Meg Rosoff fick ALMA-priset 2016. Hon debuterade 2004 med How I Live Now, en dystopisk ungdomsroman. Den valde vi i bokcirkeln och jag vet inte om jag skulle valt den själv, men den gav en stunds intressant läsning så jag ångrar inte bokcirkelns val.
Handling
Daisy skickas till sin döda mammas släkt i England. Där lär hon känna Edmond, sonen i familjen, en av tre pojkar. Han har en syster också som tyr sig till Daisy som hon om vore en efterlängtad syster. Mostern åker bort för jobbet och då utbryter kriget. Ensamma att klara sig på egen hand på gården gör de vad de kan och har ett rätt gott liv, trots matransoner och kriget som tycks bre ut sig. Edmond och Daisy blir ett par, oskiljaktiga och utan en tanke på att de kan komma att bli tvungna att lämna sin oas, eller varandra.
Reflektion
Meg Rosoff har ett speciellt språk. Även handlingen förvånar mig lite. Det händer inte alltid så mycket och jag till och med skummar igenom ett par partier för att jag upplever att jag inte kommer vidare. Berättelsen sker utifrån Daisys jag-perspektiv och allt berättas så som hon betraktar det. Så här:
I’m coming off this plane, and I’ll tell you why that is later, and landing at London airport and I’m looking around for a middle-aged kind of women who I’ve seen in pictures who’s my Aunt Penn. […] Anyway, I’m looking and everyone’s leaving and there’s no signal on my phone and I’m thinking Oh Great, I’m going to be abandoned at the airport so that’s two countries they don’t want me in, when I notice everyone’s gone except this kid who comes up to me and says You must be Daisy. And when I look relieved he does too and says I’m Edmond.
Här har Daisy en lite mer humoristisk ton än senare, av förklarliga skäl. Inte lätt att hålla humöret uppe när kriget gör allt svårt och eländigt. Men annars tycker jag språket var svårt att ta till sig. Att jag bytte från svenska (Så har jag det nu) till engelska efter de första kapitlen underlättade dock, så ska du läsa den tycker jag du ska välja originalspråket.
How I live Now var mer intressant än spännande. Det var ingen bladvändare och det var ingen lätt läsning direkt då ämnet är tungt. Viktigt men lite jobbigt att stanna i. Jag har svårt att säga exakt vad som inte tilltalar mig, men kanske att karaktärerna upplevs ytliga. Beror det på att jag som läsare hela tiden befinner mig i Daisy? Kanske. Oavsett vad jag tyckte om How I Live Now blir jag i alla fall nyfiken på Meg Rosoff som författare och hennes andra böcker och hur den som kommer ut nu i februari är. Vill du läsa något annorlunda i genren dystopi som inte är likt Hungerspelsböckerna eller The Maze Runner-serien då ska du verkligen läsa den här.
En bok att köpa? Du hittar den t.ex. här och här. Och så på biblioteket förstås.
Skriva läsa leva 
Är nyfiken på Rosoff, men är inte jättelockad just nu. Men hon har ju gjort fler 🙂
Så kände jag i när hon fick priset. Jag var lite nyfiken, men inte lockad. Och jag känner faktiskt fortfarande så. Den här har alltså inte avskräckt men inte heller skapat någon större lockelse. 🙂
Intressant recension! Jag skrev ju min senaste bok helt i första person perspektiv och upplevde att det var betydligt svårare än tredje person. För man filtrerar ju precis allt genom karaktären som man följer då inga andra perspektiv får komma med. Så det kan nog vara som du skriver, att det beror på att läsaren hela tiden befinner sig i Daisy.
Jag har testat att skriva i första person och tyckte det var svårt att inte hamna i någon sorts uppradande eller rabblande. Annars gillar jag böcker i första person och märker ju att man som läsare kommer olika nära inpå jaget, beroende på hur det är skrivet. Den här varianten tilltalade mig mindre helt enkelt 🙂