Sedan augusti när kursen började, har jag fått respons på detaljnivå. Man kan även välja mer övergripande kommentarer men eftersom min text är ”färdig” tjänar jag mer på detaljrika kommentarer. Och feedbacken klickar liksom fint på plats. Jag är oftast snabbt med på vad som menas och kan justera rätt lätt.
Det roliga blir dock när jag skriver nytt och redigerar mer kraftigt i texten. Då kan jag bli förvirrad, och det blir överarbetat. Med relativt korta deadlines till inlämningarna kan det innebära att jag inte hinner se över texten så väl innan jag skickar. Så när den kommer tillbaka kan responsen röra sådant jag förmodligen sett om jag t.ex. skrivit ut och lagt pappren intill varann. Överskådlighet kan nämligen göra susen.
Men visst har jag lärt mig jättemycket redan. Jag märker att jag tittar på min text på ett nytt sätt. Jag har den tidigare responsen i bakhuvudet, det vi gått igenom på lektionerna liksom det vi pratat om i våra skrivgrupper. Ibland förstår jag direkt att något bör ändras och hur. Ibland gör jag det inte. Begriper hur. Men då kan en diskussion på en träff eller i nätklassrummet få det att lossna.
Himla bra att det finns hjälp att få. Kunniga testläsare, kursdeltagare, lektörer osv. Våra böcker kan bli sina allra bästa versioner med deras stöd. Och inte bara vara hemsnickrade. Något en visserligen kan vara stolt över det med, men jag, jag vill gå steget längre. Jag vill att det jag till sist ger ut ska vara det bästa jag ger ut då.
Ja, jag säger då. För jag hoppas att skrivandet blir lättare med mer erfarenhet. Och att det jag ger ut blir bättre. Men på något sätt måste en ju börja. Och jag börjar så här.
Skriva läsa leva 
Så spännande med kurs! Och när Skuggvinter skulle ut tänkte jag precis som du; Att det var den bästa versionen som skulle ut! Jag kan aldrig nog påpeka att du och jag gjorde största jobbet med den slutliga redigeringen! Resultat; en typ 100 sidor kortare bok. (Helt otroligt). Men även lektören fick gå igenom flera rundor, jag lade högst medvetet extra pengar på det, för jag tyckte att det var så VIKTIGT. Kommer ihåg hur ögonen blödde när jag korrläste som tusan, men också hur euforisk jag blev när jag hittade fel, och rättade till dem. Allt från logiska luckor till grammatiska fel. Det ska ju bli en produkt som läsaren köper, och även om hen inte tycker om boken ska den inte vara full av slarviga fel. Med facit i hand är jag nöjd, och det är så skönt!
Ja du tänkte och gjorde ju så rätt som verkligen lade ner så mycket jobb för att få till en bok att vara stolt över. Som du säger, läsare ska ogilla ens bok av andra skäl än att den ogenomarbetad. För det kan man ju alltid göra bättre. Och jag gillar att se att manuset hela tiden blir bättre. Även om det allt ibland är aningens tålamodsprövande. Jag får tänka som du på hur viktigt det är. Och hur nöjd jag kommer bli. 🙂
Vad intressant att läsa, både ditt inlägg och sedan Louise B:s och dina kommentar.
Det måste kännas som om det här är det bästa jag kan.
Hur ofta träffas ni irl resp har möten på nätet? Vår kurs är på sex heldagar utspridda på en hel termin, tycker att det är ganska lagom.
Ja, just nu är det här det bästa jag kan. Och det är bättre än det jag kunde för två år sedan. Jag gillar att kunna se att det sker en utveckling hela tiden. På så vis har de två senaste utbildningarna eller kurserna varit till otroligt stor hjälp. Nu tänker jag speciellt på läsåret 16/17 (till skrivpedagog) och kursen jag går nu.
Manusskrivarkursen har tre träffar per termin, dvs tre heldagar. De dagarna går otroligt fort och har gett så mycket tillbaka. Även om jag gärna sluppit resa så långt för dem. (Göteborg, Gävle tar sin lilla stund att ta sig mellan, så sist sov jag en natt i Sthlm och då kändes det lite lättare med resandet. 🙂 )