Jag har drabbats av redigerarmotstånd. Det tar sig uttryck i att jag undviker att redigera och att jag inte redigerar så bra som jag borde. Om någon mening inte känns helt hundra, nöjer jag mig med att den bara känns 80, ja kanske 90, procent bra. Det räcker inte. Jag borde göra varje liten redigerardel till hundra.
Delvis är jag trött på manuset. Jag är trött på mina ord och jag är trött på att ändra, ändra och ändra. Det är inga stora saker jag ändrar. Justerar meningar, flyttar något stycke. Tar bort eller lägger till något litet. Det stora jobbet är redan gjort. Jag befinner mig i finliret.
Att få ord på redigerarmotståndet hjälper lite. T.ex. skrev Skriviver om detta häromdagen och använde ett målande uttryck som hon fått från en interjvu (plus att hon hänvisar hon till intervjun med Christina Ljungqvist – om du vill läsa mer). Detta uttryck beskriver bra vad som kan hända när man skriver och när man redigerar. Man ”latar ur”, det vill säga att även om man vet att något inte är tillräckligt bra gör man inte det bästa av det, fastän man troligen är en person som hela tiden eftersträvar att allt ska vara tipptopp, men så händer något. En tanke att det kanske inte märks, fastän en röst hojtar till en att det gör det ju. Om jag inte är nöjd med allt, kommer det upptäckas. Det som kan bli bättre ska förbättras, gäller bara att inte ”lata ur”.
Jag vet vad som krävs. Dags att ta tag i det och inte släta över, låtsas som att det funkar ändå. Det är hög tid att jag gör det jag brukar göra när jag skriver. Sträva efter bästa resultat. Då kanske den gnagande känslan av att det jag skriver inte duger också minskar lite. Jag håller tummarna.
Skriva läsa leva 
När jag känner så, så brukar det hjälpa för mig att börja redigera nån annanstans i manuset. Ofta får jag sånt motstånd när jag börjar från början så nu har jag flera gånger redigerat sista kapitlet och sen näst sista kapitlet och framåt istället. Kanske funkar detta för fler än mig 🙂
Det är ett bra alternativ, för vissa partier har blivit bättre redigerade än andra eftersom orken/noggrannheten gått lite upp och ner. Också bra när jag inte sitter för långa pass, för det skapar också trötthet (slarv) att sitta för länge. Men bakifrån har jag inte redigerat så det ska jag absolut testa 🙂