På wikipedia står det att Siddhartha är en allegorisk roman, dvs metaforisk (om du liksom jag tycker allegorisk är ett svårt ord) och nog står den för så mycket mer än bara sin berättelse.
Handling
Siddhartha är en ung man som lämnar hemmet för att finna sin egen väg. Han vill inte bli brahman som sin far, utan väljer att leva i ett asketiskt brödraskap där han lär sig övervinna hunger och lidanden. Därefter kommer han att leva ett liv i överflöd tills han överger även detta och återgår till ett enklare liv. En dag får han reda på att han har en son och deras relation blir inte alls som han hoppas.
Reflektion
Jag brukar inte tycka om den här sortens böcker som handlar om något som egentligen betyder något annat, men i det här fallet föll jag pladask. Hermann Hesse fick Siddhartha publicerad 1922 och att boken är nära 100 år märks inte alls. Den kunde lika gärna utspelas i dagens Indien.
Siddhartha är en bok som utgår från ett filosofiskt funderande om vår plats på jorden och vårt uppdrag. Meningen med livet… men utan att jag som läsare får det upptryckt i ansiktet. Om inte Siddhartha varit en bok som valts i bokcirkeln skulle jag inte läst den. Nu är jag glad för att valet föll på den. Med ett lättläst språk, med rätt få sidor, och med en fin berättelse om hur Siddhartha eftersträvar ett annat liv än det hans far tänkt honom, blev det en bok att njuta av. Livet går sin gilla gång liksom. Vi gör vad vi kan för att må bra, ibland är det svårt att veta själv vad som är gott för en, och stanna upp och lyssna till sin inre röst – eller vem man nu lyssnar till – för vägledning kan vara svårt. Ungefär så tolkade jag Siddhartha. Någon annan kan säkert tolka den annorlunda. Rekommenderas!
Skriva läsa leva 