. Vad mer? Starka känslor… Att den utspelas på 1800-talet (utgiven 1847). Det var vad jag kände till och visst stämmer det. Det jag inte kände till var hur galna alla karaktärer är, eller hur mörk romanen är. Utan att avslöja för mycket av handlingen vill jag varna för en liten risk för spoilers. Bara så du vet.

Handling
Catherine och Heathcliff är bara barn när de lär känna varandra då Catherines far tar sig an lille Heathcliff som han finner ensam i världen. Heathcliff är en bångstyrig pojke, älskad av Catherine och hennes far, men avskydd av sin fosterbror och alla andra. Inte heller anstränger han sig för att bli omtyckt. Catherine gifter sig med en grannpojke, som självklart också hatar Heathcliff, en ömsesidig känsla förstås. Catherine och Heatcliff skiljs åt men gör vad de kan för att fortsätta ses.

Som ni förstår är det som upplagt för elände och det kommer. Värsta tänkbara elände som inte ens döden kan mäta sig med. Heathcliff själv kallas för den onde. Andra karaktärer ligger inte långt efter. Verkligen inte.

Min reflektion
Svindlande höjder beskrivs på baksidan av omslaget som en passionerad och uppslitande kärlekshistoria och det stämmer. Det var bara det att jag trodde att det skulle vara en sansat passionerad och uppslitande berättelse, i stil med Jane Austen eller systern Charlotte Brontës Jane Eyre. Svindlande höjder är galen, hysterisk och väldigt gotisk med inslag av gengångare, mörka hedar och gamla kyrkogårdar med förfallna kyrkor som sätter tonen för det absurda. Karaktärerna är från vettet, minst sagt, och beter sig som om de vore besatta.

Alla är dock inte lika galna. Boken är uppbyggd av två berättarröster och de kan väl anses sansade. (Att böcker vid den här tiden skrevs med flera berättarröster, som en sorts lager på lager-teknik, var inte helt ovanlig t.ex. Dracula och Frankensteins monster…).

Så vad tyckte jag om Svindlande höjder? Boken tog visserligen tid att läsa, men det var mitt fel. Jag gick ut hårt och läste halva på en dag, sedan tappade jag fart. Men jag gillade den. Jag gillar det galna, det passionerat hysteriska och det irrationella. Catherine och Heathcliffs beteende är helt uppåt väggarna men rätt befriande. Heathcliff, som utövar psykiskt och fysiskt våld på sin omgivning, går runt som en romersk tyrann på sina hårt tillkämpade ägor till synes helt nöjd med att plåga livet ur sina medmänniskor. Allt han vill är att återförenas med sin älskade och han bryr sig inte om att det är omöjligt. Just omöjligheten i att göra som man vill, som man och som kvinna (om man inte är galen) säger en del om hur det kunde vara då och kanske var detta något som Emily Brontë ville lyfta med sin roman?

Oförberedd på att Svindlande höjder skulle ha en sådan våldsam intrig, tog romanen mig lite på sängen. Det hade varit skönt att veta hur hysterisk berättelsen är. Så om du orkat läsa mina tankar, och visste lika mycket/lite om boken som jag förut, ja då vet du vad du har att vänta nu. Fortfarande intresserad? Då kan jag verkligen rekommendera Emily Brontës klassiker.

 

Annonser

7 reaktioner till “Svindlande höjder – Emily Brontë”

  1. Det är nästan så jag blir frestad att låna och läsa den. 😀
    Och då är såna här ”1800-tals-böcker” INTE min grej alls. Inte som film heller.

        1. Med tanke på hur mycket böcker det finns, så vore det rätt onödigt att lägga tid på sånt som är dåligt eller ointressant. Smaken är ju olika.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.