Svindlande höjder – Emily Brontë

Vad brukar man veta om Svindlande höjder? Jo, att det är en klassisk kärlekshistoria och att mannen ifråga heter Heathcliff. Vad mer? Starka känslor… Att den utspelas på 1800-talet (utgiven 1847). Det var vad jag kände till och visst stämmer det. Det jag inte kände till var hur galna alla karaktärer är, eller hur mörk romanen är. Utan att avslöja för mycket av handlingen vill jag varna för en liten risk för spoilers. Bara så du vet.

Handling
Catherine och Heathcliff är bara barn när de lär känna varandra då Catherines far tar sig an lille Heathcliff som han finner ensam i världen. Heathcliff är en bångstyrig pojke, älskad av Catherine och hennes far, men avskydd av sin fosterbror och alla andra. Inte heller anstränger han sig för att bli omtyckt. Catherine gifter sig med en grannpojke, som självklart också hatar Heathcliff, en ömsesidig känsla förstås. Catherine och Heatcliff skiljs åt men gör vad de kan för att fortsätta ses.

Som ni förstår är det som upplagt för elände och det kommer. Värsta tänkbara elände som inte ens döden kan mäta sig med. Heathcliff själv kallas för den onde. Andra karaktärer ligger inte långt efter. Verkligen inte.

Min reflektion
Svindlande höjder beskrivs på baksidan av omslaget som en passionerad och uppslitande kärlekshistoria och det stämmer. Det var bara det att jag trodde att det skulle vara en sansat passionerad och uppslitande berättelse, i stil med Jane Austen eller systern Charlotte Brontës Jane Eyre. Svindlande höjder är galen, hysterisk och väldigt gotisk med inslag av gengångare, mörka hedar och gamla kyrkogårdar med förfallna kyrkor som sätter tonen för det absurda. Karaktärerna är från vettet, minst sagt, och beter sig som om de vore besatta.

Alla är dock inte lika galna. Boken är uppbyggd av två berättarröster och de kan väl anses sansade. (Att böcker vid den här tiden skrevs med flera berättarröster, som en sorts lager på lager-teknik, var inte helt ovanlig t.ex. Dracula och Frankensteins monster…).

Så vad tyckte jag om Svindlande höjder? Boken tog visserligen tid att läsa, men det var mitt fel. Jag gick ut hårt och läste halva på en dag, sedan tappade jag fart. Men jag gillade den. Jag gillar det galna, det passionerat hysteriska och det irrationella. Catherine och Heathcliffs beteende är helt uppåt väggarna men rätt befriande. Heathcliff, som utövar psykiskt och fysiskt våld på sin omgivning, går runt som en romersk tyrann på sina hårt tillkämpade ägor till synes helt nöjd med att plåga livet ur sina medmänniskor. Allt han vill är att återförenas med sin älskade och han bryr sig inte om att det är omöjligt. Just omöjligheten i att göra som man vill, som man och som kvinna (om man inte är galen) säger en del om hur det kunde vara då och kanske var detta något som Emily Brontë ville lyfta med sin roman?

Oförberedd på att Svindlande höjder skulle ha en sådan våldsam intrig, tog romanen mig lite på sängen. Det hade varit skönt att veta hur hysterisk berättelsen är. Så om du orkat läsa mina tankar, och visste lika mycket/lite om boken som jag förut, ja då vet du vad du har att vänta nu. Fortfarande intresserad? Då kan jag verkligen rekommendera Emily Brontës klassiker.

 

Operafantomen – När karaktärers namn byts

Har haft lite annat för mig i under några dagar som ni bl.a. kan läsa om i mitt föregående inlägg, och har inte precis prioriterat bloggen när jag varit på resande fot. Kikade ändå in på Annikas bokbloggsjerka som i helgen handlade om karaktärer vars namn byts när de hamnar på film och vill nämna ett namnbyte, fast utanför jerkan då.

Kom att tänka på romanen Fantomen på Operan av Gaston Leroux, som jag såg som miniserie i början av nittio-talet. Efter att jag sett miniserien kom jag att älska storyn med den skönsjungande unga Christine, den märkliga övermusikaliska mannen (Fantomen) som gömmer sig under operan i Paris och som döljer sitt ansikte p.g.a. en missbildning och hans kärlek till Christine. Hon håller tyvärr en annan ung man kär, Vicomte Raoul de Chagny. Dramatiskt och vackert… Jag hittade Lerouxs roman på ett antikvariat efter något år och den var nästan lika bra som miniserien. 

Enligt Wikipedia är boken inspelad en femton, sexton gånger, så dess tema är minst sagt populärt. Antar att populariteten av den drygt hundra år gamla romanen stegrade markant när den blev musikal i händerna på Andrew Lloyd Webber, och en enorm succé. Den går fortfarande i London, 27 år senare(!). Efter att ha läst boken såg jag musikalen i Stockholm och blev kär i den, så jag har även hunnit med några visningar i London. Dessutom har Lloyd Webber fört över sin musikal till film. Alltså behöver man inte längre ta sig till London för att ta del av den fantastiska storyn och musikupplevelsen. Som sagt, älskar berättelsen om Operafantomen och Webbers musikalversion 🙂

Men det var ju det där med namnbyte på karaktärerna. Jag minns tydligt att Christine i miniserien ropar Philipe efter sin älskade, den unge greven som egentligen heter Raoul. Dög inte det namnet? Hm… Jag vet inte hur namnbytet uppstod men tycker det var konstigt. Som tur är heter Raoul faktiskt Raoul i Lloyd Webbers musikal, både på teaterscenen och i filmen. Precis som det ska vara.

Den store Gatsby – filmen

Då har jag sett Baz Luhrmanns filmatisering av The Great Gatsby som bygger på F. Scott Fitzgeralds roman från 1925. Filmen är trogen boken. Sedan är det klart att Baz Luhrmann drar på lite extra, det är ju liksom han signum (Moulin Rouge, Romeo & Julia, t.ex.) och det tycker jag är helt okej.

Jag har alltid gillat Tobey Maguire och Leonardo DiCaprio och de gör sina roller mycket bra, tycker jag, däremot är tjejerna något blekare. Å andra sidan tyckte jag även när jag läste att man inte kom dem så nära och det kanske spelar in hur deras roller tolkats?

Att ha läst boken innan jag såg filmen tycker jag funkade bra. Under läsningen fick jag en chans att skapa mig en egen bild av hur detta dekadenta 20-tal kunde ha varit, innan filmens version påverkat mig. Filmen är sevärd, här finns så mycket man kan fokusera på, som skådespelarna, miljöerna, kläderna och så klart storyn. Den griper tag.