Frida Skybäcks Bokhandeln på Riverside Drive (2018) har funnits i bokhyllan i många år. Och äntligen, fick jag feeling och valde den. Och vilken tur. För den var ju riktigt härlig.
Charlotte, ung kvinna, ärver en bokhandel i London. Av en moster hon aldrig träffat. Bokhandelns ekonomi är körd i botten och Charlotte vet inte vad hon ska göra. Satsa eller sälja?
Charlotte är ensam i världen, respekterad ägare av ett skönhetsföretag, men har förlorat sin älskade man och sin mor. Vilsen tar hon sig än mosterns röra och bokhandelns personal. Och en mörk familjehemlighet uppdagas.
Handlingen rör sig mellan Charlottes nutid och hennes mosters och mors dåtid, när de kom till London efter gymnasiet i början på 80-talet. Som det ofta är i feelgood-romaner finns trevliga unga män som de kvinnliga huvudpersonerna kan förälska sig i, liksom att boken innehåller en del färgstarka karaktärer.
Det som bland annat lyfter den här välskrivna feelgood-romanen är ett flertal sidohandlingar som nystas in fint och fördjupar huvudhandlingen.
Men bokhandeln alltså. Den var inte vad jag föreställde mig. För. Den är enorm. Det får en veta mot slutet. Den rymmer över tvåhundra (!) personer.
Jag trodde den var rätt normalstor … Så som privatägda bokhandlar kan vara. Men den mysiga, lite ovanligt sorterade och gemytliga bokhandeln är alltså gigantisk. Det förstod jag inte alls förrän den – av en mycket bra och kul anledning – helt plötsligt rymde ett folkhav. Och något av bokhandelns charm försvann.
Har du läst Bokhandeln på Riverside Drive?
Vad tyckte du i så fall?
Skriva läsa leva 