Man ska fira sina delmål i skrivandet. Klappa sig på axeln och skåla i valfri dryck. Men om det ekar tomt då?
Om firarkänslan saknas … Ska man låtsas?
Det är bitterljuvt att ha ett råmanus klart. För jag saknar berättelsen. Redan innan jag skriver klart sista kapitlet breder tomheten ut sig. Deras äventyr är över.
Och så även mitt.
Jag har en duologi för unga vuxna med en dystopisk touch. Karaktärerna befinner sig i en värld inte helt olik en verklighet som verkar ligga allt för nära. På avlägsna platser finns den redan.
Del ett är klar. Förlagen som gett positiva refuseringar tycks anse att det är bra. Men inget de vågar satsa på.
Kanske det är härifrån som avsaknaden av firar-känslan kommer. Kanske det är i detta hål, detta tack men nej tack, som tomheten har sitt ursprung.
Mina karaktärer kommer aldrig möta läsarna. Deras liv förminskas in i ett elektroniskt dokument i en dator, i ett rymdmoln.
Bara jag kan ge dem ett liv hos andra.
Otänkbart i nuläget att jag själv ger ut. Men om ett antal år, då sitter jag möjligen på en färdigredigerad duologi som kanske kan få titta ut i världen. Eller så låter jag bli.
Nu väntar ett spänningsmanus. Mainstream. Kanske en utgivning för ljud om det blir bra nog. För jag nöjer mig. Behöver inte sätta ribban så högt. En ljudbok. Vi börjar där.
Men. Tänk ändå. Jag är äntligen klar med del två. Skål!
Der här är ett inlägg för dig som tycker det är roligt att veta hur det är att vara lektör och hur företaget går och hur det gått hittills i år.
Kvartal ett – bättre än förväntat
Ibland vet jag i många veckor, ja till och med månader, vilka uppdrag som väntar. Ibland ekar inkorgen tom, liksom kalendern. Men. Det är ett bättre inflöde än föregående år trots allt. Och första kvartalet har varit riktigt bra.
Så hur har Q1 gått då? Jo, så här:
Skrivtjänster:
– Fler lektörsläsningar än jag hoppats på. Två var återkommande kunder som jag haft nöjet att samarbeta med vid flera tillfällen tidigare. – Flera skrivcoachningar, varav två är kunder som hängt med ett par, tre år nu och återkommer för coachning av text och handledande samtal. – Ett par första kapitel-analyser har också gjorts.
Kurser
En deltagare går just nu kursen Skriv klart din roman. Dessutom håller jag i kursen Grundläggande manusutveckling för JW förlag och utbildning nu.
BTJ-uppdrag
Som lektör för BTJ har jag bara haft två uppdrag, vilket är färre än vanligt. Kanske de rekryterat fler recensenter?
Vinst vs utgifter
Någon undrade om jag inte cashar in grymt mycket pengar med tanke på vad ett utlåtande kan kosta.
Om det ändå varit så. Drygt hälften försvinner i skatt, moms och sociala avgifter. Plus att varje inkomst ligger till grund för semesterersättning plus alla utgifter inom företaget samt obetald arbetstid.
Vill man bli rik, bör man välja ett annat yrke. Vill man ha frihet att bestämma över sitt arbete och älskar att utveckla manus, kan förstås detta passa riktigt bra.
Det bästa av två världar
Ännu har jag alltså långt ifrån en möjlighet att leva enbart på inkomsterna från företaget. Och det vet jag inte ens om jag vill. Ett annat jobb, ja ett extrajobb på deltid med ett socialt sammanhang och utmaningar, en chans att komma ut från lägenheten och hemmakontoret, är helt enkelt precis vad jag behöver. Det bästa av två världar.
Vad som väntar i kvartal två
Förutom atr jag ska lägga upp min sommardrive, dvs min sommardeal på skrivcoachning, och dra igång den i maj, har jag inget särskilt planerat för företagandet. Än så länge är andra kvartalet mindre uppbokat än vad första var, så håll gärna tummarna för att det fylls på lite lagom.
Men. Skulle uppdragen vara färre, får jag mer tid och energi över till eget skrivande. Inget ont som inte … ja, du vet.
Nyfiken på vad jag gör som företagare och lektör? Då ska du kika in på hemsidan här.
Under påsk läser man kriminalromaner. Enligt norsk tradition i alla fall.
Jag har i veckan lyssnat på The Coworker (2023), en roman som överraskade mig om och om igen.
Dawn arbetar på ett kontor i båset bredvid Natalie. En dag är Dawn borta. Och hennes kontorstelefon ringer. Natalie svarar. I luren hörs Dawns svaga stämma som säger: ”Help me.” Sedan bryts samtalet.
Efter jobbet åker Natalie hem till Dawn och finner bevis på att Dawn kan vara skadad. Polisen drar igång en utredning och Natalie inser snart att hon är misstänkt för kollegans försvinnande.
Freida Mcfadden har skrivit en spännande och komplex roman med ett par intressanta karaktärer i huvudrollerna. Dawn t.ex. har specialintresse sköldpaddor, äter inte olikfärgad mat och har svårt att läsa av ansiktsuttryck. Hon saknar vänner men har en god vän som hon mejlar. I mejlen framkommer en bild av den populära och snygga kollegan Natalie som få tycks se (eller blundar för?).
The Coworker är en roman där mörka hemligheter som ligger djupt begravda kommer upp till utan. Och någon är beredd att döda för att hämnas dem. En riktig bladvändare. Rekommenderas!
Uppläst av Alyson Krawchuk. (Jag gillade hennes inläsning skarpt, även om jag fick sänka hastigheten lite.)
Med bergens andetag (2024), är Therese Widenfjords debut som romanförfattare. Boken utspelar sig i Appalacherna, i en fattig del av USA, där den vilda naturen kommer att spela en stor roll för de två huvudkaraktärerna, Nick och Ellie.
Nick är fotograf och beger sig till barndomens hem. Pappan ligger för döden, men Nick har inte träffat familjen sedan han bröt upp efter ett bråk som ung. Oväntade händelser leder till att han stöter på Ellie.
Ellie är en något äldre kvinna som har kommit bort sig från sitt boende, och hamnat i skogen. Hon finner sällskap av en luggsliten hundstackare som hon gör allt för att föda, trots att hon knappt förmår att ordna mat till sig själv.
Nick och Ellies vägar korsas och inget blir sig likt igen. För någon av dem.
Therese Widenfjords Med bergens andetag överträffade förväntningarna rejält.Nog för att jag trodde den skulle vara bra, men den överraskade mig.
Det är så roligt att se att den når läsare och hyllas av även de som inte har förmånen att få känna Therese. Vi bor båda i Göteborg och träffades för några år sedan via forumet #skrivhänggöteborg utifrån vilket man umgås med aspirerande författare och författare (när vi började ses var knappt någon utgiven). Jättekul att få vara med när någon lyckas så väl med sin debut.
I ena bokcirkeln valde vi Annika Norlins romandebut, Stacken (2023). Ett intressant val. Tror inte jag skulle läst den självmant. Tur då att en ingår i ett par bokcirklar som vidgar läsvyerna.
Väntan på att få låna boken var lång. Men den fanns att låna för att lyssna på. Och jag uppskattade verkligen den möjligheten. Karaktärerna, som befinner sig i den Norrländska skogen, pratar med en mjukt sjungande dialekt tack vare den fina uppläsningen av Helena Lindegren.
I övrigt då?
Tja, det tog ett litet tag att komma in i den. Kanske för att det inte var jag hade förväntat mig.
Stacken handlar om en mindre grupp människor som lever utanför samhället. Ja, det visste jag, och att det handlade om normer, och ett kollektiv som liknar en sekt, och en kvinna som flyr storstadens krav och intryck när hon får en utmattning.
Ändå.
Så annorlunda mot vad jag kunnat föreställa mig. En intressant läsning helt enkelt. Om till exempel vilka vi är, ja, varför vi är som vi är och gör som vi gör. Om personligheter och personlighetstyper. Mekanismer bakom mönster, ärvda eller påklistrade, utifrån hur samhället och folk bör vara …
Möjligen kan porträtten ha varit något stereotypa. Å andra sidan tänker jag att vi är väl lite småstereotypa överlag. Oavsett hur normativa vi är eller inte. Så det störde mig inte.
Att få saker kan ju tyckas positivt. Men att få post-covid är inte någon direkt positiv upplevelse. Det enda positiva är väl i så fall att en får en chans att uppskatta hur det är att inte ha det.
Post-covid flera gånger
Jag har haft covid, såvitt jag vet, fyra gånger. Av dessa har tre tillfällen lett till post-covid.
Enligt en artikel i Göteborgs-Posten kan även mild covid, med lätta symtom som bara lite snuva, leda till post-covid. Vilket i sin tur innebär att man många i veckor, ja rentav flera månader efter insjuknandet ännu kan uppleva symtom som svår trötthet och kraftig hjärndimma.
Förutom ovan nämnda symtom kan bland annat febertoppar, tung andning och stark intryckskänslighet vara vanligt.
Jag kan skriva under på dem alla.
Att drabbas av post-covid – igen!
I september, oktober mådde jag rätt bra. Hade kommit igång med yoga. Kände mig rätt rapp i tanken. Orkade med ljud, ljus, och andra intryck. Behövde inte sova mitt på dagen och kunde vakna relativt utsövd efter en rätt god natts sömn på sju, åtta timmar.
I slutet av november fick jag covid. Andningen påverkades. Och bara några dagar in i influensan (dvs coviden) märkte jag stor skillnad i hur trög tankeverksamheten blivit. Som att uppleva akut senildemens – om jag jämför med hur senilitet beskrivs. Tröttheten var ett faktum. Åtta timmars sömn kändes som fyra.
Tröttheten kallas egentligen fatigue eftersom alla kan uppleva trötthet, men inte alla upplever fatigue, en förlamande ”trötthet” som knappt går att vila bort. Att ta sig för de enklaste saker, som att duscha eller laga mat kan upplevas oöverstigligt.
”Åtta timmars sömn
kändes som fyra.”
Nu hade jag tur ändå. För jag var ledig från jobb över jul och nyår. Och hade möjlighet att vila, sova, ta det lugnt. Jag har även tur som inte jobbar heltid – även om företagandet och extrajobbet kan nå en bra bit över halvtid. Men jag klarar det. Om jag inte gör för mycket i övrigt.
Jag är oerhört tacksam för att jag arbetar hemma och kan vila mycket. Och passen på extrajobbet ger i sig oftast möjlighet till återhämtning. Men att åka iväg på mornarna, till ett heltidsarbete, det hade jag aldrig förmått nu.
Ansträngningsutlösta symtom
Sedan december har jag alltså varit mer eller mindre konstant slut även om vissa dagar är bättre. Jag får ansträngningsutlöst huvudvärk, dvs om jag är (för) social, gör för mycket eller jobbar för hårt. Då måste jag dra mig undan och stänga ute alla intryck. Vila är överlag ett nyckelord för att bli bättre.
Tidigare omgångar post-covid
Redan första vågen, våren 2020, fick jag covid och post-covid. Minns väl hur det kändes med svår känsla av matthet och trötthet, febertoppar, huvudvärk, illamående, hjärntrötthet och en kropp som knappt klarade sträckan på fem minuter till/från spårvagnen.
Och då var jag inte ens förkyld, utan fick eländet ändå. Det dröjde sju veckor innan febertopparna släppte. Och först i mitten av sommaren klarade jag av att promenera en kvart, tjugo minuter igen.
När jag fick av post-covid andra gången, sommaren 2021, oroade jag mig för att jag drabbats av ME/CFS.* Som tur är uppfyller jag inte alla kriterier för det, även om beröringspunkterna är många.
Bilden speglar även hur det kan vara vid en utmattning (då ordet utbränd egentligen passar bättre) och post-covid, liksom hur det kan vara för personer med ME/CFS. Bild: källa okänd.
Är det inte en utmattning då?
Nej. Med tanke på det liv jag lever och hur många och goda möjligheter jag har att ta det lugnt och planera arbete och vardag, finns ingen grund för utmattning.
Och ja, jag vet att en utmattning inte måste ha sitt ursprung i att man gör för mycket. Jag om någon borde veta det som drabbades av den andra sortens utmattning pga ohållbara arbetsplatser och organisationer på tre olika verksamheter i rad. Jag brukar kalla det: ur askan in i elden och vidare in i helvetet.
En osynlig siffra
Eftersom jag har möjlighet att lösa arbetsliv och arbetstid på egen hand blir jag en osynlig siffra i statistiken.
Men. Andra gången jag fick post-covid sökte jag vård och tog prover. Inget fel i övrigt, och den där arbetsterapeuten jag ”tvingades” träffa konstaterade bara att jag redan gjorde allt rätt. Jag borde inte vara sjuk och borde inte bli sjuk av mitt jobb och mitt liv – egentligen. Fortsätt vila och jobba som du gör blev slutsatsen.
Så jag gör så.
Kanske du funderar på om jag tagit vaccinet … Och japp. Alla sprutor en kan när en inte tillhör riskgrupp. Bortsett från senaste. Den skulle jag tagit när jag blev dålig i november.
Vi måste leva med detta nu
Jag hoppas slippa en fjärde post-covid. Men som FHSM deklarerade när pandemin började trappa ner: det här är något vi måste lära oss att leva med nu.
Jag trodde bara inte jag skulle behöva göra det om och om OCH om igen.
Vill du veta mer om covid och post-covid kan jag rekommendera Lisa Noréns bok Postcovidlotteriet – om pandemins osynliga svans. Norén som skrivit boken är läkare och har själv drabbats hårt med många och svåra symtom.
Boken passar dig som drabbats direkt eller indirekt (bor ihop med/känner någon som fått eländet) och dig som vill veta mer. Hur är det för dig? Känner du någon som haft/har post-covid eller har du själv erfarenhet av det?
(Att skriva det här inlägget har förresten inte gjorts i en handvändning. Energin har förstås prioriterats till brödjobb och annat av vikt. Men jag ville få ner detta. För min skull. För din skull.)
*ME/CFS:”en neurologisk sjukdom som gör dig mycket trött och utmattad. Det går inte att vila bort. Du kan känna dig sjuk och ha värk i kroppen. Det finns ingen behandling som helt tar bort symtomen.” Från 1177
En otäck skildring av en femtonårig tjej som försvinner utan ett spår på väg till biblioteket.
Lite lätt spoiler-varning, men bara lite. Går ju inte att beskriva boken annars.
Ellie kidnappas och hålls fången i en källare, bara några få kvarter ifrån där hennes familj bor. Kidnapparen har ett särskilt otäckt syfte med fångenskapen och det som kommer att avslöjas senare hade jag inte från början kunnat förutspå alls.
När jag listade ut ploten, överraskade den ändå med en ovanlig liten vändning som nog få läsare kunnat förutsäga.
Boken har flera berättarperspektiv. Mest mamma Laurels och Ellies dock. Handlingen byggs upp snyggt och upprätthöll intresset rakt igenom. En bladvändare av rang.
Lisa Jewell var en ny bekantskap men jag har förstått att hon skriver bra spänning och kan bara instämma.
Årets första utlästa bok, Judas (2014) av Amos Oz, var en bok som valdes till bokcirkeln.
En mycket intressant bok om en ung judisk man som studerar Judas och Jesus, ur ett judiskt perspektiv. Han förlorar sin flickvän till en annan man, tvingas avbryta sina studier och tar jobb hos en äldre man för att hålla denne sällskap om kvällarna. I hushållet finns en medelålders kvinna som fascinerar och som han kommer att åtrå.
Det är vintern 1959 och 1960 i Jerusalem. Denna plats har som en egen roll. Historia, nutid, religion, krig och konflikter ligger till grund för samtalen om kvällarna.
Amos Oz bok utkom 2014, men upplevs som rätt tidlös. En historisk roman, med ett högst aktuellt innehåll.
Dock var Judas inte bokcirkelns ”cup of tea”. Två av fyra läste inte mer än lite av början. Jag och den som läste klart, vi hade svårt att komma in i den, men blev fast sedan. Det är en skönlitterär roman. Och ja, den kräver lite mer än vad de flesta genre-romaner gör.
Men är inte det tjusningen med att läsa, att växla mellan det lättsmälta och enkelt underhållande, och det som får en att ifrågasätta, att reflektera och fundera?
Tyckte vi om? Njae. Men vi uppskattade Judas. Vi fann boken intressant. Och jag är glad för att jag gav den en chans.
Om du läst Judas, vad tyckte du i så fall? Har du läst någon annan bok av Amos Oz som du kan rekommendera?
Jag gillar att läsa barnböcker från nio år och saknar ibland att inte längre jobba med barn eftersom jag, och en del kollegor, gärna använde just barnlitteratur för att hitta vägar in i ett samtal, enskilt eller i grupp.
Att utgå från en bok, en karaktär och någon händelse kunde verkligen underlätta för barnen att sätta ord på egna upplevelser i och med att de t.ex. kunde spegla sig i bokens handling.
Under 2023 har jag läst ett mindre antal barn och ungdomsböcker. Av dem väljer jag ut två favoriter. Kanske du läst eller känner till dem?
Sunnanvinda – Omöjlig magi, Elin Säfström
Med andra boken, Omöjlig magi (2023) om Sunnanvinda har Elin Säfström skrivit ännu en lysande barnbok för åldern 9 till 12. För på Sunnanvinda, en enorm herrgård, bor en stor familj som har magiska krafter och tar hand om magiska djur och varelser, såsom enhörningar och drakar.
Bok ett, Herrgårdens hemlighet, har jag skrivit om här i vilken Miranda och William blev goda vänner. Andra boken fördjupar fint hur det är att ha förlorat en förälder, att försöka gå vidare liksom hur det är att vara vän med någon som visar sig vara mycket mer annorlunda än man trott. Kommer Miranda och William klara alla svårigheter de ställs inför?
Totalt ocool, Christina Lindström
Med första boken, Totalt bortglömd(2022) om Gabriel som glöms hemma av sin stora familj när de ska på semester vart jag fast. Så när bok två, Totalt ocool, (2023) kom blev jag jätteglad. Och den höll förväntningar och ja, lite till.
I Totalt ocool börjar Gabriel på en ny skola och i en helt ny klass. Här gäller det att inte bli den som värstingkillarna i klassen retar sig på. Som tur är inser några killar att hans pappa är hårdrockare och Gabriel kan glida in i en musikgemenskap tack vara hårdrocksgenerna, som han dock knappt tror sig besitta alls. Ändå gör han snart succé i ett rockband.
Humorn är underbar, skildringarna av skolan liksom klassen är spot on, och vänskapsrelationerna sååå fina. Här har vi ett gäng karaktärer som begår misstag, men vill väl och som verkligen har hjärtat på rätt plats. Vad gör man inte för sina vänner, och deras älskade husdjur?
Har du läst någon av böckerna? Vad tyckte du i så fall?
Jag har nu varit min egen sedan 2019. Det betyder att 2024 blir mitt femte år som lektör och skrivcoach. Och jag ångrar inte en sekund att jag valt den här vägen.
Jag har under 2023 exempelvis uppskattat att så många kunder återkommit efter tidigare samarbeten (nästan fyrtio procent!) och att flera som valt skrivcoachning, väljer om paketen, om och om igen.
Mindre roligt är att jag är otroligt less på Instagram. Det var ett bra sätt att nå ut och en social plattform där många kommenterade spontant på allt från mindre, enkla inlägg till större, med genomtänkta tips och/eller reflektioner.
Nu känns det oerhört svårt att nå fram. Och jag är trött på att höra att det beror på innehållet (ingen har sagt det direkt till mig, utan jag tänker på dessa förstå-sig-påare som jobbar med det och envist ropar: du måste ha ett genomtänkt content!). För jag har vrängt ut och in på mig själv för att skriva så som man ska, gjort karuseller, bjudit på mig själv, ändrat till bilder med rubriker, minskat till färre taggar … Ändå blir det inte som jag önskar.
I år vill jag, istället för att lägga onödigt mycket tid på Instagram, öka trafiken till hemsidan. Alltså den jag har som företagare. Så ett par nya freebies ska upp. Jag tar hjälp med detta så det blir bra. I slutet av februari ska det vara klart. Annars försöker jag locka till hemsidan med intressanta och nyttiga inlägg för alla som skriver.
Så, idag bjussar jag på de inlägg därifrån som haft mest trafik under 2023.
Sedan jag startade som lektör har jag skrivit om allt från hur man ska göra när man skickar bokmanus till förlag, skapar en story som drar in läsaren och krokar fast den. Att lära sig skrivhantverket är en viktig del av att bli en författare och är ju också något som förlag vill att man behärskar.
Men många andra frågor är också vanliga. Som hur lång en bok ska vara.
De tre mest läsa inläggen på lektörsbloggen har varit:
Med förhoppning om att 2024 ger en större vinst än 2023, (den har ökat sakta men säkert sedan starten men är ännu långt ifrån stor nog att leva på) och ännu fler givande samarbeten, lämnar jag nu 2023 och ser fram emot 2024.
Här väntar t.ex. redan:
Flera skrivcoachningar
Ett par manusutlåtanden
Kursen grundläggande manusutveckling
Och en författare vars manus jag läste 2021 kommer debutera på Bonniers i år. Ett fantastiskt manus som jag är säker på även kommer ut som en alldeles fantastisk bok. Så den ser jag också fram emot.
Vad väntar dig nu? I jobbet? I livet? Något du ser fram emot?
Skriva läsa leva 