Att räkna kreativt skrivande som aldrig kommer nå läsare tar emot ibland. Det är som om det inte gills. Känner du igen dig? Kanske jag får utveckla det en aning …
Jag har till exempel tre potentiella manus som jag kan skriva och utveckla just nu. Först på tur står spänningsromanen. (De andra två är en fantasy för 15 plus och en ungdomsbok för 15 plus. Min YA med dystopisk touch vilar nu.) Alltså borde jag skriva på min spänningsroman. Den som jag kommit en fjärdedel in i.
Men. Istället lockar en sorts fulskrivande. Det vill säga ett skrivande helt fritt från ett manus som jag planerar att skicka till förlag.
Mitt fulskrivande består av rent nöjesskrivande. Jag lyckas visserligen följa både dramaturgi och hantverkets alla regler inser jag när jag läser igenom det – antar att det är snudd på oundvikligt eftersom det numer sitter typ i ryggmärgen. Handlingen lånar friskt från en gammal favoritserie, men jag vänder på rollerna. Gör hjälten sårbar och till ett offer. Leker med tänk-om-scenariot och skriver bara för att det är roligt. Inte för att prestera.
Ändå. Trots att jag har flow och får ner över 8000 ord på ett par dagar, är det som om det inte räknas.
Bara skrivpasset, där jag ägnade mig åt just spänningsromanen och fick ner nästan 2000 ord, känns som på riktigt.
Är du med på vad jag menar? Jag säger alltid till dem jag coachar att allt skrivande räknas. Även det som aldrig kommer nå läsare. Allt skrivande lär vi oss något av.
Möjligen är det där skon klämmer. För att jag skriver utan att bearbeta texten. Utan tanke på hur den egentligen blir och uppfattas. Som om det skrivna skulle vara utan faktisk mening. Det är ju bara mitt.
Så. Om det är en tankevurpa … Ja, en sorts fråga om inställning, då måste jag börja tänka annorlunda. Och betrakta mitt fulskrivande som lika viktigt som det jag skriver för mina ”riktiga” manus.
Eller vad säger du? Har du råkat ut för samma tankemönster? Tips för att ta sig ur det i så fall? Eller är det bara skönt att höra att du inte är ensam, och att det i sig är till hjälp?
Skriva läsa leva 
Jo jag förstår vad du menar, men som du säger, det är nog en tankevurpa. Visst räknas det, men måste man tänka på det så då? Kan du inte bara tänka på det som fritid, avkoppling eller vad vill? Inte känner man samma behov av att kategorisera och validera sina andra nöjen, som Bio, badande eller resor? Typ det här var mer värt för jag åkte till en historiskt/kulturellt mer intressant plats, eller det var finare väder eller en mer prestigefylld film? Utan där är det mer vad man fick ut av det som räknas. Jag skulle nog försöka tänka på det så istället. Varför hålla på och stressa över skrivandet på det viset? Som att man hela tiden måste kategorisera det på något sätt som finare, mer värt, eller inte? Istället för att betrakta det som avkoppling eller nöje. 🙂
Ja, det är klart att det går att se som en hobby eller aktivitet. Lite som bad, fika på café eller så. Förr, innan författarambitionerna slog till var ju allt skrivande nöjesskrivande.
Tack och lov är jag rätt … chill, ändå över skrivandet. Känner sällan måsten eller borden eller att det inte är tillräckligt eller så.😊
Intressant. Nu för tiden skriver jag nästan bara ”manus”. Men när jag glömmer bort att jag skriver för potentiella läsare känner jag å andra sidan störst skrivarglädje.
Precis. Jag har i flera år ägnat mig åt seriöst manusskrivande, och visst kan det vara roligt och givande men inte alls med samma lustfyllda känsla som nu, med det här ”icke-skrivandet” där läsaren inte alls finns med i något scenario.😊