Vad mycket roligt en har för sig när en skriver. Eftersom det här manuset varit ett projekt som pågått rätt länge med olika perioder av mycket eller lite skrivande av olika anledningar upptäcker jag nu att jag velat väldans mycket mellan de/dem och dom i talspråket.
Det kommer få bli en sådan där sök-ersätt-funktion på detta. Och jag har bestämt mig för att genomgående använda de/dem. Inget himla talspråkligt dom här inte. Jag klarar inte av den övergången. För jag är en de/dem-människa egentligen.
Men någon gång, någonstans under det gångna gamla skrivandet, måste jag fått för mig att det skulle vara lite mer vardagligt språk i just dialogerna. Som om jag lyckats upprätthålla ett genomgående dom. Nej. Jag har i samma mening blandat både och. Helt utan att märka det förrän nu, vid genomläsning typ hundra.
Som sagt, vad mycket märkligheter en kan syssla med när en skriver. Jag bävar för att jag ska upptäcka ännu fler sådana här knasigheter. Som om de inte räckt med alla jag upptäckt hittills liksom. Som tur är, är jag ju inte ensam om detta. Eller vad säger ni? 😉
Skriva läsa leva 
I Limboserien har jag blandat med talspråk i dialogerna, dock inte skrivit dom. Jag har också lite svårt för just det ordet, även om man ju faktiskt uttalar både de och dem som dom när man pratar 🙂
Om jag konsekvent klarat att skriva dom i dialogerna hade jag satsat på det men av någon anledning får jag bara inte till det. Annars går det bra att hålla dialogerna lite mer talspråkliga. Knasigt 😊
Jag vill ha de/dem. Alltid. Har aldrig skrivit dom. Någonsin. Varken i mitt manus, mail eller ens i sms. Jag är nästan lite väl korrekt ibland. Sådär så att jag får gå tillbaka och redigera ett mail för att det inte ska låta alltför torrt!
Å andra sidan är det inte så att jag vill lyncha de som skriver dom. Bara man gör det på ett snyggt sätt 🙂
Jag kan också vara lite väl de/dem- fixerad och försöker skriva dom i olika sammanhang för att mjuka upp. Går sådär. 😉
Jag använder alltid de/dem, men kan läsa en roman med ”dom” i utan att störa mig på det. Enda gången det varit jobbigt var när uppläsare i ljudbok sa ”dem” men uttalade ”de” som ”di”, fast hen inte pratade någon som helst dialekt i övrigt.
Ibland när jag skriver och är riktigt trött använder jag ”de” även när det borde vara ”dem”. Får sedan panik vid genomläsning och måste använda sökfunktionen på vartenda de/dem i hela texten och kontrollera att det är rätt. Lite maniskt sådär 🙂
Jag kan också läsa dom i romaner utan att tycka att det stör. Men felaktiga de/dem då blir jag språkpolis.
Vad störigt att uppläsaren sa ”di” Jag hade blivit tokig.
Nej, det är du absolut inte ensam om 🙂 Man får väl vara glad att man faktiskt upptäcker när man är inkonsekvent, värre vore det annars 😉
Ja det är nog inte alltid som man har koll och upptäcker de tokigheter man gör 😉