Processen – Franz Kafka

Franz Kafkas Processen var inte riktigt som jag tänkt. Och samtidigt var den precis som jag tänkt. Jag trodde att den skulle vara oändligt svår och otillgängligt. Det var den inte. På samma gång var den precis det.

Handling
Josef K. blir en morgon besökt av två herrar som förklarar att han nu befinner sig i en Process. Att han befunnits skyldig. Inte ett ord nämns för vad. Herr K. undrar förstås vad det rör sig om men detta får han inget svar på. Han inser att den här Processen dock är något som han nog bör vara mer uppmärksam på än vad han inledningsvis tänker. Alla tycks dessutom veta att han befinner sig i en Process och råden låter sig inte vänta. Gör si eller så. Tänk så här eller sådär. Ändå kommer Josef K. ingen vart med sin Process. Rättsmyndigheten som arbetar med Processen är minst sagt obegriplig. Stackars Herr K.

Reflektion
Jag vet inte vad jag ska tycka om Processen. Inledningsvis var den lika lättläst som vilken bok som helst. Sedan började den bli svår. Stilmässigt trycks texten emellanåt ihop utan stycken (vilket jag skrev om häromdagen) och jag antar att det speglar innehållet och vad Josef K. upplever rätt väl. Förvirringen huvudpersonen känner hamnar i mig som läsare. Jag begriper inte vad jag läser. Det spelar ingen större roll om handlingen är beskrivande eller utgörs av dialoger. Vissa partier läser jag om för att förstå. Andra skummar jag. Ändå vill jag veta hur det ska gå. Fast slutet är inte vad jag väntar. Inte alls. Och jag känner mig mest tom när jag är klar.

Att Processen är öppen för tolkning är uppenbart. Vissa lutar åt att den speglar ett korrupt samhälle, är kritisk mot den politik och samhällsordning som fanns då. Boken utgavs postumt 1925 och blev snabbt omtalad.

Hur jag ska tolka den vet jag inte. Samhällskritisk känns troligt, men jag funderar även över symboliken i att Josef K. är trettio år när männen häktar honom och att boken sedan avslutas ett år senare, på den trettioförsta födelsedagen. Och en historia om en man som inte kommer genom en dörr får mig att associera till berättelser om himlen. Oavsett tolkningarna och tankarna som väcks var den intressant att ta del av.

Processen är en sådan bok jag inte skulle läst på eget initiativ, så tack och lov för bokcirkeln som ville ta upp den. Jag undrar dock om jag läste på fel sätt. Innan hade jag hört om ångestliknande reaktioner hos läsare. Det upplevde inte jag, mer än att jag lämnades med en känsla av tomhet. Som att jaha, var det inte mer? Nåväl. Är du nyfiken tycker jag inte du ska tveka. Rekommenderas.

 

Nyfiken på hur den börjar? Kika in här då för en smakebit.

Och vill du köpa den? Du kan hitta den t.ex. här eller här. Eller så gör du som jag och lånar på biblioteket 😉

 

Flugornas herre – William Golding

Då var klassikern Flugornas herre, William Golding, avklarad. Känns som en bedrift. Inte för att boken är svårläst, utan för att jag velat läsa den sedan tonåren och bara inte kommit mig för det. Jag tänkte att den var för hemsk och vågade/orkade inte riktigt.

Handling
Ett flygplan kraschar på en öde ö mitt i söderhavet och överlevande är ett antal pojkar från cirka sex till tolv år. De försöker överleva, jaga, bygga kojor, och hålla en eld vid liv som ska signalera var de befinner sig. Men de flesta ser det som en lek. Och slitningarna mellan dem blir stora. De förvildas. De eftertänksamma ser förtvivlat hur deras räddning sakta går dem förbi när flertalet av dem förlorar sig själva och följer fel ledare. Om de inte ens kan rädda sig själva, hur ska någon annan kunna det då?

Reflektion
Redan från första början sätts tonen. Det kryper i mig och jag tycker det är läskigt. Pojkarna verkar helt utan förmåga till empati, faktiskt redan från start. Bortsett från några få. Att Golding skrivit en bok som speglar vårt samhällssystems galenskaper genom att låta en grupp pojkar gestalta detta på en öde ö verkar vara en vanlig analys och jag kan förstå den. Men här finns så mycket att fundera över. Vilket jag dock inte gör här.

Jag upplever språket som kantigt och skralt, nästan osammanhängande. Men efter att ha läst klart tycker jag det har precis rätt stil och ton för den berättelse som skildras. Vansinnet som drabbar flera av pojkarna återspeglas i det. För att inte tala om deras förutsättningar. Förutom att det är varmt och de har mat är deras chanser till överlevnad knappa just på grund av att de inte klarar att ta hand om vare sig själva eller varandra.

Flugornas herre är otäck och skrämmande. Intressant och rätt spännande. Ingen bladvändarbok direkt och det är med tveksamhet som jag vill veta vad som ska att hända, för jag förväntar mig en katastrof. Och ja, den kommer ungefär på det sätt som jag förväntade. (Jag har lyckats hålla mig från spoilers, men visste på ett ungefär vad den handlade om.) Har du liksom jag varit nyfiken på Flugornas herre men ännu inte fått tummen ur tycker jag att du ska ge den en chans. Rekommenderas.

 

En bok att köpa? Du hittar Flugornas herre bl.a. här och här. Och på biblioteket förstås.

Klassiker på pendeln

Jag har äntligen tagit itu med en efterlängtad klassiker. Flugornas herre och jag har visserligen inte dragit riktigt jämt. Länge tänkte jag att det var en bok jag inte ville läsa men på senare år har nyfikenheten tagit över. Det ångrar jag inte nu.

Den här fina lilla upplagan följer med i väskan på väg till och från jobbet. Spännande läsning med en otäck underton som får det att krypa i skinnet. Jag vet ju handlingen på ett ungefär men ändå, vad läskig den är. Får se om den håller rätt igenom.

Siddhartha – Hermann Hesse

Bild från Bonnier

På wikipedia står det att Siddhartha är en allegorisk roman, dvs metaforisk (om du liksom jag tycker allegorisk är ett svårt ord) och nog står den för så mycket mer än bara sin berättelse.

Handling
Siddhartha är en ung man som lämnar hemmet för att finna sin egen väg. Han vill inte bli brahman som sin far, utan väljer att leva i ett asketiskt brödraskap där han lär sig övervinna hunger och lidanden. Därefter kommer han att leva ett liv i överflöd tills han överger även detta och återgår till ett enklare liv. En dag får han reda på att han har en son och deras relation blir inte alls som han hoppas.

Reflektion
Jag brukar inte tycka om den här sortens böcker som handlar om något som egentligen betyder något annat, men i det här fallet föll jag pladask. Hermann Hesse fick Siddhartha publicerad 1922 och att boken är nära 100 år märks inte alls. Den kunde lika gärna utspelas i dagens Indien.

Siddhartha är en bok som utgår från ett filosofiskt funderande om vår plats på jorden och vårt uppdrag. Meningen med livet… men utan att jag som läsare får det upptryckt i ansiktet. Om inte Siddhartha varit en bok som valts i bokcirkeln skulle jag inte läst den. Nu är jag glad för att valet föll på den. Med ett lättläst språk, med rätt få sidor, och med en fin berättelse om hur Siddhartha eftersträvar ett annat liv än det hans far tänkt honom, blev det en bok att njuta av. Livet går sin gilla gång liksom. Vi gör vad vi kan för att må bra, ibland är det svårt att veta själv vad som är gott för en, och stanna upp och lyssna till sin inre röst – eller vem man nu lyssnar till – för vägledning kan vara svårt. Ungefär så tolkade jag Siddhartha. Någon annan kan säkert tolka den annorlunda. Rekommenderas!

Svindlande höjder – Emily Brontë

Vad brukar man veta om Svindlande höjder? Jo, att det är en klassisk kärlekshistoria och att mannen ifråga heter Heathcliff. Vad mer? Starka känslor… Att den utspelas på 1800-talet (utgiven 1847). Det var vad jag kände till och visst stämmer det. Det jag inte kände till var hur galna alla karaktärer är, eller hur mörk romanen är. Utan att avslöja för mycket av handlingen vill jag varna för en liten risk för spoilers. Bara så du vet.

Handling
Catherine och Heathcliff är bara barn när de lär känna varandra då Catherines far tar sig an lille Heathcliff som han finner ensam i världen. Heathcliff är en bångstyrig pojke, älskad av Catherine och hennes far, men avskydd av sin fosterbror och alla andra. Inte heller anstränger han sig för att bli omtyckt. Catherine gifter sig med en grannpojke, som självklart också hatar Heathcliff, en ömsesidig känsla förstås. Catherine och Heatcliff skiljs åt men gör vad de kan för att fortsätta ses.

Som ni förstår är det som upplagt för elände och det kommer. Värsta tänkbara elände som inte ens döden kan mäta sig med. Heathcliff själv kallas för den onde. Andra karaktärer ligger inte långt efter. Verkligen inte.

Min reflektion
Svindlande höjder beskrivs på baksidan av omslaget som en passionerad och uppslitande kärlekshistoria och det stämmer. Det var bara det att jag trodde att det skulle vara en sansat passionerad och uppslitande berättelse, i stil med Jane Austen eller systern Charlotte Brontës Jane Eyre. Svindlande höjder är galen, hysterisk och väldigt gotisk med inslag av gengångare, mörka hedar och gamla kyrkogårdar med förfallna kyrkor som sätter tonen för det absurda. Karaktärerna är från vettet, minst sagt, och beter sig som om de vore besatta.

Alla är dock inte lika galna. Boken är uppbyggd av två berättarröster och de kan väl anses sansade. (Att böcker vid den här tiden skrevs med flera berättarröster, som en sorts lager på lager-teknik, var inte helt ovanlig t.ex. Dracula och Frankensteins monster…).

Så vad tyckte jag om Svindlande höjder? Boken tog visserligen tid att läsa, men det var mitt fel. Jag gick ut hårt och läste halva på en dag, sedan tappade jag fart. Men jag gillade den. Jag gillar det galna, det passionerat hysteriska och det irrationella. Catherine och Heathcliffs beteende är helt uppåt väggarna men rätt befriande. Heathcliff, som utövar psykiskt och fysiskt våld på sin omgivning, går runt som en romersk tyrann på sina hårt tillkämpade ägor till synes helt nöjd med att plåga livet ur sina medmänniskor. Allt han vill är att återförenas med sin älskade och han bryr sig inte om att det är omöjligt. Just omöjligheten i att göra som man vill, som man och som kvinna (om man inte är galen) säger en del om hur det kunde vara då och kanske var detta något som Emily Brontë ville lyfta med sin roman?

Oförberedd på att Svindlande höjder skulle ha en sådan våldsam intrig, tog romanen mig lite på sängen. Det hade varit skönt att veta hur hysterisk berättelsen är. Så om du orkat läsa mina tankar, och visste lika mycket/lite om boken som jag förut, ja då vet du vad du har att vänta nu. Fortfarande intresserad? Då kan jag verkligen rekommendera Emily Brontës klassiker.

 

En smakebit på söndag – Svindlande höjder

Sommaruppehållet är över, det är dags för smakebitar hos Flukten fra virkeligheten igen. Min smakebit kommer idag från en känd klassiker. Ödesmättat, eländigt, tragiskt och fängslande, Emily Brontës Svindlande höjder.

Catherine uttrycker för första gången sina känslor för Heathcliff inför en av tjänarna i huset:

Vad skulle mitt eget liv ha för mening för mig om det utgjorde hela min tillvaro? Mina stora sorger här i världen har varit Heathcliffs sorger, jag har sett dem och upplevt dem en efter en från första början. Det är han som är meningen med mitt liv. Om all annat skulle förgås men han var kvar så skulle jag fortsätta att finnas till, och om allt annat fanns kvar och han förintades skulle hela universum förvandlas till något hemskt och främmande. Jag skulle inte höra dit längre. (s.108)

 

 

 

Pride and Prejudice – Jane Austen

I Jane Austens klassiker Pride and Prejudice från 1818 förs vi till en svunnen tid och värld. Vi förflyttas till den engelska landsbygden med dess rika familjer, men det känner du säkert till, för även om du inte läst boken, har du väl inte missat någon av alla filmatiseringar som gjort, t.ex. miniserien från 1995 med Colin Firth eller filmen från 2005 med Kiera Knightley.

Handling
Berättelsen utgår från Miss Elizabeth Bennet som måste följa de konventioner som präglar det tidiga 1800-talet. Elizabeth samtalar gärna med sin äldre, också ogifta, syster Jane. Liksom Elizabeth har systern ett reflekterande synsätt och kloka åsikter. Att vara så gammal som de och utan make bekymrar sig speciellt deras mor över. När familjen får en ung välbärgad man till granne börjar de alla undra om inte livet kan få en ny riktning. Men inte vem som helst godkänns och utan att avslöja något som säkert alla ändå känner till, är det faktiskt riktigt spännande att följa Elizabeths snåriga väg till kärleken.

Min reflektion
Pride and Prejudice har ett lugnt tempo. Samtal och funderingar sträcker sig emellanåt över flera sidor och eftersom jag läste på engelska fick jag ibland gå tillbaka för att förstå, men det gjorde inget då språket trollband mig. Skickligt beskrivs en miljö och en tid som jag tycker är rätt skön att ha lämnat. Bara det att samhällsnormen inte är lika stark och konventionell idag, eller att jag som kvinna inte alltid är underställd mannen är två saker jag uppskattar.

Berättarperspektivet utgår från Elizabeth, förutom då Austen tillfälligt skiftar perspektiv och tar oss med in i någon av de andra karaktärernas huvuden för att ge en inblick i hur de uppfattar någon eller något.

Fastän jag kände till handlingen var det spännande att följa Elizabeth när hon försöker reda ut vem av de unga männen som är den sanna hjälten. Jag gillar att boken handlar om mer än kärlek, som att normer och värderingarna styr vad de gör och hur felaktiga val ordnas upp. Pride and Prejudice är en riktig klassiker som jag ville tycka om och det gjorde jag! Kan såklart rekommenderas.

 

 

En smakebit på söndag – Pride and Prejudice

Dagens smakebit, som Flukten fra virkeligheten anordnar, kommer från Jane Austens Pride and Prejudice, en bok jag helt nyss börjat läsa och därför ger ett smakprov från inledningen. Fler smakebitar du hos Mari och om du deltar själv, tänk på att undvika spoilers 🙂

”It is a truth universelly acknowledged, that a single man in possession of a good fortune, must be in want of a wife. 
However little known the feelings or views of such a man may be on his first entering a neighbourhood, this truth is so well fixed in the minds of the surrounding families, that he is considered as the rightful property of some one or other of their daughters. 
”My dear Mr. Bennet,” said his lady to him one day, ”have you heard that Netherfield Park is let at last?”
Mr. Bennet replied that he had not.
”But it is,” returned she;”for Mrs. Long has just been here, and she told me about it.”
Mr. Bennet made no answer.
”Do you not want to know who has taken it?” cried his wife impatiently.
”You want to tell me, and I have no objection to hearing it.”
This was invation enough.”

Hittills tycker jag mycket om tonen och språket och hoppas att denna klassiker ska bli en favorit. Trevlig söndag!

 

 

 

Jane Eyre – Charlotte Brontë

Klassikern Jane Eyre publicerades 1847 och blev redan då en succé. Jag kan förstå varför. Inte nog med att boken håller kvinnofrågan central på ett realistiskt vis, romanens huvudperson Jane Eyre är  mycket komplex och handlingen otroligt spännande.

Handling
Jane Eyre växer upp hos en släkting och dennes barn. Hon är oönskad och åsidosatt, vilket leder till att hon hamnar på en flickskola för att därifrån ta sig vidare ut i världen som guvernant. Inledningen är minst lika viktig som resten av boken, men det är när hon lämnar skolan och möter Mr Rochester, sin arbetsgivare och en man som döljer mörka hemligheter, som boken tar verklig fart. Kärlek uppstår som ni säkert känner till, men frågan är om deras kärlek kan överleva hans mörka hemlighet?

Min reflektion
Jag som bara sett Jane Eyre på film kom inte riktigt ihåg handlingen och blev därför positivt överraskad. För många år sedan påbörjade jag dessutom romanen utan att läsa klart av en anledning som jag idag inte minns, och jag undrade därför om detta var en roman jag skulle tycka om. Det fanns inte fog för oro. Jag älskade den från första sidan, till den sista.

Jane Eyre ger ett starkt kvinnoporträtt, mångsidigt och tänkvärt. Att boken har över 150 år på nacken gör den inte mindre aktuell, kvinnans kamp om jämlikhet tycks ju aldrig ta slut även om vi kommit en bit längre idag. Romanen blandar Jane Eyres tankar, hennes inre kamp och skildringen av vardagen fint. Den andra betydelsefulla, och mest kända karaktären är Mr Rochester, en manlig man med fler sidor än hjältens. Det han döljer för Jane, och omvärlden, avslöjas dramatiskt och Janes värld omkullkastas.

Inte för att förstöra för den som mot all förmodan inte känner till Mr Rochesters hemlighet, men det är något visst med hans öde och vad det representerar. Symboliken i hemligheten och Jane Eyre, huset de befinner sig i och hur väder och natur speglar karaktärernas inre är stark och intressant. Men om man struntar i sådant, som jag oftast gör, ger Charlotte Brontës roman Jane Eyre flera timmars fängslande läsning och det gillar jag.

 

Frankenstein – Mary Shelley

Romanen Frankenstein handlar om hur det kan gå när människan går in i Guds roll och skapar mänskligt liv på vetenskaplig väg. Det är en skräckroman, en sci-fi-roman och en äkta klassiker.

Handling
Frankenstein är en ung student som kommer på hur man kan överbrygga naturlagarna och ge liv. Han bygger en människolik man, men förskräcks av sin skapelse som han tycker är ett monster och flyr från varelsen. Den försvinner och Frankenstein vet inte vart. Följderna blir sedan förskräckliga. Jag vill inte avslöja för mycket och ta bort spänningen om man inte känner till handlingen. Frankenstein och monstret möts dock efter tid och då  berättar varelsen hur han uppfattar världen och om hur han befinner sig i ett utanförskap, ett utanförskap som Frankenstein aldrig menat åt sin skapelse men som nu är dess öde.

Min reflektion
Jag blev starkt gripen av Mary Shelleys Frankenstein. Att den är två hundra år gör den inte mindre aktuell, snarare mer intressant. Teman som utanförskap, existentialism, rädslan för det okända, vetenskapliga framsteg eller egoism är minst lika aktuella då som nu. Jag tycker boken är tidlös.

Boken har olika berättarperspektiv och inledningen fick mig att undra om jag hade rätt bok i min hand då Frankenstein inte nämndes eller medverkade. Hur han dyker upp i romanen skapar en fin berättelseram som upprätthåller spänningen till de sista sidorna. Så om du börjar läsa och undrar vad som händer, var lugn. Snart dyker Frankenstein och hans skapelse upp 🙂

Nyfiken på ett stilen? Då kan du följa länken här till ett smakprov, plus få veta lite mer om denna fascinerande roman och dess fullständiga titel: Frankenstein eller myten om den moderne Prometeus. Varför heter den så? Och visste du att den hette så?

 

Frankenstein kan du t.ex. köpa på Adlibris eller Bokus